John Scott – brittisk pub på Avenyn

John Scott är en engelskinspirerad pub på Avenyn i gamla Nivås lokaler (den vägbeskrivningen sa inte mig ett skvatt men puben ligger ungefär i höjd med Vasagatan). Jag har precis kommit hem därifrån, från en liten AW med några av mina tidigare kollegor. Det var roligt att träffa dem igen och det var kul att prova en ny pub för det var länge sedan jag gjorde det.

Jag blir glad över att det bedöms som såpass trendigt med brittiska pubar att det öppnas nya sådana, det är goda nyheter för min debutbok Jakten på den perfekta puben som ju rör sig i det området. Till det positiva jag kan säga om John Scott är att själva lokalen är luftig, rymlig och rätt läcker med många olika utrymmen (men varför är det så erbarmligt trångt mellan borden?). Om jag ska lista det jag var mindre förtjust i så kommer högst upp att jag har ont i halsen efter att ha försökt föra en skrikande konversation. Det finns akustikexperter som kan fixa sådant hälsar tant Chefstomaten!

St Eriks IPA

Nu går man kanske inte till puben för att prata med väninnor man inte sett på flera år utan man går dit för drickats skull. När jag kom fram till baren så drabbades jag inte av den där ”men så många öl som jag vill prova, så många kan jag omöjligt dricka på en och samma kväll” som jag brukar få på the Rover eller Ölrepubliken. Vid förfrågan så fanns det två svenskbryggda ale, Ricky’s från Kopparberg och St Eriks. Den sistnämnda på gästtapp. Enligt bartendern var den första snällare och jag fick provsmaka den – vilket jag uppskattar. Men bartendern valde den ale han trodde jag borde prova och han valde fel, alla i vårt sällskap som provade Ricky’s dömde ut den som mesig. Mesig kan översättas till att bryggeriet verkar ha glömt bort humlen vid bryggningen. Visst, den här trenden som var för några år sedan att se hur mycket alfahumle som går att pressa ner i en öl och den fortfarande rinner, den förstod jag mig inte på, men vill man ha dryck utan humlesmak så finns det en fin uppfinning som kallas för bubbelvatten. St Eriks som då var enda kvarvarande alternativet var ok, men spelar i en helt annan division än gårdagens K:rlek.

Maten då? Flera i mitt sällskap tog in deras plocktallrik med ost, oliver och smörgåspålägg. Jag inbjöds provsmaka (i ärlighetens namn åt jag upp alla oliverna på en tallrik). Man har ju testat några kilo torkad skinka och ostar genom åren och jag blev inte direkt imponerad. Om jag är snäll så utdelar jag ett ok på den också men absolut inte mer.

Vid det här laget på kvällen var det dags att krångla sig ut från stolen för att testa faciliteterna och då uppdagades en märklighet. Har ni hört talas om en damtoalett utan spegel? Det är i och för sig ganska autentiskt (läs exempelvis det här kapitlet i min debutbok) men en damtoa på Avenyn i Göteborg utan spegel!?! Det fanns en utanför som var lite svåranvänd (se bild), en på väg till herrarnas och en i trappan.

Jag har förresten något mer positivt att tillägga. Tydligen erbjuder de måndag-torsdag att man kan köpa små glas av öl för att ha egen ölprovning. Bra initiativ men det förutsätter kanske att man vill prova några av deras öl.

Min cykel och jag

Det är möjligt att mitt kanske inte alldeles positiva intryck av John Scott är färgat av mina problem att ta mig dit och hem. Cykellåset verkar inte gilla det här med minusgrader. Lite grafitsprej så fick jag upp det och trodde jag skulle kunna cykla iväg. Icke för då gick dragkedjan i min täckkjol sönder. Det är en katastrof av stora mått i mitt liv. För hur ska jag klara månaderna tills det blir sommar utan täckkjol?

Till slut (en timme efter övriga) kom jag fram till John Scott och lyckades efter lite våld faktiskt också låsa cykeln. Låsa upp den igen när jag skulle cykla hem gick också bra men därefter var det slut på flytet. Framdäcken var totalt platt. Hur många punkteringar kan samma person drabbas av??? Är det dags jag skapar ett nytt ämnesområde (blogg?) med ”mina punkteringar”?

Jag började dra cykeln hemåt. Vid Soup & Bagel (i höjd med Taras på Berzeliegatan) började jag känna av att jag drog på mig skoskav när jag vandrade långt i Nice i stövlarna jag hade på mig (en annan historia jag ska berätta en dag).

Änglar finns

Humöret var nere i knävecken ungefär när en kvinna i full cykelmundering stannade till.
”Har du punktering?”.
”Ja”
”Det fick jag i veckan, hur långt ska du?”
”Jag tänkte dra den till cykelaffären vid Ica Maxi ungefär och ställa den där.”
”Du vet att du inte kan använda Göteborgs stads pumpar väl? De är fel sort och gör sönder ventilen”.
”Mmm”
”När jag fick punktering fick jag gå til Ica Maxi. Där köpte jag en cykelpump, ska jag pumpa din cykel?”.

Och så pumpade hon min cykel. Denna fantastiska helt okända människa stannade och pumpade min cykel! Bara sådär. Änglar finns alltså där man minns anar dem.

Det är en enorm skillnad att gå och cykla. Det går otroligt mycket snabbare och man får inte skavsår (på fötterna). Det är faktiskt helt underbart att cykla!

Luften i däcket höll nästan ända hem. Jag kan lägga till att just sen kväll när man har en bloggdeadline att passa, fryser, har skoskav och drar en punkterad cykel hör till de där tillfällena när man är halventusiastisk över omvägen för att ett visst byggbolag har spärrat av gångvägen för att de någon gång vid tillfälle (eventuellt under 2010-talet) har tänkt sig att bygga något där.

Inlägg 10/100 i #blogg100