Kategoriarkiv: chefstomaten tycker till

Med jämna mellanrum blir jag arg, frustrerad och upprörd över en eller annan bakvändhet. Emellanåt blir jag glad över något som är bra.

deklarera

Hade jag bara haft tid så skulle jag skrivit ett riktigt svinsurt blogginlägg nu

deklarera Men nu har jag ju inte tid. För jag måste deklarera. Deklarera är normalt rätt lätt. Man loggar in på Skatteverket och så fyller man i en och annan siffra och så tjong så fixas allt automatiskt. Svisch svosch. Man lägger mer tid på att oja sig för det hela än det egentligen tar. Men det förutsätter alltså att man kommer in på skatteverkets sida. Och det är lättare sagt än gjort. De erbjuder massa olika alternativ men jag som är kund i SEB får hålla till godo med Telias e-leg. Och vem som har stollat till det systemet det vet jag inte.

2007 började jag skriva minneslappar till mig själv när jag deklarerade. Därför vet jag att jag använde e-leg då. 2009 noterade jag att e-leg var den besvärligaste delen på hela deklarationen och instruktionerna om e-leg tog upp halva minneslappen. Förra året muttrade jag också om e-leg och i år har jag helt kört i diket på den fronten. Det funkar inte. Alls. Grejen är att jag inte kan skaffa något nytt för min bankdosa är i Antibes. Dumt ställe förvara den på såklart.

Hur som helst, den positiva delen i upplevelsen är att Telia numera faktiskt är kontaktbara och hjälpsamma. Inte som sist, då de i experimentiver uppgraderade basstationerna i Göteborg så att alla trogna kunder (de med äldre sim-kort) plötsligt saknade nätåtkomst, enda möjligheten till felanmälan var per telefon och när jag skrev pappersbrev till dem fick jag till svar att det var jag själv som orsakat problemet.

Nej nu måste jag återgå till pappershögen, har slösat bort flera kvällar på e-legs-tjafset och nu är det bara att bita i det sura äpplet och försöka sig på att deklarera på papper. Synd att jag inte har några minneslappar från före 2006 så jag hade någon aning hur jag skulle göra…

museer-4

Inte imponerad av varken Matisse- eller Picassomuseet

Oavsett vilken guidebok över Rivieran man öppnar så nog sjutton rekommenderar de att man måste se Picassomuseet i Antibes och de två stora målarna i Nice, Matisse och Chagall. Museerna har alla stjärnor i den gröna bibeln (Guide Michelin). Jag har nu besökt Picasso respektive Matissemuseet och jag är inte imponerad.

Pêche de nuit à Antibes av Picasso. Det ska direkt sägas att jag inte är någon konstkännare och det är möjligt att det finns verk utställda som motiverar stjärnorna. Det är möjligt, för att inte säga troligt, att besökare som känner till dessa herrars produktion har stort utbyte av de traditionellt upplagda utställningarna. Jag baserar min bedömning på de utställningsmässiga kvalitéerna och själva besöksupplevelsen.

Picasso använde Grimaldislottet som ateljé

Picassomuseet är inrymt i Château Grimaldi, ett tydligt landmärke mitt i Vieil Antibes. Slottet är byggt ovanpå en romersk befästning och har varit biskopsbostad, stadshus och den genovesiska familjen Grimaldis starka fäste tills de var tvungna sälja Antibes till Frankrike. Slottet har en koppling till Picasso, han använde det som ateljé under några månader 1946. Picasso var en synnerligen produktiv herre och när han lämnade Antibes lämnade han kvar allt han gjort under tiden i Antibes. Dessa verk utgör idag grundplåten för museet. Senare har andra verk tillkommit, främst genom donationer. Det finns också en del fotografier av Picasso i aktion just i slottet. Eftersom Picasso var i Antibes under efterkrigstiden då det var ont om målarmaterial är kreativitet stor vad gäller val av material.

museer-2 Själva slottet var för mig behållningen med besöket. Det var kul att komma in och se hur en byggnad jag gått förbi så många gånger såg ut inifrån. Det var också en fantastisk utsikt över gamla stan från de övre våningsplanen. På terassen utanför står en del statyer (annan konstnär), de gjorde sig bra på bild. Det hade suttit fint med ett glas kall rosé på terassen men just den biten saknades.

Matisse bodde på närbelägna hotell Regina

Matisse hade Nice som bas i stora delar av sitt liv. Däremot bodde han aldrig i den stora röda villa som idag inrymmer hans museum. Själva huset, som efter en restaurering fick namnet Villa des Arènes ligger på en höjd i Cimiez, mitt bland gamla romerska ruiner. Det är också ett stenkast från det gigantiska hotellet Le Regina (där Matisse tillbringade en vinter om jag lyckades stava mig igenom hans biografi på franska).

museer-4 Museet har två ingångar, en från parken och en närmare gatan. Detta var aningen förvirrande för det stod i guideboken att det första man skulle få se var Matisse sista verk och det syntes inte till där vi gick in.

Det bästa med besöket var att det av någon anledning var gratis entré den dagen. Det är det ibland för lokalbefolkningens skull. Under turistsäsong kostar det €4. Det näst bästa med besöket var att vi fick se de romerska ruinerna utanför.

Traditionella utställningar för redan frälsta

picasso I båda museerna hänger verken rakt upp och ner på väggarna med små skyltar nedanför som anger verkets titel, teknik och årtal det skapades. Dessa är kompletterade med en större skylt per rum med biografisk information på franska (åtminstone i Matisse-museet, minns ej hur det var på Picasso men har för mig att det var samma modell där). Inte ett ord på engelska.

Ett av rummen i Matissemuseet var dedikerat till hans arbete med Chapelle du Rosarie, eller Chapelle Matisse, en liten kyrka invid ett nunnekloster i Vence. Matisse anser själv att detta var hans allra viktigaste och bästa verk. Matisse var inblandad i allt från arkitekturen via de målade takfönstren till övriga utsmyckningar. Detta var något han arbetade med i fyra år och baserades på hans vänskap med en ung nunna som vårdade honom efter en canceroperation. Arbetet och vänskapen finns dokumenterad både i bokform och som dokumentär.

museer-5 Om detta visste jag dock inte ett ord när jag stod i själva museet. Jag såg flera modeller av kyrkan och skisser i olika stadier och storlekar och tänkte: tänk om dessa kombinerats med ett foto av slutprodukten så man fick se hur det blev. Möjligen är det för att jag inte tog mig igenom informationen på franska, möjligen är Matisse historia så välkänd att man förväntas veta allt som är värt att veta redan innan man kommer dit eller så är det tänkt att den okunnige ska handla en katalog för att få reda på inspirationskällor, på vilket sätt verken är viktiga, varför de ser ut som de gör och dess betydelse. Oavsett vilket så imponerar inte utställningstekniken ett dugg på mig.

För mig ingår ett besök i museibutiken och museicaféet som en självklar del av ett museibesök. Något café fanns överhuvudtaget inte på något av museerna och museishopparna var ganska små. Några vykort, några planscher, en del konstböcker. Ok, rätt många konstböcker då, varav en hel del på engelska. Matissemuseets butik låg utanför betalområdet så den kan besökas även av icke-museibesökare. OM man går till gruppentrén. Entrén för enskilda individer låg som sagt på en annan plats. Är osäker på om Picassomuseet butik kan nås utan att först betala entré, den låg sist i en ”gå den här vägen-slinga” men möjligen kan man prata snällt med någon i entrékassan och ta sig någon annan väg till butiken.

Besök i Vallauris och Vence bra komplement/alternativ

museer-3 Sammanfattningsvis tycker jag så här. Är man i Antibes en vecka, har någon timme över och vill se nya vyer så kan det vara värt att knalla in i slottet och bese staden ovanifrån. Man får då se lite Picassokonst på köpet. En närmare titt i den gröna bibeln visar också att själva totalupplevelsen har fått två stjärnor medan Picassosamligen bara en. Entré €6.

Matissemuseet är en annan femma. Det ligger inte långt från centrala Nice men höjdskillnaden gör att buss rekommenderas. Det kan vara värt att åka dit för den som är genuint konstintresserad eller bor i Nice och har läst in sig en smula på Matisse. Annars finns det mycket annat man kan göra :-). Själv är jag nu lite nyfiken på att åka till Vence (som överhuvudtaget är ett trevligt ställe) och titta in i den där kyrkan som Matisse inredde. Vill man gå i Picassos fotspår så finns mycket att välja på då han varit i princip varenda by längs Rivieran. Den plats han gjort mest avtryck i är Vallauris där han väckte liv i en gammal keramikindustri.

Uppdatering 15 maj 2011: I GP resor fanns häromdagen en artikel ”Njut av konst längs Rivierans kust” där bland annat dessa museer var med (och lovordades). Jag röstar dock fortfarande på att göra som konstnärerna, njuta av det fantastiska ljuset!

pansarkryssaren övergiven på Landvetter

Alla vägar går till Kastrup

Om jag inte visste bättre skulle jag tro att SAS läst tomatsallad i natt. Det var som natt och dag vid servicedesken jämfört med gårdagens informationshaveri.

  1. Först och främst hade de infört en Europa-kö. Den var kort och varje ärende expedierades snabbt och lätt.
  2. Det var inte halv bemanning, alla luckor var öppna.
  3. De satsade också på hörbar information. En kvinna kom exempelvis ut och efterlyste alla resenärer med London som slutdestination. Även jag hörde detta upprop, fem meter bort.

starbucks Men för att backa bandet. Efter gårdagens maraton i frustration och ilska som mynnade i maraton-bloggande (tre inlägg på en kväll är nytt produktivitetsrekord) var jag alltför speedad för att somna. Vid tvåtiden var jag uppe och pillade loss papper som fastnat i skrivaren (för att kunna skriva ut mina inlägg och visa för min ”klubb” av medresenärer). Några yogaövningar senare kröp jag till slut i kojs och somnade väl till slut. Men när klockan ringde klockan 04.00 var jag inte människa. Var så nära att bara stänga av den igen och sova vidare, alla plan var ju ändå fullbokade eller inställda. Men jag tänkte att det nog vore klokt att åka ut och hämta sig en nummerlapp, så jag släpade mig upp, slängde på mig lite kläder och tog min väska och gick. Lämnade lägenheten som den var och skippade frukost och morgontoalett. Det skulle jag ju ha gott om tid med senare när jag väl ställt mig i kön. Kanske skulle jag få fira julen i Sverige istället? Började planera vad jag skulle göra i Göteborg senare under dagen, efter en ordentlig tupplur. Funderade medan jag släpade ut väskan om det inte hade varit bättre att lämna den hemma och hur många varv jag skulle komma att bära den upp och ner för trapporna under de kommande dagarna.

Efter att ha svept av all snö från Pansarkryssaren styrde jag kosan in mot stan. Missade i tröttheten avfarten till riksväg 40 och fick köra ett varv runt St Sigfrids-plan. Väl på 40:an la jag mig en bit bakom en taxi och koncentrerade mig på att försöka styra bilen rakt. Inget fel på väglaget, bara på chauffören.

Svängde ner på korttidsparkeringen vid ankomst-ingången, la i en halv myntsamling för parkering till 06.25 och skyndade mig in. Möttes av en vägg med människor och drog nummerlapp 157. Så mycket för min plan att vara på plats först och hamna först i kön.

Sprint med liten resväska

När jag upptäckte Europa-kön blev jag genast gladare. Stod och trampade i kön och oroade mig för att inte hinna fram, innan jag var tvungen att gå ut och lägga på mer pengar på bilen. Men kön gick raskt undan och plötsligt var det min tur. Höll andan när jag sa att jag skulle till Nice – skulle de ha koll på att Nice är en av de större flygplatserna i Europa eller skicka mig till Dubai/Dominkanska republiken-kön?

”Kan du åka på en gång? Det finns en flight nu via Köpenhamn.”
”Ehh, jag måste flytta på bilen, den står på 30 kr/timmen-parkering.”
”Det hinner du inte.”
”Finns det någon mer flight idag?”
”Kanske via Munchen och ett eller annat till byte vid 20 ikväll.”

Tyskland ville jag undvika så jag sa att jag tar Köpenhamnsplanet.
”Lämna din väska på bagage-drop NU, sedan kan du göra vad du vill med bilen.”
”ok, jag är redo att springa.”

Till saken hör att väskan låg kvar i bilen. När jag fått mitt boardingcard satte jag av i sprintfart ut i kylan igen. Halvvägs till bilen trodde jag att jag skulle stupa, vad gör de med min biljett om jag får hjärtsnörp och trillar ihop? Slog av på takten, slängde mig in i bilen och tänkte att jag kunde köra den, och väskan, närmare. Men det var enkelriktat ut i taxifilen så jag sladdade iväg mot hyrbilarna istället. Bredvid dem fanns två handikappplatser och bredvid dem en tom yta. Den snodde jag. Tog min väska, fortfarande med bagage-taggen i munnen. Väskans teleskophandtag valde detta tillfälle att strejka så jag tog mina 17 kg i ena handen och sprintade in. Vid bagage-droppet var det en enorm kö. Men nu var det slut med att Kristina snällt ställer sig sist i kön. Med andan i halsen sa jag ”jag fick just en biljett, mitt plan boardar kl 06.10 (vilket i sig var ganska ont om tid, även utan den lilla petitessen att bilen fortfarande stod olagligt parkerad).

pansarkryssaren övergiven på Landvetter Efter att ha tittat på mitt boardingcard så godkände SAS-kvinnan min trängning och släppte iväg min väska. Jag vände på klacken och sprintade ut igen till bilen. Min plan var från början att försöka ta mig till en långtidsparkering. Men klockan var nu 06.00 och man ska igenom security också, innan boarding 06.10. Ok, man måste kanske inte vara på plats 06.10, det ska ju rätt mycket folk in i planet men långtidsparkeringarna ligger ju en bra bit bort. Svängde istället in på närmaste korttid igen och plockade fram kreditkortet. La i 400 kronor, vilket gav mig en tidsfrist till kl 19 ikväll. Tog en fin-fin bild av Pansarkryssaren för att hjälpa utskickad spejare hitta igen den. Vad tror ni – hjälper den Biologen att hitta igen bilen?

När jag tagit mig igenom security och stoppade handen i höger jackficka upptäckte jag att den var tom. Där borde det legat hus- och bilnycklar. Total panik, men det var bara att fortsätta mot gaten. Extremt kissnödig, hungrig och gråtfärdig klev jag ombord planet. Väl i Köpenhamn, efter en latte på Starbucks dök nycklarna upp igen, i botten av handväskan. Starbucks hade för övrigt inte mindre än tre säsongssmaksatta lattesorter men jag tog det säkra före det osäkra och köpte en vanlig.

Det här inlägget skrev jag på Kastrup, betalade sedan 60 danska kronor för Internetaccess för att lägga ut det på bloggen. Bara för att upptäcka att Binero uppdaterat en brandvägg och att jag därför inte kunde komma in på bloggen.

sas-infotavla-4

30 timmars kö för ombokning på Landvetter

sas-infotavla-4 Det här inlägget har jag laddat för i tio timmar. Det är ungefär så länge jag har varit asförbannad. Men om mindre än fem timmar ringer klockan för att jag ska bege mig tillbaka till Landvetter, hänga på låset när kölapparna till servicedesken släpps och kanske kanske få tala med någon. Kanske kanske denna någon kan boka om min biljett till Nice. Så jag får låta mitt stora inlägg där jag skulle såga SAS rykte jäms med fotknölarna anstå. (Well, jag kanske får mer att skriva om efter morgondagen…)

En fördel med att inlägget får stå till sig är att jag med några dagars perspektiv kanske kan se underhållningsvärdet i det totala informationshaveriet jag bevittnat. Om jag någon gång ska skriva en handbok i kriskommunikation (inte planerat men ändå) så skulle jag kunna använda SAS som skolboksexempel på hur man INTE gör. (Man kan ju tycka att de borde ha lärt sig något efter askmolnet tidigare i år).

För er som inte förstår ett ord av vad jag talar om. Det har snöat i Europa. Europas flygplatser har sparat in på snöröjning. De stänger istället flygplatserna och hävdar force majeure. EU är inte roat.

Några snabba nedslag från SAS/Lufthansa informationshaveri

Ingen information.

Ni ser tavlan. Det var länge ALL information. Vad gällde då för oss med korta flygningar?

Någon gång emellanåt (sisådär två gånger på fem timmar) kom det ut någon och informerade. Då med så låg röst att bara de två-tre närmaste hade en chans att höra. Informationen spreds sedan vidare som chinese whisper (lek där folk viskar i örat på den som är bredvid, efter tjugo personer är meddelandet helt förvanskat).

Flera dygns väntan.

Jag kom vid 13. Gick direkt till kölapparna och drog nummer 381. Då betjänades nummer 180. Efter fyra och en halv timme hade 40 nummer expedierats. Under samma tid hade kön växt med 150 nummer…

Jag tror att två av de vanligaste frågorna till det fåtal SAS-personal som vistades ute bland resenärerna var:

1) Funkar nummerlapparna? Det är 300 nummer till mitt? (Vanlig fråga under senare delen av eftermiddagen).
2) Är det något fel på nummerlapparna? De har inte rört sig på evigheter.

Varje utom-europeisk ombokning tog ungefär en timme. Bemanningen var 2-3 personer. Det betyder ca 10 nummer per timme. 300 nummers kö. 30 timmars kö. De har stängt mellan 20 och 05 vilket betyder att 30 timmar = två dygn. Jag förstår att det tar tid, det går inte så många flyg till Dubai, Australien, Hong-Kong och Brasilien före jul och de flesta är fullbokade. Men hur kom det sig att Nice räknades in i denna kategori? Nice tillhörde förvisso Savojen innan det blev franskt men så vitt jag vet har det varit europeiskt åtskilliga hundra år.

En del europaflyg i egen kö

En del europaflyg fick en egen kö med vanligt kösystem. Jag försökte den två gånger. Första gången kom en kvinna och sa att ifall man inte blev uppropad så skulle man inte stå i den (uppropen var lika tystlåtna de som övrig info och frågade man efter vilka städer det var blev man inte poppis. Jag kunde se att det var en lista på 8 städer vars resenärer de bokade om).

Jag gick snällt och satte mig på min bagagekärra igen. Lite senare (efter att alla andra Nice-resenärer försvunnit) så provade jag Europa-kassan igen. Men tji. Var nära att sluta med att jag blev utslängd av en vakt.

Total avsaknad av transparens.

Det har under dagen funnits olika småköer. En del personer har fått hjälp vid sidan om. En man jag pratade med hade blivit uppmanad av sin resebyrå att åka till flygplatsen och använda armbågarna. Det gick ett tag ett rykte om att 8 passagerare som var bokade på ett av dagens få flyg till Frankfurt var försvunna och att det fanns chans att komma med på det planet, om man höll sig framme.

”Det går ett plan till Frankfurt nu”

Plötsligt kom det ut en kvinna och sa att ett av Frankfurt-planen plötsligt skulle avgå. Det var tyvärr flight 813 (jag var bokad på 815) och bara de med biljetter på just det planet fick gå ombord. Det fanns ingen tid för ombokningar på detta plan eller incheckning av bagage, planet skulle avgå inom fem minuter. (Vilket det inte gjorde, en person sprang sedan runt på alla restaurangerna och frågade efter en försvunnen resenär).

Varför packade de inte det planet fullt med folk som skulle till Frankfurt?

Resenärer får spel

Jag var väldigt nära ställa mig och bara vråla rakt ut (men sparade energin till detta inlägg istället, tror det gör mer nytta (eller snarare skada för SAS varumärke)). Jag var långt ifrån ensam om denna reaktion. Under måndagskvällen fick en kille spel i Air France-kön och jag pratade med en kvinna som efter att ha blivit hänvisad fram och åter sedan kl 03 på morgonen också var nära bristningsgränsen. Hon hindrades dock av att hon hade sina barn med sig och kände att hon måste vara ett vettigt föredöme.

Betala så får du åka

Jag har beskrivit hur jag uppmanades köpa en till biljett om jag ville åka. Hade jag åkt med Ryan Air så hade jag förväntat mig den attityden. Men här talar vi om välrenommerade Star Alliance (SAS, Lufthansa).

Förbrödring i kön

Det roligaste med dagen har varit den förbrödring som skett i kön. Jag har haft intressanta konversationer med folk från Madrid, Bukarest och Teheran. Försökt förklara det svenska kösystemet och att vi svenskar normalt sett minsann har ordning och reda och att de inte skulle döma svenskar efter synlig SAS-personal.

Jag har utbytt telefonnummer med folk som ska till Dominikanska republiken, Australien och Frankrike (så att vi kan bevaka flygplatsinformationen i skift). Om vi inte ses imorgon så hoppas jag ni får en bra resa!

PS! Läser i GP att det var få passagerare som väntade på Landvetter idag enligt Landvetters presstjänst. Om detta var få passagerare, och kön ändå var två dygn lång, då kan man ju undra hur det ser ut när det är många passagerare i kön till Star Alliance service desk…

Den anonyme SAS-medarbetaren Tord.

Varumärket SAS ansikte utåt

Den anonyme SAS-medarbetaren Tord. Detta är T-. En man i femtioårsåldern med glasögon som arbetar på SAS servicedesk på Landvetter och besitter bristkompetensen att han kan hantera bokningssystemet. T- vill inte alls vara med på bild, än mindre bli omnämnd i en blogg. Han blev så ilsken när jag tog den här bilden att han kallade på en säkerhetsvakt som kom och skulle slänga ut mig för ”hotfullt beteende”.

Man kan givetvis känna sympati för T- som i dagar suttit non-stop och försökt boka om flygbiljetter åt otacksamma resenärer i det kaos som blivit för att det trillat ner ett par centimeter snö i Europa (ok, rätt mkt mer än några centimeter på sina håll, men flygplatsernas beredskap får svidande kritik av EU).

Nice låg faktiskt i Europa sist jag kollade

Samtidigt har T- ett val. Han kan säga till sina kollegor, de som inte besitter bokningskompetensen utan har andra arbetsuppgifter (oklart vilka), att de ska ge f-n i att stå och dricka kaffe inom synhåll för de hundratals uppretade passagerare som står på andra sidan hans glasfönster och säger till varandra ”men var i h-te, folk står och hänger och så har de bara två kassor öppna, i Madrid hade vi fått hjälp på tio minuter” (fri översättning från engelska, fanns några varianter på Madrid).

T- kan också säga åt samma kollegor att de en gång i kvarten ska gå ut och med hög röst ge all information de har. Även om de inte har någon information. ”Vi beklagar men vi har ingen ny information” är också information. Och informerade kunder är betydligt trevligare än kunder som känner sig ignorerade.

T- skulle också kunna ringa sina chefer och säga att nu är det lynchstämning, kan vi inte få dela ut lite mat-vouchers till alla som väntar? Skicka ut någon med en bricka med glögg? Mätta människor är nämligen mycket mer positiva människor. Med blodsocker i höjd med anklarna efter timtals väntan har resenärerna möjligen tappat sin trevligaste ton, när de väl får tala med T-.

Själv ansträngde jag mig verkligen för att vara så superartig som jag bara kunde. Hade dessutom gjort jobbet åt T-, hade surfat omkring på mobilen och kunde berätta att:
1)      Det fanns platser kvar på nästa flyg som skulle avgå från Landvetter till Frankfurt en timme senare och
2)      Mitt flyg från Frankfurt vidare till Nice var inte inställt.

Vad fick jag för tack för detta? Jo svaret att ville jag med det planet fick jag köpa mig en till biljett (a 5000 kronor). Ville jag omboka min existerande biljett fick jag ta en kölapp.

Tycker ni att jag, trots väntan, informationsbristen och blodsockret överreagerade?

Då ska ni veta att den knapphändiga information som gått ut var att T- hade hand om Europa-bokningarna och hans kvinnliga kollegor (med kölapparna) hade hand om de trassliga utom-europeiska ombokningarna. Och för att överhuvudtaget få prata med den utom-europeiska ombokningen var det två till tre dygns kö.

Nice ligger förvisso bara en båtresa från Afrika men ändock i Europa och utanför snökaos-bältet. Det är också Frankrikes näst mest trafikerade flygplats med enormt många förbindelser på alla håll och kanter. För mig som lekman känns det som att Nice skulle vara en av de snabbaste ombokningarna att expediera om viljan fanns.

Servicepersonal personifierar varumärket

Som front of house-personal har man ett otacksamt jobb. Man personifierar företaget externt och får ta emot all skit som riktas mot företaget. Det mesta givetvis sådant som man personligen inte kan styra över. Men man har ett val. Man kan välja att vara ett offer, upprepa att ”det är inte vårt fel att det snöar” och känna sig hotad över kritik och kalla på en vakt. Eller så kan man stolt tänka att mitt jobb är att ge alla kunder ett positivare intryck av mitt företag än de fått av ett annat företag, eller en annan anställd. Och kan man inte det, bör man kanske byta jobb.

Därför publicerar jag detta inlägg. Däremot har jag avpersonifierat T-, gett honom en tomteluva och ett brett leende. Hoppas att hitta både julstämning och gott humör på Landvetter imorgon!

brevinkast

Mediet från tevereklamen efterlyses!

brevinkast Det går en fånig reklamsnutt på teve just nu där ett medium släpps in i ett mörkt hus på jakt efter en försvunnen räkning. Jag skulle behöva låna det mediet! Men inte för att leta i mitt eget hem, utan snarare leta hos grannarna, eller hos posten eller var nu räkningarna håller hus. I somras trodde jag att det var en semestervikarie som gav mig grannarnas post (ibland med trevliga effekter) eller att jag slarvat bort räkningarna på egen hand, men nu har jag bevakat brevinkastet veckor i sträck och räkningarna dyker inte upp!

Vem, eller vad, det nu är som snor mina räkningar är dock selektiv. Det är så vitt jag vet uteslutande Bredbandsbolaget och min stora favorit Telia som försvinner. Av någon anledning släpper filtret dock igenom alla inkassokrav. Inte för att jag förstod att det var inkassokrav till att börja med. ”Sergel” är inget känt varumärke i mitt liv och kuverten såg till förvillelse ut som reklam från postkodslotteriet (och hamnade därför i den högen). Sedan började det dyka upp hotfulla sms, så jag fick gräva fram postkodslotteri-reklamen slash inkassokraven.

Högst irriterande att göda inkassoföretag, av flera skäl. Det främsta skälet är att jag faktiskt inte är skyldig varken Bredbandsbolaget eller Telia några pengar. Som den ordentliga och duktiga person jag är, har det lilla faktum att jag inte fått någon räkning från dem inte stoppat mig från att punktligt skicka dem pengar i slutet av månaden. Jag har förvisso gissat mig till summan (i Telias fall, Bredbandsbolaget är det samma summa varje månad) och jag har använt en gammal räknings OCR-nummer, men de har fått sina pengar i tid.

Kreativ lösning tycker jag själv, men den uppfattningen delas inte av företagens fakturaavdelningar. De noterar fakturan som obetald och skickar inkassokrav. Man kunde tycka att samma funktion som bevakar att de fått för lite betalt på en faktura, också skulle bevaka att de fått för mycket betalt på en annan och räkna ut att vi är kvitt. Eller, i de fall de envisas med att skicka ut inkassokrav (som jag också betalat) vid något tillfälle räkna ut att de har fått betalt dubbelt upp och skicka ut glada tack-brev.

De breven väntar jag fortfarande på. Och jag är så generös att de kan behålla pengarna, bara kvitta dem mot nästa faktura. Själv ska jag ta tag i frågan om e-faktura. Jag har hittills tyckt att det varit för krångligt att skaffa e-fakturor, men eftersom semestervikarien verkar ha permanenterats som brevbärare och tevemediet visade sig göra reklam för något helt annat så verkar det vara enklaste vägen. Så köp inte aktier i inkassobolagen, för jag tänker sluta göda dem.

Kamera & Bild

Uselt test av Canon Eos 60D

Kamera & Bild Jag tog en tur till stadsbiblioteket idag för att läsa en recension i tidningen Kamera & Bild av den nya systemkameran från Canon, 60D (den med den utvikbara skärmen). Och jag blev så besviken. Artikeln gav mig verkligen ingen som helst hjälp på vägen. Nu har både Fritz och Kasper & Lakrits matte dömt ut kameran och förordar en Canon 7D istället, men 60:an kör med SD-kort vilket jag tycker är en enorm fördel framför 7:ans CF-kort.

I testet fick jag reda på att 60D är tänkt för ambitiösa hobby- och familjefotografer medan 7D är för semiproffs. Vadå? Vad är jag? Jag vill ta bättre bilder än jag gör idag, blir jag ambitiös eller proffs då? Jag vill fota djur (hundar) i rörelse i olika ljusförhållanden och med minimalt med inställningar och ändå få skarpa bilder. Helst utan att bära runt ett ton utrustning eller spränga banken. Jag ögnade igenom stycke upp och stycke ner med tekniska detaljer som jag kan läsa mig till i kamera-specen, när skulle de komma till väsentligheterna: vad är den bra till? Ska jag köpa den?

Ok, jag är kanske orättvis, det stod en massa om rattarnas och knapparnas placering och att den var bra att filma med. Jag fick också reda på att den håller ordning på horisonten åt mig om jag vill (välbehövligt :-)). Men jag har blivit bortskämd med intressanta recensioner, recensioner där användaren står i fokus, på Lilla Gumman så jag blev inte imponerad.

När sedan artikelförfattaren (la tyvärr inte namnet på minnet) skrev att medföljande kit-objektiv var ett lämplig allround-objektiv, ja då tappade jag de sista resterna av respekt. Ett kit-objektiv ger rena skitbilder med mitt gamla 400D, skaffar man inget bättre objektiv än så, kan man lika gärna hålla sig till instegsmodellerna på kamerahus och spara en rejäl slant (de enklaste modellerna, ca en fjärdedel i pris jämfört med 60D).

mechanum-1

Mechanum + Pansarkryssaren = sant

mechanum-1 Så här stilig var pansarkryssaren när jag hämtade hem honom (henne?, den?) från Mechanum idag. Alldeles nytvättad. Någon hade tom ställt klockan åt mig!

Flitiga salladsbesökare känner till historien om hur jag gick från en tämligen negativ inställning till bilverkstaden Mechanum, till att vara en ganska entusiastisk kund, tack vare månadens medarbetare Rikard. Som kompensation för ett mindre lyckat besök felsökte han luftkonditioneringen på pansarkryssaren alldeles gratis. När det sedan visade sig att kondensorn behövde lagas, en reparation på 9000 kronor, då bjöd han även på denna!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Hand upp alla som tycker att detta meriterar den största tårta som går att få tag i?

Jag instämmer, stannade därför till i Mölndals centrum på väg till Mechanum. Mölndals centrum är ett bedagat c-centrum, men det borde väl gå att uppbringa en tårta av hyfsad kvallesort i alla fall? Första hindret var att parkera lånebilen. Mynt, bensinkort eller teckna ett abonnemang á 30kr/månaden för att kunna betala med mobilen?

mechanum-3 En vänlig dam kom till min undsättning och växlade min sista 50-lapp till blandade mynt. Jag satte av med långa kliv mot Hanis konditori.
”Tyvärr, tårtorna är slut, det kommer nya imorgon”
”Men jag behöver en NU”
”Det finns ett café till, närmare spårvagnarna”
Jag störtade ut igen och in på nästa ställe.
”Tårtor?”
”De gör vi på beställning”
Småjoggade upp till Hemköp. Patetiska frysta princesstårtor från Frödinge á 39.90. Finns säkert någon gång som de passar men till detta ändamål gav de inte riktigt det rätta intrycket… Lätt desperat drog jag mig mot bröddisken. Det fanns två smörkransar kvar. De snodde jag raskt åt mig innan någon annan kund han stjäla dem för mig.

mechanum-5 När jag kom till Mechanum hade Rikard hunnit gömma sig, (han hade frågat innan när jag skulle komma). Killarna i kundmottagningen blev glada, om än aningen nyfikna över kransarna. De får gå in och läsa tomatsallad helt enkelt.

PS! Överdriven användning av utropstecken ovan? Nädå, jag tittade i papprena jag fick med mig hem från mechanum och i raden kompletterande upplysningar (intern kommunikation till verkstaden skulle jag tro) stod det ”OBS (21 utropstecken) MYCKET VIKTIG/RIKARD”

ros-2

Mechanums revansch

mechanum-4 Häromdagen ringde en bekant röst från Mechanum. Han hade läst mitt syrliga inlägg från augusti och var milt sagt inte överlycklig över att jag jämförde Mechanum med teveserien Macken. Det kan jag förstå, nu när jag sett ett par scener på YouTube. Längre från den effektiva fritt-Internet-glassiga-magasin och fri-latte-modernism som Mechanums image bygger på än Macken är svårt att komma.

”Jag tror inte du förstått riktigt”, började rösten i telefonen och jag stönade inombords.
”Vi beställde rattlåset den 16:de och det var restat” Jag försökte trycka bort otåligheten medan jag återigen fick höra historien om hur ett rattlås måste kodas till rätt bil (jo jag fattar, jag är normalintelligent). Sedan avbröt jag rösten.
”Sa du att rattlåset beställdes den 16:de?” Japp, bekräftade rösten i andra änden.
”Ha! det var väl det jag misstänkte. Du förstår, jag fick besked av killen jag bokade besöket hos att han la beställningen den 4 augusti, och det är en bit mellan den 4:de och den 16:de”. (Rätt många dagar att få hem det sabla rattlåset eller ifall det var restat ringa och boka om tiden, men det la jag inte till.)

Frostiga relationer tinas upp med komplimanger och generösa erbjudanden

ros-2 Rösten i andra änden, som nog var rätt intelligent och hörde en del av det jag inte sa, ändrade direkt tonläge och blev plötsligt förstående. En fullständigt oresonlig kund som blir otålig över natt är en sak, en kund som både råkat ut för bokningens misstag och volvos saktfärdighet är en helt annan. För att visa exakt hur resonlig jag kan vara la jag till att det var otur för dem att jag var på väg till fjälls. Hade det varit ett normalt tillfälle hade jag bara puttrat omkring i stan i lånebilen och det hade inte spelat någon roll om det dragit ut på tiden. Men när man står med väskorna packade (och tomaterna vattnade) vill man ha sin bil och åka.

Rikard, vilket var röstens namn, höll med. Kunde han kompensera på något sätt? Det är inte helt lätt att kompensera tid, foton som inte blev tagna eller hjortron som hann försvinna. Några extra utlägg hade jag inte heller haft. Återstod att försöka ersätta ett dåligt intryck med ett bra. Var jag intresserad av ett bra pris på nästa service? Vid det här laget hade jag tinat upp såpass att jag kunde se Rikards sida av saken också, han hade gjort så gott han kunnat och som tack fått en svinsur kund (dessutom en verbal bloggande sådan). Kanske borde jag ge Mechanum en chans till revansch? Jag drog mig plötsligt till minnes luftkonditioneringen, kunde det vara något? Jajamänsan, inga problem! Så imorgon bitti checkar Pansarkryssaren in på Mechanum igen.

Min nya favorit Rikard la också till att han gillar Tomatsallad. Han hade läst en del och sett att det var en välskriven sida med roliga inlägg (minus det med macken då). Sådant gör så klart chefstomaten vänligt inställd :-). Så nu får vi se, räknas detta in bland roligare läsning måntro? Kanske säkrast för pansarkryssaren ;-).

pansarkryssaren (höger i bild)

Macken II – Mechanum i Mölndal

Edit: Jag har nu varit på Mechanum flera gånger och har gått från vara mycket missnöjd till mycket nöjd kund. Läs hela historien om hur det gick till. Nedan är första inlägget, läs sedan om Mechanums revansch, ett skolboksexempel på hur ett företag agerar som månar som sitt rykte och sina kunder. 

Pansarkryssarens senaste påhitt motiverade incheckning på bilverkstad. Det utvecklade sig till en episod fullt värdig den gamla ärevördiga teveserien Macken. På väg till Mechanum i Mölndal? Du vill kanske läsa nedanstående först… 

Under sommaren har pansarkryssaren radat upp krämpor. Rost på bromsarna (en bil vill tydligen användas), urladdat batteri om han blir stående alltför länge (se förra kommentaren) och en tvåa i besiktning (något som heter spindelled). På en av årets varmaste dagar uppdagades det att luftkonditioneringen förvisso fortfarande gick, men inte kylde nämnvärt.

AC-problemet överskuggades snabbt av tändningslåset. Högst upp på min kravspec för en bil är att den startar när man vrider om nyckeln. Det gjorde också pansarkryssare, men istället för att göra det på första varvet började han kräva tjugo varv eller mer. Kallsvett och ångest. Vem kan jag ringa som hjälper mig ifrån den här parkeringen om bilen inte startar alls? Har jag handlat några frysvaror?

Tändningslåslotteri alltför osäkert för långfärd

pansarkryssaren (höger i bild) Jag slutade att parkera på betalparkeringar (utifall 20 varv inte skulle räcka) eller handla mat utan körde bara pansarkryssaren mellan egna hemmet och IT-konsulten. Men så närmade sig sensommarens fjälltur och att köra non-stop Göteborg-Tänndalen utan varken fika eller kisspaus kändes aningen tufft. Och inte ville jag riskera att stranda någonstans ute i bushen. Har haft alldeles tillräckligt med biläventyr för den här sommaren (en annan historia som jag ska skriva om en dag).

Mechanum i Mölndal kontaktades. De ligger bra till för mig, och var riktigt raska när det gällde spindelleden. Pratade med en person, vi kan kalla honom Christoffer. Han förklarade att tändningslåset måste kodas för att passa till min nyckel, att detta görs i Tyskland och att det var två veckors leveranstid. Ajdå!

Men måndagen den 16:de augusti kunde jag äntligen delta i morgonkaravanen till Mechanum. Jag lämnade in nycklarna till pansarkryssaren och körde därifrån i en av deras utbytesbilar.

Problemen börjar och Macken-liknelserna startar

Åkte hem och började tömma kylskåpet, vattna tomatplantorna och packa – för så fort pansarkryssaren kom från verkstaden skulle jag äntligen åka.

Då ringde telefonen.

-      Tyvärr ditt tändningslås är restat, vi får det först på onsdag.
-      Men jag ska ju åka till fjälls.
-      Jaha men vi kan tyvärr inte byta det förrän vi har fått det.
-      Ok, jag får väl vänta då.

I frustrationen började jag sortera en låda med foton från min farmor och farfar och läsa tågtidtabeller. SJ kändes som ett under av punktlighet i jämförelse.

Onsdag morgon var det jag som ringde, och blev kopplad till verkmästaren.

-      Blir min bil klar idag?
-      Den blir klar idag om (min kursivering) vi har fått delarna.
-      När vet ni ifall ni har fått delarna?
-      Vi hör av oss så fort den är klar.

Detta undanglidande svar gjorde mig aningens irriterad. Min kompis Eva påminde mig om teveserien Macken som enligt Eva innehåller:

  • En volvo som aldrig någonsin blir klar – check.
  • Bred västgöradialekt – check.
  • En trenchcoat – har inte setts till i historien ännu.

Ny taktik, hot

mechanum Torsdag morgon ringde jag till kundtjänst och lämnade ett meddelande: ”Imorgon åker jag till fjällen och återkommer 1 september. Vill ni se er lånebil före dess får ni se till att fixa min bil under dagen”. Återgick sedan till projekt rensning som nu nått nattduksbordet, och vattnade återigen tomatplantorna.

Ett par timmar senare ringde min far. Han hade blivit uppringd av någon från Mechanum. Ehh? Drog de ett telefonnummer ur högen? Tekniskt sett är det mamma som står som ägare av pansarkryssaren men jag hade angett mitt mobilnummer vid både bokning, inlämning och alla andra kontakter. Pappa däremot har aldrig ägt bilen men kanske ville de hellre prata med en karl?

Kontentan av samtalet till pappa var att rattlåset som ”beställdes i måndags” inte kommit ännu. Alltså. Vad hände med beställningen i början av augusti??? Glömde någon att trycka på sänd-knappen?

Klara besked ges, pansarkryssaren blir kanske klar i nästa vecka

Jag ringde återigen upp Mechanum. Fick en lång föreläsning om hur man inte kan byta tändningslås förrän det har anlänt och hur de nu lagt en order med en särskild bokstavskombination, vilket betydde att Volvo skulle ta ett tändningslås från en ny Volvo och koda om det till pansarkryssaren. Detta skulle kanske ske någon gång i nästa vecka.

Visst, jag fattar att man inte kan byta något som inte har, och att saker ibland blir försenat, men tre veckor för att få en del från Volvo till Mölndal? Nä, jag misstänker starkt att upprinnelsen till såpan är en bortglömd beställning. Men det vill ingen kännas vid, eller be om ursäkt för. Prognosen för pansarkryssaren ser väl ungefär lika dyster ut som för volvon på Macken. Så vitt vi vet är den kvar där än.

Uppdatering: onsdagen den 1 september hämtade jag bilen

Den var iofs klar dagen innan. Två och en halv vecka på verkstaden. Efter att jag väntat två veckor mellan beställning och inlämning på att de skulle få hem delen. Jag var inte imponerad.

Edit: Men senare tog Mechanum revansch, och nu är jag den första att rekommendera Mechanum. Läs och lär här. (Jag låter båda inläggen ligga kvar, som exempel för andra kundserviceföretag att lära från!)