Etikettarkiv: GP

London -14

Byggstart för Göteborgshjulet

London -14 Igår var det byggstart för Göteborgshjulet, i folkmun även kallat Göran Johansson-hjulet. Det ska vara klart 22 maj och en tur kosta runt 85 kr. GP, västnytt och facebook är fulla av synpunkter att det är onödigt, dumt, fult och dyrt. Ja, ett pariserhjul är inte det allra mest nödvändiga i en stad, håller med. Men samtidigt, är det någon som har tagit en sväng förbi stället det ska stå på de senaste åren? Sedan trafiken försvann ner i tunneln är det så kallade kanaltorget vid Operan stendött. Ett transportområde som känns övergivet. Varje gång jag går där tittar jag mig omkring och förväntar mig att bli överkörd när som helst. Och området är centralt, mitt mellan Femman, Operan och Lilla bommen. Lilla bommen är för övrigt, förutom en hållplats för Älsvsnabben, den enda gästhamnen i Göteborg (som jag kan komma på just nu iaf). Något måste ju göras med platsen. Frågar du mig så bör alltid tomma, centralt belägna platser fyllas med trevliga caféer. Eller något annat näringsställe där svenska mikrobryggerier har en central plats. Men kanske behövs något dragplåster som kan få dit folk? Och, tja, varför inte ett pariserhjul? London Eye har blivit rätt poppis.

La Bella Principessa (vykort)

:and there was light

foto av utställningens vykort

Bakgrunden är välkänd. En konstälskare köper en vacker tavla, skickar runt den till allehanda experter som efter noggrant detektivarbete slår fast att målningen – mot alla odds – är ett hittills okänt verk målat av den store mästaren Leonardo da Vinci. Sensationen är ett faktum. Vad som sedan inspirerar konstälskaren att dra igång en turnerande jätteutställning vet jag inte. Men fram till 15 augusti visas :and there was light i Eriksbergshallen.

modell av en av Leonardo da Vincis uppfinningar Jag bestämde mig direkt för att se utställningen. Antingen är den nya Leonardon en världssensation – och då är det roligt att ha sett den, eller ett praktlurendrejeri av stora mått – och då är det också kul att ha sett den. Låt mig börja med att slå fast att jag tycker att totalupplevelsen var värd sina modiga 225 riksdaler och att jag rekommenderar alla att ta en sväng förbi. Därefter ska jag nämna några saker som jag hade gjort annorlunda, om det varit jag som hade gjort utställningen.

Hörlurar förhindrar en gemensam upplevelse

Jag tillhör den minoritet som läser utställningstexter. I :and there was light finns inga texter, istället får alla besökare hörlurar och en liten moj stor som en cigarettändare. Håller man upp mojen mot särskilda sändare och klickar på den så startar en ljudslinga (oftast). Jag hoppas att man valt hörlurarna för att den dramatiska och stämningshöjande dunkla belysningen omöjliggör texter. Men ibland undrar jag om de valt denna lösning bara för att den är högteknologisk och fräck…

Sändarna är utplacerade vid tavlor och en del andra installationer. Den välvilliga tolkningen är att syftet är att låta besökarna skapa sin egen upplevelse och själva välja vilka verk de vill veta mer om. Den elaka tolkningen är att utställningsskaparna producerat inspelningar allt eftersom de fått fatt i tavlor och sedan placerat ut verken lite hur som helst. Om vissa utställningar är som en bok, där du måste gå och läsa allt i en förutbestämd ordning (vilket aldrig någon gör), så är detta YouTube. Men till skillnad från YouTube finns inget betygsystem som kan hjälpa dig på traven. Säkerhetsmontrarna är den enda ledtråden till vilka verk som är höjdpunkterna.

Kopia av Michelangelos David

En av nackdelarna med hörlurar är att alla går omkring var för sig i sina egna små hörlursbubblor. En annan fördel med text är att jag kan kasta ett öga på en text och se om något, en rubrik eller ord, fångar mitt intresse, innan jag investerar tid att läsa alltihop. Här tvingas man lyssna på alltihop, trots att man ibland redan är i nästa rum innan inspelningen är färdig.

En fördel med hörlurar är att man kan lyssna på dem och samtidigt titta på konstverket. De bidrar också till illusionen att man stigit in i en annan värld. Ett besök i utställningen känns nämligen som att resa utomlands. Redan när jag klev in i Eriksbergshallen kände jag mig förflyttad till något annat land. De stora bilderna av italienska städer, hörlursisoleringen och tavlorna skapar gemensamt en illusion av att jag var långt från den vanliga vardagen.

Varför Leonardo, Michelangelo och Raphael i en utställning?

GPs recensent skrev att utställningen var ett hopplock med de tavlor de fått loss och reproduktioner. Jag har inget emot reproduktioner, om det tydligt anges (helst inte med påklistrade lappar som ser ut som de lagts till i efterhand) och tillför något till helheten. Just helheten eller temat med utställningen missar jag. Kanske fanns den där, om jag lyssnat uppmärksamt i den första multimediapresentationen (då jag mixtrade med min lysssningspinne för att fixa ljudvolymen) eller om jag gått igenom de bildspel med italienska stadsnamn som stod utplacerade i flera av utställningsrummen. Just dessa var det dock notoriskt svårt att få igång ljudslingan på. Nu saknade jag en introduktion till varje rum, ungefär det som en duktig guide hade inlett med.

Michelangelo, sixtinska kapellet (vykort) Eventuellt hade jag också otur i mitt urval av inspelningar. De jag råkade lyssna på hade som genomgående tema att bevisa varför just den tavlan hörde hemma i utställningen. Typ att den som målat den minsann använt samma studio/lärare/papper/färger/teknik som någon av de tre mästarna som är huvudnumren: Rafael, Michelangelo och Leonardo. Däremot missade jag helt vilka verk (förutom La Bella Principessa) som de gjort. Varför har utställningen valt just dessa konstnärer? Är det för att deras namn säljer biljetter? Eller jobbade de ihop? Förresten, vilka var de? De föddes väl inte som grånade mästare med grått långt skägg?

La Bella Principessa är en fantastisk målning

Jag gick därifrån med känslan att här är det några som vill skapa en upplevelse långt från gamla dammiga museiutställningar. Delvis har de lyckats men delvis önskar jag att de hade lyssnat på någon gammal dammig museiintendent eller ännu hellre på en riktigt driven konstpedagog. Dessa personer kunde ha tillfört kunskap om hur människor beter sig i en utställning, vilka frågor de brukar ställa och hur man bygger upp en utställning, rent dramaturgiskt.

La Bella Principessa (vykort) Inget kan ta ifrån utställningen att själva huvudnumret, La Bella Principessa, är en helt fantastisk målning. Oavsett vem som har målat den. De små gulbruna bilder jag sett i förväg gör den absolut inte rättvisa. Det var värt att gå dit, bara för att se denna målning. Det var också en helt fantastisk upplevelse att verkligen kunna stå och titta på den i lugn och ro, studera detaljerna och sedan ställa sig en bit bort och beundra lystern på avstånd.

Tips! Utställningen har öppet till kl 21 på vardagar och till kl 20 på helger. Varför köa en timme mitt på dagen när man kan gå dit på kvällen och ha La Bella Principessa för sig själv?

GPs artikel jag refererade till finns här: http://www.gp.se/kulturnoje/konstdesign/1.339704-and-there-was-light-eriksbergshallen

PS! Läs gärna kommentarerna, där finns andra besökares åsikter om utställningen. Eller bidra med din egen åsikt.

kamelia röd i kvällssol

Kamelior i trädgårdsföreningen

kamelia

Jag har alltid gillat kamelior. Varje gång jag ser en kamelia i en trädgårdsbutik vill jag omedelbart bära hem den. Men de är ganska dyra och skulle dö omgående hemma hos mig. När jag blir stor (större) så ska jag ha en vinterträdgård med kamelior (och ganska mycket annat, frågan är om det skulle få plats människor i min vinterträdgård efter att jag stoppat in alla växter som jag bara måste ha. Ett alternativ är att jag helt enkelt flyttar in i medelhavsväxthuset i Bergianska i Stockholm.)

Förra året råkade jag och min kompis Canon knata in i palmhuset i trädgårdsföreningen på sluttampen av kameliasäsongen. Resultatet blev en bild som jag använt som skrivbordsunderlägg sedan dess. När jag läste i GP att det skulle bli stor kameliautställning i år, ja då började det klia i avtryckarfingret. YR konsulterades och måndagen reserverades för kamelior. Men så var det det ena och det andra som skulle fixas innan. Jag skulle bara. Så när jag äntligen kom iväg så var det rätt sent lidet på eftermiddagen. Rätt många av de mer udda kameliorna låg redan i skugga. När jag halvsprungit ett varv och avporträtterad varenda variant med eller utan solbelysning så slog jag mig utmattad ner i en av de synnerligen lägligt utplacerade sofforna. Och där satt jag. Plockade upp en obegriplig text om analytisk dualism som jag borde läst. Musik spelade, kameliorna blommade och solen dalade. Antistresskur för bara 60 kronor. Efter en stund noterade jag att kvällsolen lyste upp kamelierna vid soffan på ett fotovänligt sätt.

Tillägg 22 mars 2010

Två dagar efter att jag skrivit att jag vill bosätta mig i en vinterträdgård läser jag i GP att det är möjligt. Bovieran är ett nytt koncept med inglasad vinterträdgård istället för innergård mellan hus. Första pilotbygget i Sävedalen. Abret? Det är seniorbostäder och till den kategorin kvalificerar jag inte riktigt ännu. Men ge mig några år så kommer detta problem att åtgärdas :-). 

Läs GPs artikel: http://www.gp.se/bostad/1.334613-bovieran-en-gronskande-motesplats

hjärteskrin-1

Bohusslöjd i graven

En Göteborgsinstitution har gått i graven. Fallit offer för lågkonjunktur och korkade fastighetsägare. Ja jag skriver korkade och det är det inlägget ska handla om. Inte om att Bohusslöjd i 104 år har sålt hantverk, den vackra 100-årsutställningen på Röhsska eller att det inte längre finns någon försäljningskanal. Jag är väl delskyldig till konkursen, jag beundrade ofta deras vackra väl upplysta skyltfönster men handlade sällan.

vykort svensk slöjd

Nej, jag tänkte skriva om Avenyn, det som ska vara Göteborgs paradgata nummer 1. Gatan vi skickar turisterna till efter att de besökt Konstmuseet med sina internationellt gångbara samlingar. Vad får turisterna se? Med få undantag trötta kedjebutiker och nattklubbar. Man kan ju hoppas att de snabbt sätter sig på en spårvagn till någon annan del av staden. Det fanns en butik som bröt av, en butik som man med självaktning kunde visa upp och det var Bohusslöjd. Och de körde Wallenstam bort till en bakgata dit inga turister hade ärende med motiveringen att ”de behöver inte så bra läge”. Jo de gjorde de men framförallt behövde Avenyn Bohusslöjd. Och som största fastighetsägare längs Avenyn  behövde Wallenstam Bohusslöjd.

Det unika svenska konsthantverket ersattes först med en affär med braskande utförsäljningsskyltar. Denna period blev som tur var kort. Lokalen stod sedan tom genom turistsäsongen, hösten och julskyltningen. Undrar vad Wallenstam tjänade på det. Nu ryktas det att Villeroy & Boch är på väg in och förhoppningsvis betyder det att devalveringen av Avenyn tar slut. Vilken del av staden tar nu över och ställer ut svenskt konsthantverk? Vilken fastighetsägare är framsynt nog att se en slöjdbutik som ett komplement till andra turistattraktioner?  Centralstationen? Södra vägen i närheten av Liseberg och Gothia? På Röhsska?

Läs GPs artikel.