Jack Tanner i Frankrike – dammig hjälte

Jack Reacher – det var min första tanke när jag började lästa Förtvivlans Timme. Jag tyckte att James Hollands hjälte Jack Tanner påminde om Lee Childs långa och kantiga ex-militärpolis. Efter några sidor ändrade jag dock uppfattning. Jack Tanner är ju Richard Sharpe flyttad hundra år framåt i tiden! Precis som  Bernard Cornwalls Sharpe gick Tanner in i armén i unga år, fick sina läroår i Indien och är en djäkel rent ut sagt på att slåss. Tack vare heroiska bedrifter blir de befordrade – fast inte så långt och snabbt som de borde. I Förtvivlans timme är Jack Tanner sergeant. Och precis som Sharpe har han en skurkaktig antagonist inom armén. Vid ett tillfälle konstaterar Jack Tanner att han har två fiender och han vet vilken som är värst. Och det är inte tyskarna.

Kanske går det bara att göra en sorts hjälte om man skriver militärhistoria? Men det vore ju kul med en hjälte med social kompetens någon gång som omväxling. Eller personer som utvecklas och påverkas som bröderna Wilhelm och Friedhelm Winter i den utmärkta tyska tv-serien som hette Krigets Unga Hjärtan när den visades på svt tidigare i somras. Nu får Tanner några trofasta vänner ändå. De snor tyska lastbilar mitt framför ögonen på tyskarna och räddar sina mannar gång på gång. Trots att Tanner fått massivt med stryk reser han sig upp som rena Bruce Willis och fortsätter puckla på fienderna. Han hinner bli räddad av en vacker fransyska också som på något sätt lyckas flytta en medvetslös Tanner från en vallgrav till en lada trots att han är ovanligt lång. Som tack har hon sex med honom. Såklart.

Fast jag hela tiden vet vad som ska hända läser jag vidare. Det är inga problem att identifiera hjältar och skurkar. De franska generalerna är gamla osäkra gubbar som inte kan fatta beslut och en tysk SS-major är extremt vedervärdig (fast kapitlen med honom hoppade jag över). De brittiska officerarna är antingen extremt kloka ledarbegåvningar eller fullständigt värdelösa vimshuvuden.

Jag skummade boken rätt snabbt – kom igen – sluta yra runt på franska landsbygden och ta er till Dunquerke vet ja!