Resa & Skriva – drömyrket?

Hand upp (exempelvis genom att klicka på valfri knapp nertill) alla som drömmer om att försörja sig på att resa och skriva!

Jag hittade en bok som heter så, Resa & Skriva, på Mölndals bibliotek. Det har blivit tradition att varje gång jag besöker ett bibliotek går jag förbi hylla Ad. Ad är en underklass till Bok- och biblioteksväsen som kallas för bokförlag och bokhandel. Mitt intresse för detta snäva område beror på att det är där Förverkliga din bokdröm klassificeras in.

Resa & Skriva är skriven av Margareta Lindblad och Willy Westby och är deras berättelse om hur de startade Willma förlag. Willmaguider känner jag igen. En av deras guideböcker är ansvarig för ett nattligt äventyr i USA för många år sedan (kan överväga att berätta om det i ett annat inlägg om ni vill). En bok om ett par som förverkligat drömmen att leva på att resa och skriva om det, den boken var jag bara tvungen att läsa.

Resa & Skriva har några år på nacken, boken är utgiven 1996 och mycket i den gäller förhållanden för tjugo år sedan. Den är därför bitvis mer ett dokument över en svunnen tid när Ängelsberg var en tätort i Bergslagen dit SJ körde tåg. Boken berättar nämligen inte bara historien om hur författarna sa upp sig från sina lärarjobb i Stockholm för att driva småföretag i glesbygd utan också om livet som företagare i sagda glesbyggd.

Willma – ett alternativ till charter

Historien om hur de tog det avgörande steget, hur de gick från dröm till handling är nästan det som intresserar mig mest. Det var dock nära att jag slutade läsa boken redan på sidan 16.

Visst fanns där en stark personkult och visst uppförde man fantastiska skrytbyggen. Men vilket land gör inte det? Det är till exempel svårt att kritisera nordkoreanerna för att de byggde ett av värdens största bibliotek. De har gjort det med egna medel och utan bistånd från utlandet.

Det är alltså Nordkorea som de uttalar sig så här positivt om. Överhuvudtaget är det lite väl mycket bovete, fiskleverolja, råkosttallrik och sojamjölk i boken för att den ska riktigt appellera till mig. Jag är lite mer en latte- och rosevinstjej och sannolikheten att jag skulle ha en rubrik ”Margaretas samtal med änglar” i mina memoarer är – låt oss säga – låg. Lägg till att jag stör mig på den aningen nedlåtande tonen mot vanliga turisters vanor. Margareta och Willy ligger minsann inte och solar sig eller kommer hem från Australien med ryggsäckarna fulla med koalabjörnar, de jobbar när de reser.

Jag förstår vad de vill göra, de vill berätta hur den föga glamorösa verkligheten ser ut när man skriver guideböcker. Att resorna inte är några semestrar utan noga planerade researchdagar som inleds vid 05 för att de ska hinna besöka varje hotell på en ort. Men de är lite väl präktiga för min smak och det hade räckt med att berätta hur de reser utan jämförelser. Jag kanske är aningen orättvis, gemene mans bild av semester såg kanske sådan ut på den tiden. Charter; en vecka på stranden. Det gör det kanske fortfarande, bara det att jag inte känner några sådana. Förresten så har väl charterresan gjort en come-back. Det är inte längre grisfester och slentrian utan en bekväm tidseffektiv resa med många val; träna? kultur? vinprovning?

Kina och cyklar viktiga för Willma

När jag nu avverkat det jag hade lite svårt för kan jag återgå till sådant som var intressant. Sagan om Willma förlag började med en jorden-runt-resa. Det som gjorde störst intryck på Willy och Margareta var att hyra cyklar i Beijing och cykla runt bland alla kineser. Sommarlovet efter återvände de därför till Kina. Det fanns då inga böcker om att resa i Kina så den höstterminen satt de varje ledig stund framför skrivmaskinen för att skriva den bok de tyckte saknades. Efter att ha cyklat runt bland alla förlag i Stockholm och fått nobben överallt bestämde de sig för att ge ut boken själva.

Jag är möjligen lite nördig men jag tyckte det var roligt läsa om hur de klistrade in illustrationer i sitt manus och sedan cyklade till ett litet källartryckeri med manusbuntarna. Margareta och Willy stod sedan i flera år varje lördag mellan T-centralen och Centralstationen i Stockholm med sina Kinaböcker och ett plakat som berättade hur billigt man kunde resa till Kina på egen hand.

Ett annat sätt som de sålde böcker på var via reseföredrag. Första föredraget ägde rum i Kungsträdgården pingsten 1982. De hade fått polistillstånd, lånat en handmikrofon och skrivit en notis till DN:s evenemangstips. Föredragen blev en succcé. En gång fick de hålla sitt Australienföredrag tre gånger på samma kväll på Stadsbiblioteket i Göteborg för att publiken inte fick plats på ett. Just Australienguiden blev en stor succé.

Välja rätt resmål kräver tur och fingertoppskänsla

Orsaken till att de lämnade lärarjobben och satsade på förlaget var att när de var i Australien fick de reda på att Margaretas arbetsgivare inte godkände en ansökan om förlängd tjänstledighet. Då bestämde de sig för att satsa. De flyttade till Ängelsberg, köpte ett stort hus som de byggde om till vandrarhem. Vandrarhemmet blev aldrig någon succé, de var för tidigt ute och underskattade svenskarnas önskemål om komfort och avskildhet. På samma sätt sålde en del av Willmas guideböckerna bättre än andra. Kinaboken var exempelvis en stadig inkomstkälla, fram till 1989 då massakern på torget vid Himmelska fridens port effektivt dödade intresset för resor till Kina.

I Resa & Skriva berättar de att de alltid gett en bok minst två chanser det vill säga gett ut alla i minst två upplagor. I de reviderade upplagorna publicerade de ofta läsarbrev, ibland växte läsarbreven till längre samarbeten. De lärde sig att 4-5000 exemplar var en lämplig upplaga. Och för den som är lika förtjust i detaljer som jag kan jag nämna att alla deras böcker är i formatet 123 x 175 mm med Times i brödtexten och Helvetica i inforutorna. Infon om vilket sälj- respektive distributionsbolag de anlitade är idag lika förlegad som programvarorna de använde när de övergick till datorer ”Det blev de vid denna tid förhållandevis snabba 486-orna” (Tänk att det gick skriva böcker på dem, jag hade en 386:a en gång som var rätt snabb för någon hade petat in 10MB extra internminne).

Andra saker är sig lika. De skriver att bokhandlarna är dåliga på att ha deras böcker i lager och hur trogna kunder ringde till dem för att fråga efter inköpsställen. Intet nytt under solen och tacka vet jag nätbokhandlare som saluför allt som är utgivet.

Författarnas år rutades in av turistmässan och bokmässan. Tre månader varje år reste de. Alltid mycket enkelt. När SVT:s Packat & Klart skulle göra inslag i Australien blev det lite kulturkrock – vadå dela hotellrum? Resmålen valde de efter egna intressen. Flera av böckerna handlade om tågluffning och öluffningsböcker. Jag nämner tåg eftersom mitt eget äventyr med Willma också involverade tåg.

Något som jag var mycket nyfiken på under läsningen var om Willma finns kvar. Jag bestämde mig för att inte googla på det förrän efter att jag avslutat boken. Då gick jag in på willmaguides.se och såg jodå, det finns kvar fast författarna har flyttat till Åmot, två mil norr om Ockelbo. Antalet titlar har dock krympt och det är ett tag sedan någon ny upplaga kom ut. Men att försörja sig i 30 år på att skriva reseguider – det förtjänar respekt!

Margareta Lindblad och Willy Westby på baksidan av Resa & Skriva. I det exemplar jag lånade har någon tidigare låntagare rättat korrekturfel med blyerts. Vem liksom?

Detta var inlägg 18/100 i #blogg100-utmaningen.