Anlände svettig till Fitzgeralds bar efter bevittnat övergrepp på buss

Publicerad av

Frankrike är ett land med kontraster och idag var inte första gången jag tänkt att de som reser med buss inte speglar hela samhället. Under min intensiva Nice-period råkade jag en gång sätta mig bredvid ett nedpinkat fyllo – enda lediga platsen i bussen (fanns en anledning till det). Han stank så fruktansvärt att jag inte klarade av att stanna kvar på den överfulla och försenade bussen utan klev av. Eftersom bussarna sommartid har en förmåga att försinkas så körde de två turerna som skulle varit efter min buss om mig medan jag krånglade mig av bussen. Istället för research i Nice blev det en halvdan lasagne på en närbelägen restaurang som sett sina bästa dagar. (Har för mig att jag mer eller mindre flydde därifrån och ett envetet gäng killar som ville bjuda in sig till sin husvagn samt att huset hade en intressant plakett – undrar om det var något med Marconi?)

Kvällspromenad hem från middag med vänner i #juanlespins. #Esterelbergen i bakgrunden.

Dagens huvudperson var istället en fransk kärring. Ett i sammanhanget vänligt ord med tanke på att hon attackerade ett litet barn på bussen, ett barn hon så vitt jag vet inte kände. Barnet satt tillsammans med en vuxen som hade två hundar i knät i mitten av bussen på ett vanligt säte, inte på ett av säterna reserverade för äldre eller handikappade så det finns ingen anledning till varför hon inte skulle få sitta där. I varje fall inte enligt alla normalt funtade människor. Kärringen tyckte annorlunda, hon krävde att flickan skulle resa på sig. Flickan som var några år gammal ignorerade henne och fortsatte krama sin nalle. Då blev kärringen tokig och började dra i nallen. Detta är Frankrike så folk runt omkring började hojta åt henne att det fanns platser på andra håll. Men det struntade kärringen i, hon fortsatte att dra i den lilla flickans arm.

– KÄRRINGDJÄVEL!!!

Jag tror inte att någon på bussen kunde svenska men andemeningen i mitt utrop gick det nog inte att ta fel på, särskilt inte som jag överröstade allt det franska kacklandet. Jag plockade också upp mobilen för att ta en bild av kärringen. Det fick en annan tant att börja hytta mot mig vilket fick kärringen att sluta dra i flickan. Hon ville visst inte bli filmad när hon drog i barnet.

Kvinnan som satt mitt emot flickan reste sig snabbt upp, lämnade sin väska och sina inköp under stolen och övertygade kärringen att ta hennes sittplats. Där satt sedan kärringen i flera hundra meter, hon skulle nämligen bara tre hållplatser. Sedan klev hon av tillsammans med två upprörda väninnor. Så vitt jag kunde bedöma hade hon inga synliga svårigheter att gå eller stå utan bara brist på folkvett.

Detta är Frankrike förklarade de runt omkring när jag började muttra om att detta borde anmälas. Mannen med hundarna verkade heller inte bry sig om att en vilt främmande kvinna drog och slet i den lilla flickan som han av allt att döma hade hand om (hon var blond och han mörk så osäker på om de var släkt).

Belles-Rivers med Bar Fitzgerald

Orsaken till att jag satt på en buss var att jag kände för att se något annat än Antibes. Min plan var att jag skulle spontanåka någonstans, ströva runt och ta lite foton samt dricka lite kaffe under ett platanträd, precis som jag gjort tidigare i somras. Men jag stod inte ut att stanna kvar på bussen utan klev av i utkanten av Juan les Pins. Kokande av ilska marscherade jag iväg i jakt på ett wifi. Visst borde lokaltidningen Nice-Matin, turistbyrån med flera vara intresserade av hur lokalbefolkningen beter sig – den galna kärringen kan väl inte direkt vara något som lockar turister till stan?

Det blev inte så mycket foton men jag hann notera att alla ”coming soon” skyltar var borta från Le Provencal – världens största övergivna hotell som i typ tio år varit på väg att byggas om till lyxlägenheter. Färgen på fasaderna som målades 2009 skiner inte lika vit längre. På den tid som Le Provencal var nytt och fräscht hyrde paret Scott och Fitzgerald en villa i Juan les Pins. Den är numera lyxhotellet Belles-Rives och de har wifi. Jag stövlade in i deras bar både svettig och arg.

Kontrasten mellan bussen och baren kunde inte varit större. Tyvärr var jag lite för ilsken för att ta några vettiga bilder men annars var det bara jag, en espresso och så ett gäng uppmärksamma servitörer som pratade perfekt engelska och var alldeles för rutinerade för att låtsas om att mina gympadojor har ett och annat hål.

11330741_943199912409625_1789555908_n

Eftersom jag inte riktigt uppnått det lugn jag hade tänkt mig med kaffet blev det ett glas rosé också tillsammans med en pocketbok. Medan jag satt och läppjade på mitt glas rosé fylldes baren sakta upp med människor som ville ha en eftermiddagsdrink efter en dag i en solstol (€39 per dag). Tror inte de åker buss utan de låter nog den ”valet” som står utanför ingången parkera lyxbilen åt dem.

Espressoindex är €6 för en espresso som inte var toppengod. Men den serverades med ett glas vatten och en liten kaka och nu var det miljön, historiens vingslag och deras wifi jag ville åt. Wifit var för övrigt bra mycket raskare än det vi har hemma.

Bussen hem full med glada badare

Av någon anledning kände jag inte för att ta samma buss hem, eller ens gå samma väg. Hela den sträckan kändes besudlad av galenskap på något sätt. Istället tog jag åt höger och fortsatte ut längs Cap d’Antibes på en av de vackaste bilvägar jag vet. Saknade min bikini när jag passerade min favoritbadstrand.

Där kom jag ihåg att jag behövde handla bröd till middagen och började snabbt gå uppåt för att korsa Cap d’Antibes. När jag kommit upp på mitten med svetten droppande från ansiktet kollade jag en busstidtabell. Tvåan, som bara går en gång i timmen, skulle strax komma. Kom gjorde den och den var knökfull med badare på väg hem. Glad och uppsluppen stämning. Skönt att det är fler än jag som inser finessen med bussar som kostar €1 och att inte alla ska bidra till trafikinfarkterna.

PS! Nyfiken på mer historia om Juan les Pins så läs det här inlägget.

chefstomaten
Senaste inläggen av chefstomaten (se alla)