Öppet spår 2018

Vasaloppet är nittio kilometer långt. Det är lätt att tro att de nio milen från Berga by till Mora alltid är desamma. Men till skillnad från andra långlopp är inte sträckan konstant. Hur lång den upplevs varierar med föret. I Vasaloppets barndom rörde sig segertiderna mellan sex och sju timmar. Det är tider som dagens motionärer på lätta plastskidor med flourvallor och välpistade spår kan sträva efter. Numera har vinnarna nästan halverat åktiden. Alla i eliten är topptränade med bästa möjliga uppbackning. Ändå varierar tiderna kraftigt. Tittar vi bara på det senaste decenniet har vinnartiderna varierat mellan 218 och 283 minuter. Det är ungefär 25% skillnad.

Taktiken i loppet spelar förstås roll, men vädret är det som gör den stora skillnaden. Något år har Vasaloppet enbart kunnat genomföras genom att man kört ut enorma mängder med konstsnö, lagrad snö och isavskrap med lastbilar. I år fick man istället ploga bort stora mängder med nysnö, då det kom för mycket snö. Vissa år smälter solen snön till slask och orsakar timslånga köer till omvallning. Något år fryser slasket istället på och skapar ishård räls där skidorna går som spjut nästan av sig själva. Ett annat år finns det inga spår alls, förutom för eliten.

oppet-spar-2529-2

Det finns många väder som skapar utmanande före. Värst är kyla. I hård konkurrens av nysnö. Nya snökristaller är vassa vilket gör att skidorna glider sämre än på gammal snö. Dessutom brukar skidspåren hålla ihop sämre om de är dragna i nysnö, än i gammal snö som fått chansen att frysa ihop.

Kyla är ändå värre eftersom det gör spåren extremt tröga. Det är betydligt jobbigare att få skidorna framåt om spåren är under minus tio, än om det är mildare. Är det under minus tjugo är det ännu värre. Sträckor som normalt känns platta förvandlas plötsligt till slakmotor och svaga trevliga nerförsbackar försvinner spårlöst. Dessutom orsakar starkt kyla problem då det fryser vattenslangar, förvandlar bars till betong och gör att man tappar känseln i större eller mindre partier av kroppen.

Nysnö och kyla i Öppet spår 2018

Det finns bara en sak som är värre än nysnö eller kraftig kyla och det är båda delar samtidigt. Då blir friktionen mellan skida och snö nästan som sandpapper. Så var det i söndags. I köldhålet Tennäng var det minus 27 på morgonen. Det var förvisso varmare i luften när jag väl tagit mig dit, men snön var fortfarande knarrig och sträv. Det hade dessutom snöat större delen av lördagen och halva natten. De första två milen singlade det ner snöflingor i de mosiga skidspåren. De var inte många, men de hjälpte inte direkt.

Det gick så trögt. Jag orkade inte staka på myrarna för att skidorna gled så dåligt (och mina förberedelser med fem veckors sjukdom var heller inte optimala). Nästa växel upp är stakning med frånskjut ,men det har jag aldrig lärt mig. Jag får inte till tajmingen och får ont i ryggen utan att få någon direkt fartökning. Istället fick jag övergå till att diagonala, vilket för min del mer liknar skidpromenad än skidåkning. Det är förvisso en stil jag kan hålla i många timmar, men eftersom jag har haft problem med ett knä i år hade jag verkligen tänkt att jag skulle försöka avlasta knät genom att staka så mycket som möjligt. Dessutom går det mycket långsammare att skidpromenera än att staka. Och jag hade tidsbrist.

Lugnt lopp förvandlas till extrem stress

Jag har startat i Vasaloppet en lång rad med gånger och före Öppet spår 2018 fullföljt nio lopp, varav ett Öppet spår. Några gånger när det varit utmanande före, eller jag varit sjuk, har jag fallit för rep i Vasaloppet. Därför har jag bytt till Öppet spår. Skillnaden på Öppet spår och Vasaloppet är att i Öppet spår behöver man inte stressa. Man kan starta en timme tidigare, kl 07 istället för kl 08, och man slipper köa i en timme för att komma upp för första backen. Därför brukar man inte ens behöva tänka på reptiderna då man sparar två timmar på morgonen. Tyvärr lyckades vi starta en timme senare än vi hade planerat. Den timmen höll på att bli ödesdiger.

Nittio kilometer är långt och om man i första backen börjar tänka på att det är 88 kilometer kvar, då är det lätt att känna sig överväldigad. Jag brukar därför fokusera på nästa kontroll. Jag håller också ordning på kilometertiderna. Vi kan säga att jag åker runt och repeterar gångertabeller.

Att göra 6:or är mitt nollvärde. Varje 4:a och 5:a innebär att jag sparar in tid och därmed får mer tid för att rasta (fika, fotografera, stretcha, valla om, byta strumpor, snacka med publiken, bli fotograferad, bli intervjuad av teve, ringa mamma, kolla efter släktingar, köa till bajamaja…). Varje 7:a och 8:a äter tid och gör att jag får tugga bars i nerförsbackar och ägna mig åt knipövningar för att jag inte hinner stanna. 9:or gör att jag får ställa in sig på att åka buss till Mora.

Allt detta har jag örnkoll på. Jag vet också vilka avsnitt jag brukar åka snabbt på och var det brukar gå trögare. I år gick det trögare överallt. Det enda ställe jag sparade tid på var i uppförsbackarna. Jag hade fantastiskt fäste och kunde gå rakt upp. Jag hade också, relativt de runt omkring mig, bra glid. Gänget på Tänndalens skiduthyrning som slipat och vallat mina nya skidor hade gjort ett bra jobb.

oppet-spar-2527

Utmaningen de allra flesta år jag åkt är att ta sig förbi repet i Evertsberg drygt halvvägs. Förr drogs det 14:30 och det är många gånger som jag har stått och tokstakat de sista flacka kilometrarna för att ta mig fram i tid. Orsaken att jag varit sen har varit en kombination av köerna i första backen, och att jag ofta haft bakhala skidor i de solbelysta backarna upp till Risberg.

Har man väl passerat Evertsberg är det lugnt. Det är mest lättåkt med långa utförspartier där man kan tjäna in tid. Så har det alltid varit. Tills i år.

Numera har spärrtiden i Evertsberg utökats till 15.00. Jag kom dit någonstans mellan nya och gamla tiden. När jag stod där och försökte tina min vätskebehållare hörde jag lite förstrött att de i sa att nu är det 1,5 timme tills de drar repet i Oxberg. 15 km bort. Då drabbades jag av insikt. JAG LIGGER SKITRISIGT TILL!!!

Jag var alltså senare i Evertsberg än jag varit de år när jag stått i långa köer i första backen eller slitit med bakhala skidor! Orsaken till att jag var så sen var att skidspåren var så kärva. Jag hade knappt unnat mig några pauser utan jag hade i princip bara åkt skidor. Men det gick så trögt. Det hade visserligen glidit lite lättare i solbelysta ställen på eftermiddagen, men nu närmade sig solnedgången och det skulle snart bli kallare och kärvare igen. Och det betyder att jag inte skulle ha någon hjälp av nerförsbackarna. Jag skulle inte svischa ner lätt som en plätt till Oxberg.

Jag gav mig genast av och började slita på allvar. Det var inte så att jag hade söndagsåkt till Evertsberg, jag tyckte att jag gjort mitt bästa för att flytta skidorna framåt. Jag hade för att spara tid åkt förbi massor av vackra vyer som jag hade velat fotografera. En bidragande anledning till att jag inte stannat var förstås att det var så kallt. Jag hade för lite kläder på mig och därför ville jag röra på mig konstant, i något fåfängt försök att hålla värmen. Trots det hade jag bara känsel i benen när solen lyste på låren.

oppet-spar-202313

Kroppen ville bara skidpromenera, jag hade varit ute sju timmar vid det laget och började bli sliten. Det var jobbigt att andas i kylan. Men jag tvingade kroppen att staka, fem-tio stavtag i taget. Jag kom till Oxberg med en kvart till godo. Ett par snabba muggar med vätska och sedan fortsatte jag direkt till Hökberg. Nio kilometer, bara att lägga på ett kol. Kom dit med åtta minuter till godo. En reptid kvar. Det skulle vara så förbaskat snopet att bli avplockad vid Eldris efter 81 km. För träningsvärken gör det varken till eller från om man åker 81 eller 90 kilometer, särskilt inte som den sista biten är lättåkt. Men det är en väldig skillnad i skrytvärde att säga att man åkt hela, än att man åkt 90% av loppet. Ändå var det nära att jag gav upp. Men jag slet vidare. Jag tänkte på hur fruktansvärt kallt det skulle vara att kliva av bussen i Mora, det var bättre att hålla igång kroppen. Jag tittade på klockan när jag lämnade Eldris. 19.01, reptiden var 19.00. Så det var på håret.

Därifrån promenerade jag i mål. Det var ett löfte till mig själv att efter Eldris skulle jag få ta det lugnt. Det löftet höll jag till mig själv. Jag funderade på att stanna och ringa till M och be henne möta mig med en filt. Men jag orkade inte. Men M är så himla klok att hon stod där med min tjockaste dunjacka. Den jag aldrig någonsin frusit i. Förrän denna söndagskväll.

När man kommit i mål ska man ta en buss till Präsholmen för att hämta sin påse med överdragskläder. Därefter är det enligt skyltarna 300 meter till en dusch. Jag småsprang den sträckan som om det vore ett gatlopp och har aldrig i hela mitt liv frusit så mycket.

Jag har även skrivit om mina förberedelser inför loppet. De finns i texten Mitt tionde Vasalopp är äntligen avklarat. 

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *