Dubbel tur – bilen är hel och körkortet kvar!

Riiiiiiiiiiing! Mobilen pinglade ettrigt. Jag tänkte att så sen var jag väl ändå inte att de behövde ringa och efterlysa mig, men rotade fram mobilen med högerhanden medan vänsterhanden låg kvar på ratten. Tittade på displayen. Telefonförsäljare. Samma som ringt 20 gånger tidigare. Jag har inte svarat någon av de tidigare nitton gångerna och inte tänkte jag börja när jag satt i bilen på väg till ett möte jag borde förberett.

Jag la ner telefonen igen, tryckte ner kopplingen och la i växeln och körde. När jag kom halvvägs ut i korsningen så inser jag att jag är den enda bilen som kör. I de andra filerna står bilarna kvar. Still. Kollar i backspegeln. Ser en polisbil.

Jag hade dubbel tur. Ingen bil kom farande från sidan och körde in i mig. (Korsande trafik var på väg ner på 90-väg. Eller möjligen 110-väg, hur som helst, för fort för att man ska vilja ha dem i sidan). Och polisbilen hade visst viktigare saker för sig än att plocka körkortet av vimsiga sönderstressade tanter. Hur kunde jag få för mig att det blev grönt?

Det här var samma dag som jag var på väg döna in i grinden för att jag ledsnat på Skanskas bygge. Eller ledsnat på att Skanskas bygge gör mig så lättirriterad att jag blir stressad av allt och alla.

Uppenbart hög tid att börja öva på att säga nej till saker. Har lyckats med ett helt nej på två dagar. Framsteg.

Nästa vecka ska jag nog åka tillbaka ut till Donsö. Inget bredband. Inga byggen. Inga möten. Bara skriva, äta och promenera. Fast först ska jag göra tvärtom. En helg med mer människor och mindre sömn. Kan gå precis hur som helst.

chefstomaten