Vandring från Villefranche till Nice

Jag är en helt ny översättning av sentier littoral på spåret. Det betyder trappor med havsutsikt och inget annat. Det var kanske lika bra att vi inte fick fatt i några cyklar… Annars hade jag en plan, ta buss 200 till Nice (€1), hoppa av på Promenade des Anglais, promenera till närmaste ställ med blå cyklar (finns överallt, eller åtminstone på 90 platser) och sedan glida fram längs Medelhavet bort till Villefranche-sur-mer. Cykla Basse Corniche, en av de vackraste vägarna på Rivieran (och som alla vackra bilvägar mycket enklare att fotografera om man cyklar än om man kör bil).

En perfekt avvägning mellan att se nya vyer utan att slita på fötterna tänkte jag. Men efter en timmes tjafsande med användarfientlig webbsajt gav vi dock upp försöken att skapa den profil och erlägga den deposition som krävs för att få hyra en cykel. Tog ryggsäckarna och gav oss av mot tågstationen. På vägen passerade buss 200 oss ”ja den tar vi i alla fall inte”. Men när vi svängde runt hörnet så stod den fortfarande kvar på hållplats Dugommier. Man kan inte låta en buss stå så där utan att rusa och hoppa på.

Buss billigt men tåg snabbare

Bussarna är busbilliga men de är långsamma och det kurrade i magen. Jag hade en tågtidtabell i fickan och såg att vi kunde hoppa av i Cagnes-sur-mer och byta till tåg och komma fram snabbare. Av. Biljett €3,40. Stämpla. Rusa in genom spärrarna. Spår 1 direction Ventimiglia. Vi såg en stor skylt och sprang dit. Inget tåg. En tågvakt kom sättande efter och förklarade att vi gått fel. Den stora skylten informerade att ifall man ville till spår 1 mot ventimiglia så skulle man ta trappan ner. Små skyltar berättade att man var på spår 2. (Ungefär som när man ska in i mataffären. Det finns två dörrar. Den ena står det entre och en pil på men det är i den andra som det inte står något på man ska gå in.)

Villefranche djup havsvik och pastellfärgad badort

Tåget blev tokfullt med folk i Nice men många skulle precis som vi av i Villefranche-sur-mer. Jag har åkt tåg till Villefranche förut, då för att vandra runt Cap Ferrat. Den här gången gick vi åt andra hållet. Villefranche är en djup havsvik mellan halvön Cap Ferrat och Mont Boron och tågstationen ligger precis ovanför stranden längst in i viken. Själva byn klättrar längs västra stranden. Nere vid vattnet trängs exklusiva restauranger, i de smala branta gränderna vykortsförsäljare och snackbarer. En bit upp hittade vi en oas, under en gigantisk tall satt folk och åt smarriga pizzor på Côté Jardin. Vi gick in och satte oss men tji. Klockan hade passerat 14 (lunch serveras mellan 12 och 14) så vi fick nöja oss med varsitt glas rosé för €3. Vi gick ganska snabbt vidare, hittade en glassbar och fyllde på med varsin kula glass. Samtidigt såg vi en bekant siluett av en vandringsledsskylt. Cap Ferrat åt ena hållet och Port de la Darse åt andra. Hurra – kanske kunde vi ta oss till Nice utan att gå bilvägen? Vi knatade iväg. I hamnen hittade vi en sunkig snackbar där vi kunde handla oss en grillad panini.

Vackert men slitsamt vandra västerut från Villefranche

Vi var snart tacksamma för paninin och svor lite över rosén för det var rejält kuperat att gå längs vattnet. Bilden till vänster är ganska usel som bild betraktat (svårt få med något med teleobjektivet på kameran) men ger en indikation över höjdskillnaden mellan vattnet och vägen. Nu var det inte så att vi gick från vattnet och upp till vägen, nejdå. Vi promenerade upp och ner på trappor på mitten. Började undra om vi någonsin skulle komma fram. Hann sakna mina vandringsstavar mer än en gång. Till slut blev berget alltför oframkomligt och det var bara att knata uppför en lång lång trappa.

Uppe i civilisationen igen såg vi inte till den trappa som enligt kartan skulle ta vandrare vidare upp till Mont Boron. Vi tyckte dock att bred asfalterad trottoar full med busshållplatser (Boulevard Princesse Grace de Monaco) kändes rätt trevligt. Men när vi nu väl gick på platten kändes inte buss lika nödvändigt längre. Vi lånade toaletten på en Carrefour market och handlade en liter juice. Strax därefter såg vi en bleknad skylt som pekade nerför Avenue du Cap de Nice. Klart vi skulle återvända ner till havet. Men var höll trapporna hus? Vi virrade omkring och hittade till slut en smal trappa inklämda mellan en port och en grind. Det såg mer ut som nergången till någons källare än ett turiststråk. Men när det kom ett par upp vågade vi oss ner.

Den sista kuststräckan var mer tillrättalagd och betydligt kortare än den första. Den ingår, tillsammans med promenaden upp på Mont Boron som vi inte hittade, i promenad nr 54 i Pays Côtier-broschyren. Vår vandring avslutades in i Nice hamn och vidare till busshållplatsen.

Hur står sig den här vandringen jämfört med andra vandringar? Ja det är betydligt färre människor än runt Cap Ferrat eller runt Cap d’Antibes. De båda vandringarna är kanske något vassare rent scenerimässigt men jag gillade att vandra från en plats till en annan utan att behöva gå någon trist väg tillbaka.

Här kommer ett urval bilder från dagen. Klicka på dem för större format.

Edit 4 september 2011: Enligt @Steffotornquist (som har lya i Villefranche och koll) går man förbi Sean Connerys hus. Det hänger på klippan med utsikt mot Nice, ungefär som huset på tredje bilden uppifrån (fast det huset tror jag vetter mot Cap Ferrat).