Ferry Tales – bok om ledarskap och varumärke

Nu är det bevisat, jag är en tant i 60-årsåldern. Det är nämligen bara tanter i den åldern som är intresserade av skidskytte enligt Björn Ferry. Och jag är ett hängivet fan som inte missar en enda tävling, i alla fall så länge de sänds i svt. Däremot är jag inte intresserad av reklam så när skidskyttet används som pausunderhållning i reklamteve gör jag annat. Därför missade jag den magnifika avslutningen av Björn Ferrys karriär när han var på pallen sex gånger på nio tävlingar. Nåväl, jag får nu njuta av honom som expertkommentator istället och som sådan är han tveklöst bäst. Förutom att han känner många av åkarna och kan berätta hur de är som personer så har han humor och blicken. Säger Ferry att en åkare ser lite krokig ut, ja då kommer vederbörande att börja tappa. Dessutom är Ferry en sådan som gör allting ordentligt, är han expertkommentator, ja då fasen har han pluggat resultattabellerna så att han verkligen kan allt. Det finns inget värre än en så kallad expert som svamlar och har mindre koll på formkurvorna hos olika åkare än vad man själv har som soffexpert.

Ferry Tales – inte så förbannat tillrättalagt

När Björn Ferrys dagbok från säsongerna 2011-2012 och 2013-2014 kom ut publicerade kvällspressen snaskiga utdrag där han ger Charlotta Kalla rådet att dra en handtralla för att bli kvitt förkylningskänsla, sågar damskidskyttelaget och säger att Marcus Hellner lever på talang för han har noll koll på träning. I boken får vi också veta att den äldre brodern Böe är en genomtrevlig prick, att ingen kan säga ett ont ord om Fredrik Lindström om de så försöker och att Emil Hegle Svendsen är Norges svar på Zlatan.

Hög skvallerfaktor på dessa utdrag men i boken ingår de givetvis i ett sammanhang på ett helt annat sätt. Det går inte att förstå toppidrottarens liv utan att förstå vikten av duktiga ledare och tränare. Det var dock inte alls dessa delar som jag fastnade för och tyckte var mest intressanta. Mina favoriter är istället själva boken samt varumärke och ledarskap. Jag är självlärd som författare, skriver böcker ungefär som blogginlägg (bara lite längre) och försöker nu snappa upp hur man borde göra. Ett vanligt råd är show don’t tell. Jag tänkte på det när Björn Ferry drabbades av skogsfeber. Han skriver inte några långa utläggningar om hur det känns eller att han drabbats av skogsfeber. Flera sidor i dagboken har istället bara orden ”Skog, skog, skog.”. Jag tror att alla som kan genuint gå in för ett ämne förstår exakt vad han menar. Ett annat vanligt råd är att undvika klyschor, som att dra in timmerstockar när någon snarkar. Björn Ferry skriver att när Carl Johan snarkar låter det som en spelande tjädertupp gömd i en gitarr.

Individualister som tar hjälp av gruppen

Skidskytte är en individuell idrottsgren. Björn Ferry blev inte så värst lycklig när det gick bra för Carl Johan Bergman, han ville ju vara bäst själv. Samtidigt insåg han att för att prestera på topp krävdes ett bra samarbete inom laget och att de kunde hjälpa varandra till framgång. På hans initiativ hade de möten där de fokuserade på en åkare i taget. På det mötet handlade allt om att hjälpa den personen. Sedan gick de runt så att alla fick en träff var.

Den som ger, den får. Huvudbudskapet från min sida är att den som hjälper andra kommer själv att utvecklas. Jag är helt beroende av laget för att nå mina mål. Jag klarar det inte själv. Om jag ser Fredrik som min störste konkurrent, så har jag redan förlorat. Vi måste hålla ihop inom laget, hjälpa varandra, för att ha en ha en chans att slå lusekoftor och fransoser.

Detta tyckte jag var riktigt intressant och direkt applicerbart på författarvärlden (ganska likt något jag skrev om häromdagen faktiskt). Vi är också individualister, vi skriver de flesta böcker var för sig. Men för att nå framgång behöver vi utvecklas, något som kan göras i en grupp.

Varumärke

En annan likhet mellan idrottare och författare är vikten av ett eget varumärke för att kunna livnära sig. Skidskyttar har prispengar i världscupen och en del lukrativa inbjudningstävlingar men för armbryterskor finns inget sådant. Jag tänker såklart på Heidi Andersson, armbryterskan från Ensamheten och Björn Ferrys fru.

Media skiter fullständigt i EM i armbrytning. Heidi vet det. Hon vet också att om hon ska leva på sin idrott, så måste hon skapa sitt varumärke själv, driva allt själv. Ingen gör det åt henne.

Hon skriver krönikor, föreläser, jobbar som programledare, kör hemsida, Facebook. Instagram. Allt. Hon gör det bra. Och gör hon det inte så har hon inget jobb.

Det där känns bekant på något sätt. Vill man leva som skribent är det upp till en själv att skapa jobbet. Jag kunde också känna igen mig i Björns totala fokusering. Hur han sista året gick helt in för att göra allt för att bli så bra som möjligt och prioriterade bort en hel del som normala människor har i sina liv, som att fira högtider och umgås med andra.

Boken pendlar mellan att redogöra för tömningsschemat för Björns tarm (han behöver ”last ur innan tävling”) till tankar om framtiden och ett hållbart samhälle. Efter att jag skrivit ovanstående gick jag och kikade på vad andra skrivit och en del retade sig på delar av innehållet. Jag tror dock att båda behövs för balansens skull.

Jag skrattade en hel del under läsningen och kan varmt rekommendera Ferry Tales av Björn Ferry.