Mawddach Trail – cykelled längs mäktigt floddelta i södra Snowdonia

Om norra Snowdonia domineras av Snowdon i egen hög person är det i södra Snowdonia bergsryggen Cadair Idris, jättens stol, som har den rollen. Det finns flera leder upp på toppen från olika håll. Vill man inte ända upp kan man välja att bara gå till den vackra sjön Llyn Cau. På toppen av Cadair Idris finns det finns tors, erosionsrester som den senaste istiden inte lyckades skala bort eftersom isen var kallbottnad. Detta enligt en geolog som varit där och forskat.

mawddach-trail-03

När vi planerade vår resa till Wales var tanken att vi skulle gå i området runt Cadair Idris. Om inte upp på toppen så i varje fall omkring. Väl på plats ändrade vi oss och tog fram reservplanen.

En hotellnatt i Dolgellau lite snålt

Vi hade bokat hotell mitt i trevliga Dolgellau – en stad vi aldrig lyckades uttala så att någon lokalt boende förstod vad vi pratade om. Dubbla LL är någon form av sch-ljud långt bak i halsen. Vi kom dit på eftermiddagen, för tidigt för att checka in men tillräckligt tidigt för att få en parkeringsplats på hotellet (att vi sedan blev inparkerade och fick kämpa för att få ut bilen dagen efter är en annan historia).

dolgellau-18

Detta var dagen efter vår tur upp på Snowdon och förmiddagen hade vi snurrat runt i Snowdonia och tittat på lite olika platser på vägen. Vi hade bara bokat en natt i Dolgellau istället för två som vi hade i Llanberis i norra Snowdonia. Två nätter betyder att man har en natt den dag man anländer och en natt efter bestigning av berget. Det är ett bättre upplägg om man vill ha en heldag för att vandra. Det hade också gett våra ben en vilodag mellan långvandringar.

Cykelleden Mawddach Trail

Våra ben röstade unisont emot att knata upp på Cadair Idris dagen efter de tagit oss upp på toppen av Snowdon. För att promenera lite valde vi Mawddach Trail mellan Dolgellau och Barmouth. Stigen följer en gammal nedlagd järnvägslinje så det är verkligen platt.

mawddach-trail-24

Vi började bredvid en relativt smal å i gamla romerska korsvägen Dolgellau och slutade vid badorten Barmouth efter en massa timmsr längs ett delta. Längs vägen passerade vi en gammal träbro, en pub och en häger (kan ej garantera att den är kvar om någon vill upprepa promenaden). Avrundade med att stigen lämnade kanten på deltat, gjorde en lång krok inåt och kom upp på träbro för gående och tåg. Den kostar £1.

mawddach-trail-30

Mawddach trail är perfekt att cykla då det är helt platt. Vill man gå rekommenderas att man tar en buss en bit på vägen och skippar biten närmast Dolgellau. Det tipset läste vi dock först efteråt. Vi instämmer, det var grönt och fint i början, men det blev snabbt tjatigt. Det var betydligt finare när vi hade gått en bit och deltat bredde ut sig.

mawddach-trail-08

Dessutom klarnade det upp och solen tittade fram. Det glittrade vackert i sanden. Det lär finnas små mängder guld i området. Det var delvis guldet som lockade hit romarna.

Skonsamt att gå på platten?

Vi valde turen delvis för att skona benen. Mina vader och Marikas lår var ganska slitna efter två dagar med höjdskillnader. När vi vandrat en bit uppdagades att mina ben hade föredragit en mer varierad terräng, även med inslag av rejäla backar. Det är nämligen den typ av terräng de är vana vid från Safjället i Mölndal och diverse franska berg.

mawddach-trail-45-2

Mina ben är däremot inte vana vid att mala på utan variationer. När jag var i Visby gick jag två timmar i liknande terräng och även den gången fick jag ont på alla möjliga ställen. Denna gång var det vänsterfoten som tog mest stryk och det började hugga i den. (Google föreslår att det handlar om marschfraktur). Vi tog en del vilopauser och jag försökte att korta av steglängden för att ge benen lite variationen. Det gav utslag på stegräknarna. Som omväxling skiljde det inte särskilt mycket mellan min och Marikas stegräknare när dagen summerades.

Någonstans på mitten började jag googla på hur vi skulle ta oss hem igen. Bussarna går inte särskilt ofta på kvällskanten visade det sig vilket gjorde att vi fick lite brådis. Ett tag var vi inne på att ta ett tåg över bron för att hinna med en tidigare buss. Men när tåget var försenat la vi ner den idén. Något vi är glada över då bro-delen nog var den häftigaste delen av vandringen.

mawddach-trail-7373

På bron stod det ett par fiskare. Fisken på bild blev snabbt återbördad till vattnet. Tidvattnet var på väg in vilket betyder att vattnet rann ”inåt” snarare än utåt, något som är fascinerande att se för oss som ej är vana vid tidvatten.

the Last Inn i Barmouth

Vi spurtade så bra på slutet att vi kunde ha hunnit med en tidigare buss men bestämde oss för att inte stressa utan i godan ro (20 minuter för en pint) ta en välförtjänt öl medan vi väntade på nästa buss. Vi satte oss i baren på the Last Inn i hamnen med en busshållplats precis vid uteserveringen. Puben är från 1400-talet. Ölen i mitt glas Sunbeam från Marston’s det vill säga en engelsk blonde. De var en bryggeriknuten pub och hade inga walesiska öl.

mawddach-trail-23

Vi var de enda passagerarna på bussen som i hög fart swischade oss tillbaka till Dolgellau. Där blev det pubkväll när vi lyssnade på lokalbefolkningen som spelade bingo.

2 Comments for “Mawddach Trail – cykelled längs mäktigt floddelta i södra Snowdonia”

says:

Härlig resa ni gör! Så otroligt vackert det är, känner stort sug av att åka dit. En annan dag 🙂 Intressant det där med att kroppen klarar stigningar utan problem, men inte gillar mindre belastande vägar. Hoppas det rättar till sig så du kan fortsätta njuta av både plan och varierad terräng.

says:

Hej! Jag tycker absolut att ni ska åka till Wales! Det är ett land med mycket historia, dramatiskt natur och korta avstånd mellan sevärdheterna. Men med tanke på hur smala en del av vägarna är med höga vallar/häckar/murar får ni kanske parkera husbilen och använda cyklarna en del. Vi åkte förbi en hel del vägar där det stod ”olämplig för långa fordon”. Orsaken var skarpa kurvor. I och för sig så åkte vi bakom en del husbilar ibland så det kanske mest var vi som var ovana förare när vi tyckte att det var smalt.
När det gäller kroppen så tror jag att det är två saker som samspelar. Det ena är att jag nästan bara tränar i kuperad eller mjuk terräng. Det beror dels på gamla skador som gör att jag hellre går på mossa än asfalt, dels på att jag ofta är ute på jakt efter vackra skogsbilder och dels på att jag aktivt försöker förbereda mig för att orka att gå i berg. Det är många sådana i Frankrike och om man bara tränar på platten är det tufft att ta sig upp och ner i dem. Sedan är det så att när man går i kuperad terräng så är det stor variation. Ibland är det låren som får slita, ibland vaderna och ibland knäna. Ibland går man på tårna, ibland hälen och ibland hela foten. Men det är hela tiden olika muskler som belastas. Går man flera timmar på platten är belastningen hela tiden på samma ställen. Det ökar risken för överbelastningsskador, särskilt om man inte är van vid att gå så. Sedan hjälper det inte att jag släpar runt på massa kamerautrustning och ”bra-att-ha-grejer”. Även om jag hade bantat ner till en kamera var min ryggsäck fortfarande tung.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

 

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.