Etikettarkiv: Michelangelo

La Bella Principessa (vykort)

:and there was light

foto av utställningens vykort

Bakgrunden är välkänd. En konstälskare köper en vacker tavla, skickar runt den till allehanda experter som efter noggrant detektivarbete slår fast att målningen – mot alla odds – är ett hittills okänt verk målat av den store mästaren Leonardo da Vinci. Sensationen är ett faktum. Vad som sedan inspirerar konstälskaren att dra igång en turnerande jätteutställning vet jag inte. Men fram till 15 augusti visas :and there was light i Eriksbergshallen.

modell av en av Leonardo da Vincis uppfinningar Jag bestämde mig direkt för att se utställningen. Antingen är den nya Leonardon en världssensation – och då är det roligt att ha sett den, eller ett praktlurendrejeri av stora mått – och då är det också kul att ha sett den. Låt mig börja med att slå fast att jag tycker att totalupplevelsen var värd sina modiga 225 riksdaler och att jag rekommenderar alla att ta en sväng förbi. Därefter ska jag nämna några saker som jag hade gjort annorlunda, om det varit jag som hade gjort utställningen.

Hörlurar förhindrar en gemensam upplevelse

Jag tillhör den minoritet som läser utställningstexter. I :and there was light finns inga texter, istället får alla besökare hörlurar och en liten moj stor som en cigarettändare. Håller man upp mojen mot särskilda sändare och klickar på den så startar en ljudslinga (oftast). Jag hoppas att man valt hörlurarna för att den dramatiska och stämningshöjande dunkla belysningen omöjliggör texter. Men ibland undrar jag om de valt denna lösning bara för att den är högteknologisk och fräck…

Sändarna är utplacerade vid tavlor och en del andra installationer. Den välvilliga tolkningen är att syftet är att låta besökarna skapa sin egen upplevelse och själva välja vilka verk de vill veta mer om. Den elaka tolkningen är att utställningsskaparna producerat inspelningar allt eftersom de fått fatt i tavlor och sedan placerat ut verken lite hur som helst. Om vissa utställningar är som en bok, där du måste gå och läsa allt i en förutbestämd ordning (vilket aldrig någon gör), så är detta YouTube. Men till skillnad från YouTube finns inget betygsystem som kan hjälpa dig på traven. Säkerhetsmontrarna är den enda ledtråden till vilka verk som är höjdpunkterna.

Kopia av Michelangelos David

En av nackdelarna med hörlurar är att alla går omkring var för sig i sina egna små hörlursbubblor. En annan fördel med text är att jag kan kasta ett öga på en text och se om något, en rubrik eller ord, fångar mitt intresse, innan jag investerar tid att läsa alltihop. Här tvingas man lyssna på alltihop, trots att man ibland redan är i nästa rum innan inspelningen är färdig.

En fördel med hörlurar är att man kan lyssna på dem och samtidigt titta på konstverket. De bidrar också till illusionen att man stigit in i en annan värld. Ett besök i utställningen känns nämligen som att resa utomlands. Redan när jag klev in i Eriksbergshallen kände jag mig förflyttad till något annat land. De stora bilderna av italienska städer, hörlursisoleringen och tavlorna skapar gemensamt en illusion av att jag var långt från den vanliga vardagen.

Varför Leonardo, Michelangelo och Raphael i en utställning?

GPs recensent skrev att utställningen var ett hopplock med de tavlor de fått loss och reproduktioner. Jag har inget emot reproduktioner, om det tydligt anges (helst inte med påklistrade lappar som ser ut som de lagts till i efterhand) och tillför något till helheten. Just helheten eller temat med utställningen missar jag. Kanske fanns den där, om jag lyssnat uppmärksamt i den första multimediapresentationen (då jag mixtrade med min lysssningspinne för att fixa ljudvolymen) eller om jag gått igenom de bildspel med italienska stadsnamn som stod utplacerade i flera av utställningsrummen. Just dessa var det dock notoriskt svårt att få igång ljudslingan på. Nu saknade jag en introduktion till varje rum, ungefär det som en duktig guide hade inlett med.

Michelangelo, sixtinska kapellet (vykort) Eventuellt hade jag också otur i mitt urval av inspelningar. De jag råkade lyssna på hade som genomgående tema att bevisa varför just den tavlan hörde hemma i utställningen. Typ att den som målat den minsann använt samma studio/lärare/papper/färger/teknik som någon av de tre mästarna som är huvudnumren: Rafael, Michelangelo och Leonardo. Däremot missade jag helt vilka verk (förutom La Bella Principessa) som de gjort. Varför har utställningen valt just dessa konstnärer? Är det för att deras namn säljer biljetter? Eller jobbade de ihop? Förresten, vilka var de? De föddes väl inte som grånade mästare med grått långt skägg?

La Bella Principessa är en fantastisk målning

Jag gick därifrån med känslan att här är det några som vill skapa en upplevelse långt från gamla dammiga museiutställningar. Delvis har de lyckats men delvis önskar jag att de hade lyssnat på någon gammal dammig museiintendent eller ännu hellre på en riktigt driven konstpedagog. Dessa personer kunde ha tillfört kunskap om hur människor beter sig i en utställning, vilka frågor de brukar ställa och hur man bygger upp en utställning, rent dramaturgiskt.

La Bella Principessa (vykort) Inget kan ta ifrån utställningen att själva huvudnumret, La Bella Principessa, är en helt fantastisk målning. Oavsett vem som har målat den. De små gulbruna bilder jag sett i förväg gör den absolut inte rättvisa. Det var värt att gå dit, bara för att se denna målning. Det var också en helt fantastisk upplevelse att verkligen kunna stå och titta på den i lugn och ro, studera detaljerna och sedan ställa sig en bit bort och beundra lystern på avstånd.

Tips! Utställningen har öppet till kl 21 på vardagar och till kl 20 på helger. Varför köa en timme mitt på dagen när man kan gå dit på kvällen och ha La Bella Principessa för sig själv?

GPs artikel jag refererade till finns här: http://www.gp.se/kulturnoje/konstdesign/1.339704-and-there-was-light-eriksbergshallen

PS! Läs gärna kommentarerna, där finns andra besökares åsikter om utställningen. Eller bidra med din egen åsikt.