En bloggnybörjares memoarer del 1

Tomatsallad firar snart tre månader med innehåll men på sätt och vis är det sexårsjubileum. Vad tog sådan tid? Och varifrån kommer egentligen namnet?

Allt började 2004 i ett blått kök i Wales huvudstad. Jag satt och diskuterade skrivande och behovet av en publik med min dåvarande landlady. Hon föreslog att jag skulle börja skriva en dagbok på Internet, en så kallad blogg. Jag var milt sagt skeptisk, jag ville skriva en tryckt bok som kan stå i bokhyllan, inte något Internettrams.

Åren gick medan jag kämpade på med min bok och jag såg hur bloggandet växte lavinartat till någon form av folkrörelse. Våren 2009 bestämde jag mig för att hoppa på tåget och började fundera på lämpligt namn. Något riktigt fyndigt, något attraktivt, något som är lätt att komma ihåg. Efter några månaders fruktlöst funderande började jag istället i andra änden, teknikänden. Vad gör man när man väl kommit på ett lysande namn? Hur får man ut texten och bilderna till omvärlden? Efter några dagars googlande hade jag kommit fram till att wordpress regerade och att en blogg under eget domännamn (self-hosted) var min grej. Visst kan man lätt skapa en blogg på någon webbplats men till viss del var syftet med tomatsallad att flytta bort bilder och texter från Facebook till något eget. Ett eget domännamn gör att jag har en kostym att växa i, även om jag börjar i liten skala. Mer ivrigt googlande och jag valde Binero till webbhotell, de hade utsetts till årets webbhotell, fått mycket beröm för användarvänlighet och det lät viktigare för min del än att jaga billigaste pris (69 kr/månad).

Namnet Tomatsallad

Så var det det här med domänamn. Det måste ju vara fyndigt. Kort men ovanligt. Spegla innehållet. Vilket innehåll? Jag hade redan funderat på namn i sex år och tänkte inte lägga sex till utan tänkte att jag får ta precis vad som helst som jag kommer på. Det blev tomatsallad. Det var lunchtid. Och jag råkar gilla sallader, det är lätta att göra, bara ösa i en massa goda saker, ju fler ju bättre. Det finns dessutom en historia bakom namnet på temat att livet aldrig blir riktigt som man tänkt sig. När man växer upp svär man att man aldrig ska bli som sina föräldrar (exempelvis ivriga hobbyodlare av tomater) men sedan vaknar man upp en morgon och inser att man är en karbonkopia av dem, komplett med alla konstiga egenheter och ovanor. Namnet sallad passar också eftersom jag inte kan bestämma mig för ett ämne.

Beställa domännamn och webbhotell var gjort i ett kick. Då var det dags för det spännande ögonblicket att börja skriva. Det finns miljarders miljarder guider out there om hur man enkelt startar en blogg. De är väldigt grundläggande och skrivna för nybörjare – säger de. De inleder med ”logga in”. Ok, jag var ju inloggad men sedan då? Jag letade runt runt runt i kontrollpanelen på mitt webbhotell och ingenstans hittade jag något sätt att ta mig vidare. Jag blev alltmer desperat. Hur svårt skulle det vara? VAR hade de gömt allting? Det skulle ju vara så lätt att blogga! Kände mig superkorkad. Ett par dagar senare tittade jag in på mitt domännamn, det hade jag åtminstone åstakommit. Och vad hittar jag där? Jo en inloggningsmöjlighet, den inloggningen. Ingen av alla guider hade haft vett att förklara att jag skulle gå till själva sidan-sidan. Att vara inloggad i webbhotellet dög inte…

Många nya förvirrande begrepp

Hurra! Kom nu in till wordpress dashboard där allt händer. Därifrån var det lätt som en plätt att publicera text. Bara att skriva i den största rutan och trycka på en knapp. Nästa hinder på vägen var dock att bloggen per default installerades på adressen www.domännamnet.se/wordpress. Vad skulle den dit att göra? Jag ville givetvis att den skulle ligga på www.tomatsallad.nu (kort och fyndig adress var det). Att flytta bloggen till förstasidan verkade det vara fler som ville göra för det fanns manualer för det också. De innehöll dock ord som ”permalinks” och filändelser som .php. Jag känner mig bekväm med .jpg, .pdf och .doc(x) och kände att jag var ute på hal is. Jag gjorde dock ett försök, kom till raden ”do not try to access your site at this point” varpå jag givetvis testade för att se vad som hände… (Tips: gör inte det). Allt blev kockoboll så jag återvände till webbhotellet, avinstallerade wordpress och återinstallerade det. Gjorde ett nytt försök. Det funkade inte heller. Jag gav upp. Lämnade alltihop i fem månader.

Nytt år, nya tag, denna gång med konsulthjälp. Konsulten skrattade rått åt min tafatthet men det kan jag bjuda på, hakparanteser är helt enkelt inte mitt naturliga territorium. Nästa steg var att välja layout. Layout kallas teman på wordpress-språk och det finns hur många som helst. En del är gratis, andra kostar pengar. Det var dags att bekanta sig med nya ord. Antal kolumner, widget-ready, sidebar… Hur ska jag veta hur många kolumner jag vill ha? Det märker jag väl först efter ett tag när jag provat och vet vad bloggen handlar om? Tänkte jag och laddade ner ett tema. Efter en halvtimme var jag less på det och laddade ner ett annat, atahualpa. Det är ett av de allra mest använda vilket jag såg som ett plus ur hänseendet att det skulle vara lätt att hitta manualer. Det betyder iofs också att det finns väldigt många bloggar som ser likadana ut men har man väl bytt ut den översta bilden så försvinner de värsta likheterna.

To be continued…