GR51 genom Auribeau-sur-Siagne

Solen tittade in genom fönstren i förmiddags och väckte verksamhets-lusten. En titt på termometern avslöjade att stranden inte var att tänka på, idag heller. Frågade hunden vad han tyckte om en promenad och han svarade att det var det var den bästa idé han hade hört sedan förra promenaden (igår alltså).

Vår granne, Madame J rekommenderade varmt vandring nr 39 i den franska guidebroschyren. 39:an heter Circuit de Peygros och det här med circuit gillar vi, då slipper man öva på att vända. Därför fyllde vi vattenflaskorna och gav oss iväg. Vi hann inte många kilometer innan vi såg att Grasse var helt insvept i grå regnmoln. Attans, det var det här med att det alltid är (relativt) torrt nere vid kusten, vad skulle vi upp i bergen att göra?

Möte på smal väg

Broschyren föreslog motorvägen men jag hade konsulterat kartan och upptäckt en mindre väg, D209, som såg mycket rakare ut (haha). Vi fick därför lära oss innebörden av ett nytt vägmärke. Jag önskar såklart att jag fått upp kameran i tid! Det stod något med 1.9 och det betydde att den pittoreska vägen var just 1.9 meter bred. Min matte är kanske inte vad den en gång var men att svensk volvo + fransk skåpbil är bredare än 1.9 meter, det vet jag iaf. Vår chaufför fick visa sig på styva linan vad gäller den ädla konsten att backa på kurvig väg. När den franska skåpbilen passerade oss rullade dess chaufför ner rutan och berättade något om blockerad väg. Om det var vi som blockerade den, eller om den var blockerad längre fram eller för just oss förstod jag aldrig. (På vägen hem igen valde vi istället D909, den var aningens bredare. Dock inte så bred att stor buss + svensk volvo kunde mötas.)

Auribeau-sur-Siagne supersöt gammal by

Vi kom i vart fall fram till dagens utgångspunkt utan bucklor, parkerade och började knata på GR51. Och blev inte så där värst imponerade. Först knallade vi på asfaltgator genom olivlundar, därefter på en rätt tråkig skogsväg. Visst, utsikten över alla stora hus i gult och rosa som klänger nedanför och utefter klipporna är säkert hänförande  – en solig dag. På ett ställe skymtade vi Medelhavet i fjärran och spekulerade över huspriserna. Så småningom kom det spännande ögonblicket då vi nådde Col de Peygros. Spännande eftersom vi enligt guideboken där skulle lämna GR51 och ta en stig neråt – en stig som enligt kartan inte fanns. Det visade sig vara guideboken som hade rätt. Stigen ner var trevligare och vi kom fram till att ifall vi varit där en solig dag en månad tidigare, runt påsk, hade vi antagligen blivit hänförda av den rosa tamariskprakten. Nu var det mest lerigt.

När vi gått varvet runt och hittat tillbaka till bilen tog vi en kort sväng in i Auribeau. Jag hade sett det uppifrån och anade fotomöjligheter. Det visade sig att de gamla delarna var en sockersöt medeltida by, sådan där man vill paketera och ta med hem. Söta trånga gränder, små prång, krukor med blommor och här och där en dörr. Inte undra på att GR51 tar den här vägen förbi.

Klicka på bilderna för större storlek, eller välj view with piclens.