Kategoriarkiv: rapport från bygghelvetet

Detta är ingen ämne jag valt själv utan en byggarbetsplats flyttade objuden in i mitt vardagsrum. Det bästa jag kunde göra av situationen är att dokumentera eländet. Eventuellt blir det en bok av det.

fdd4a27c3bed11e385d522000a9f3c76_7

En skopa

Plage Ponteil i Antibes i oktober

Badsäsongen verkar vara över i Antibes för i år. Det känns tidigt men det kanske mest är jag som missat att vi är redan har nått slutet av oktober. Stranden Ponteil var i alla fall betydligt ödsligare i förmiddags än under sommaren. Jag har inte tagit bilden själv utan fått den från Tomatsallads utsände. Faktiskt har den vissa likheter med en bild jag tog igår på utsmyckningen i min närmiljö.

fdd4a27c3bed11e385d522000a9f3c76_7

Brahehus i dimma

In i dimman

Brahehus i dimma

Uttrycket in i dimman fick en ny innebörd idag. Jag har aldrig varit med om att resan mellan Stockholm och Mölndal varit så otroligt seg. Rent objektivt var hastigheten inte speciellt imponerande; 20 km/h runt Karolinska och 70 km/h en lång bit av det som normalt är 120-väg genom Östergötland. Nu var sikten tämligen obefintlig så vi kan väl säga att farten matchade väderleken. Det var lite läckert med dimslöjorna som svepte in de knotiga ekarna men aningen mindre fiffigt att inte se vägen. Jag har som tradition att stanna till och ta en bild på Brahehus och det är faktiskt precis vad jag gjort ovan. Någon som ser en slottsruin? Eller Vättern (tips: stor sjö)?

Det finns andra skäl till att det var segt. Som att jag i flera timmar drog mig för att ge mig av mot #Skanskaland (och följaktligen missade en tjejmiddag som jag sett fram emot). Adrenalinet, ilskan och blodtrycket steg för varje kilometer som jag närmade mig och vid Nyköping övervägde jag att vända istället för att åka ner och utsätta mig för Skanska. Vid ett tillfälle dansade suddiga fläckar framför ena ögat och jag såg ingenting. Då insåg jag att jag måste tänka på något annat än Skanska och gjorde en kraftansträngning för att koncentrera mig på P1 ett tag.

För övrigt påminner jag om skillnaden mellan att vara en korkskalle och ha en avvikande (nedlåtande) åsikt. God natt!

 

Skriv din bok och sälj den

Dag Öhrlund vill ha det tyst

foto av en sida i Skriv din bok och sälj den Dag Öhrlund är en svensk författare, journalist och fotograf som medverkat i mer än två dussin böcker. Han har alltså viss koll på hur han vill ha det när han skriver. Jag känner inte Dag men jag har läst och skrivit om hans skrivhandbok Skriv din bok och sälj den!. Är du intresserad av skrivande läs gärna min text Skriv din bok och sälj! den uppmanar Dag Öhrlund eller varför inte skaffa boken.

Åter till själva skrivandet. Vad säger Dag om det? Jo, han sällar sig till dem som hyllar tystnaden. Han har en liten lägenhet som skrivarlya. Där vilar Sigvard Hund huvudet på manusbuntarna medan Dag skriver.

Men när jag skriver manus ska det vara tyst.

Mannen som bor i lägenheten ovanför min skrivarlya har den osedvanligt dåliga smaken att spela deprimerande opera dagarna i ände. Jag hör inte ens musiken, men bastonerna fortplantar sig genom golvet och stör mig:

Boom. Boom. Boom.

För helvete!

Skriv din bok och sälj den

Jag har tidigare rapporterat vad Stephen King och Bodil Malmsten har att säga om den optimala arbetsplatsen för författare. Ingen av dem har nämnt buller som inspirationskälla. Faktiskt har jag ännu inte hittat någon författare som förordar en byggarbetsplats i Skanskas regi som oas. Skumt eller hur?

rastplats

Vilsam plats

rastplats

Vet du vad, jag har så mycket jag vill skriva, säga och svära över. Men jag vill inte. Jag vill inte vara den person som Skanska gör mig till. Jag kämpar emot allt jag har.

Och hänger upp en bild som påminner mig om gladare dagar. När jag tog den tyckte jag den såg hur bra ut som helst i kameran, när jag kom hem så var jag inte riktigt lika nöjd. Så här i efterhand så ger den mig i alla fall positiva associationer. Sol, vår, grönska, utsikt och tystnad.

Jag har för mig att rastplatsen är fotad på en slingerväg en timme ovanför Antibes mellan Gréolières och Vence. Vi var på väg hem från en utflykt som jag bloggat om tidigare. Google gillar internlänkar och jag tänkte jag kunde lägga en länk till det gamla inlägget för er som ville läsa något trevligt och positivt. När jag hittade inlägget så ser det ut som om jag planerat detta. LÄS DETTA!

skanska-0552

Välkommen nya grannar på Vänortsgatan!

skanska-0603

Idag är det inflyttning i BRF Österport på Vänortsgatan i Mölndal, det första av de två sjuvåningshusen som Skanska bygger utanför mitt skrivbordsfönster. Skanska har sålt in lägenheterna så här.

skanska-2

Det är välstylade livsstilsbilder. Surdegsbröd, kaffe och blommor förekommer flera gånger. Det nypensionerade paret och den unga familjen ska också känna igen sig i bilderna. Alla är lyckliga.

skanska-2-2 skanska-0596

Verkligheten ser aningen annorlunda ut. De som flyttar in idag flyttar in i en byggarbetsplats. Det unga paret som anlände på bilden överst fick bära sängen förbi två plåtslagare. Det bankas, sågas och slamras.

skanska-0611 skanska-0625

screenshot_2013-03-26-10-58-53   skanska-0552

Om någon är förvånad över diskrepansen mellan reklam och verklighet så har de bevisligen inte läst husorganet Tomatsallad tillräckligt ofta. Läs t ex vad jag skrev i ämnet i maj 2012. Eller följ hela min rapportering från livet som ofrivillig sambo med Skanska.

Skanska gör skillnad på folk och fä

Jag gick ett varv runt området för att kolla in hur pass (o)färdiga husen är och gissa vad jag upptäckte. Jo en av de förbannade avspärrningarna som ska ”skydda oss” som bor här från att kunna ta oss någonstans var minsann öppen. De som köpt lägenhet av Skanska ska tydligen inte behöva klättra över taggtråd för att ta sig in och ut ur sina lägenheter. Det är ju skillnad på folk och folk.

skanska-2-3

Skanskas storlek ger ju dem möjlighet att göra så. Välkomna ska ni vara nya grannar till Skanskaland! Hoppas ni ska trivas bättre än vad jag gör.

Edit: Jag har gjort om storlek och placering på bilderna. Min tanke var att blanda stora bilder med rader med mindre bilder som skulle ligga bredvid varandra. Men effekten blev att i vissa skärmar så hamnade text och bilder huller om buller. Allt annat än snyggt och läsbart så jag fick göra om.

Mölndals energi mätgrej

Elledningsmätmojäng

Tada! Låt mig presentera en ny teknisk mojäng. Den är ovärderlig för alla som undrar om de har några nedgrävda elledningar på tomten och var de i så fall kan behaga vara någonstans. Enkel och lättanvänd är den också. Bara bära runt på den och när en elledning är i närheten så gör den utslag. Jag glömde dock fråga vad den mätte. Magnetism kanske? Blir det inte ett magnetfält runt ledningar (misstänker att jag alldeles strax får en kraftig bakläxa med order att gå hem och reptera grundkursen i fysik).

Mölndals energi mätgrej

Hur som helst så träffade jag den idag på vår numera vältrampade stig längs med Bifrostgatan (som jag efter senaste fnattet från Skanska får klättra över en avspärrning för att överhuvudtaget ta mig till – gissa varför jag var tokarg igår). Mojängen bars runt av en trevlig dam i Mölndals Energis kläder. Hon och hennes man äger var sin Canon 7D (storebror till mitt kamerahus) och undrade hur man flyttar skärpan (vilket jag inte har örnkoll på hur man gör på 7D). Energikvinnan målade gula sträck där elledningarna är i något fåfängt hopp om att detta ska stoppa Skanska från att gräva av dem. HA! I grannskapet börjar vi få bra kläm på den allmänna kompetensnivån så vi slår inte vad om de kommer grävas av ändå utan när detta sker.

skanska-0904

Nåväl, förutom en trevlig pratstund om kameror och en titt på en teknisk apparat jag aldrig sett förut så fick jag reda på något. Detta att Mölndals Energi tydligen lever i tron att det ska grävas på denna plats. Det omtänksamma företaget Skanska ska kanske bygga någon form av skärm liknande den höga glasväggen som tar form på bilden längst ner?

Detta innebär, antar jag, att Skanska kommer plocka fram ännu mer taggtråd (de verkar ha ett obegränsat lager av denna vara) och spärra av även den geggiga-klättra-över-avspärrning-kontakten med Bifrostgatan och göra oss ännu mer inspärrade än vi redan är (en bedrift jag inte trodde var möjlig).

Notera nu att jag har fått reda på väsentlig information om mina möjligheter att ta mig in och ut ur mitt hem (genom att klättra över en avspärrning och sedan glida fram i lervälling) på grund av att jag blev nyfiken på en teknisk apparat och att kvinnan som använde den var fotointresserad. Någon information från det glada Skanska har givetvis inte kommit den här gången heller. Informera i förväg skulle kräva att Skanska noterat existensen av arten Homo Sapiens i krokarna och Homo mottagare-av-glassiga-säljbroschyrer är den enda tvåbenta art Skanska känner till.

skanska-0892

Vad som är ytterligare intressant är att jag tidigare idag var i kontakt med Mattias Tell på Mölndals stad. Han är kollega med den person som jag pratade med i oktober om att Bifrostgatan behöver trottoar NU!!!! Jag hade tänkt fråga om Mattias Tell var mutad av Skanska för det var på förhand enda skälet jag kunde komma på för att tillåta Skanskas beteende. Men efter samtalet har jag en ny teori. Den grundas på att de som arbetar på kommuner runt om i landet faktiskt tillhör arten Homo Sapiens och eftersom Skanska gång på gång blandar ihop dessa med arten Nematocera (mygg – hanteras bäst genom att ignorera) så tja…

Det som i efterhand slår mig är att jag inte fick intryck av att Mattias Tell har koll på de allra senaste eller kommande avspärrningarna. Well well. Jag behöver i varje fall inte sakna ämne att blogga om. Istället för #blogg100 så kanske det blir #1000dagarmedSkanska.

Detta var inlägg 37/100 i #blogg100).

Brahehus ruin

Censurerat inlägg

Jag har utmanat mig själv att blogga varje dag i etthundradagar i sträck och idag är det dags för inlägg 36/100. Jag har också skrivit ett långt inlägg om fucking fucking fucking fucking fucking fucking fucking fucking fucking ett-visst-bolag-som-nämnts-tidigare-här-på-bloggen. Men jag tror jag får censurera det. Kanske är följande rader att gå över gränsen:

Jag är på stadiet att jag önskar varenda person som någonsin jobbat på företaget en kvalful död i tvinsot. Nej, jag önskar att deras barn, barnbarn och barnbarnsbarn i femton led sakta tynar bort framför deras ögon. Jag hoppas att Uppdrag Granskning hänger ut dem med inälvorna först.

Jag har återvänt till Mölndal. Och min lägenhet står faktiskt kvar! De onda djävlarna har inte jämnat den med marken. Vänligt och hänsynsfullt av dem (obs ironi – att lägenheten inte är jämnad med marken är det enda positiva som kan sägas).

Jag har insett att endera dagen när jag återvänder från mitt liv som byggflykting kommer jag och upptäcka att mitt hem ser ut så här:

Brahehus ruin

En sak är garanterad. Någon förvarning kommer de inte ge. ”Vaddå informera – det ser du väl att vi rivit huset”.

Jag är förresten övertygad om att Per Brahe dy visade mer hänsyn och omtanke om de torpare/fångar/arbetare som bröt ryggen när de skulle forsla upp sten 180 meter uppför en brant för att bygga Brahehus än vad byggbolaget som härjar på Vänortsgatan gör.

kontoret i Antibes

Stephen King skriver inga bestsellers i en byggarbetsplats

kontoret i Antibes

Jag vill börja så här: placera skrivbordet i en hörna, och påminn dig själv varje gång du sätter dig ner om varför det inte står mitt i rummet. Livet är inte en stödfunktion för Konsten. Det är tvärtom.

Idag har jag skrivit om Stephen Kings skrivhandbok Att Skriva (på en av mina andra webbsajter). I boken går King igenom allt han tycker en skrivande person behöver tänka på och en av dessa saker är den lilla detaljen platsen där själva skrivandet sker. Han berättar om sitt handgjorda skrivbord som står i den västra delen av arbetsrummet och om vikten av att i början av skrivprocessen skriva med stängd dörr (i fred, utan störningar och utan att visa det du skriver för någon).

Precis som ditt sovrum bör din skrivlya vara privat./…./ Men du behöver rummet, du behöver dörren och du behöver beslutsamhet nog att stänga dörren. /…/Invänta inte musan. Som jag tidigare framhållit är han en svårflörtad typ som inte är mottaglig för en massa kreativt vimsande. Vi snackar inte om seanser eller andar här, utan om ett jobb som är precis som att gräva ner rör eller köra långtradare. Ditt jobb är att se till att musan vet var du är mellan nio och tolv eller sju och tre varje dag. Vet han bara det kan jag försäkra dig om att han börjar dyka upp, blossande på sin cigarr och med magin i beredskap.

Det verkar inte som om Stephen King (heller) rekommenderar byggarbetsplats som den perfekta platsen för att författa mästerverk på. Inte för att Stephen King pratar om mästerverk, det är ett alltför pretentiöst ord. Han är mer inne på att skriva underhållning och det verkar som om det finns miljontals människor som gillar just det.

För att vara helt rättvis så har inte Stephen King alltid haft perfekta förutsättningar för att sitt skrivande. Han skrev genombrottsromanen Carrie sittande vid ett barnskrivbord i en inte alltför rymlig husvagn. Han och hans fru hade helt enkelt inte råd med bättre boende. De hade heller inte råd med telefon, fungerande bil eller mediciner. I ett avsnitt berättar King hur bara en oväntad check från en antagen novell gjorde att han kunde köpa antibiotika till sin sjuka dotter.

Jag hade en bra skrivplats, före Skanska

Jämfört med att uppfostra en familj i en husvagn så har jag det bra. Och det är säkert nyttigt att komma ihåg att det alltid finns de som har haft det värre. Men jag envisas med att hävda att bara för att det finns de som har, eller har haft, det tuffare, jobbigare eller bott sunkigare betyder inte det att jag inte får tycka att den nuvarande situationen är för dj-lig och att det är undermåligt skött av både kommun och byggföretag. Jag är exempelvis van vid att ha en vettig arbetsmiljö. Jag äger en bostadsrätt och jag hade en alldeles utmärkt plats att skriva på tills Skanska dök upp

skanska-0583

Visst har mitt kringflackande liv som byggflykting hade en del trevliga ingredienser (typ 100 franska nybakade croissant) men det kostar också på och jag tycker att den ekonomiska kompensationen från Skanska har varit lite dålig hittills.

Detta var inlägg 30/100 i #blogg100. Min text om Att skriva finns på kristinasvensson.se. Läs också vad Bodil Malmsten sagt om skrivmiljö.

Häxa till salu i Bertilssons café

Fettisdagen i Bertilssons stuga i Delsjön

Semla i dimma 42 är svaret på den yttersta frågan om livet, universum och allting i Liftarens guide till galaxen. Det är också antalet decibel vid mitt skrivbord idag. Det var någon typ av skärande tjutande ljud som var extremt obehagligt förutom att det var högljuttSom tur var bjöd en kompis på fastlagsbulle på Bertilssons café. Så här ser en semla ut som är fotograferad med en igenimmad kamera. Ganska duktigt av autofokus att ändå fokusera på något i dimman tycker jag.

delsjon-0705

Imman på alla glasvaror beror på att vi gick ett varv runt lilla Delsjön innan vi fikade. Och jag var för åpen för att invänta att kameralinsen skulle klarna innan jag glufsade i mig hela semlan (tänk att jag en gång i tiden inte gillade semlor, det känns väldigt avlägset).

Efter fikat hade kameran tinat upp så jag försökte fotografera de häftiga häxorna som hängde i taket och stod på hyllor. De var alla olika, alla med sitt individuella namn och historia. Typ hjälpa ägaren att se det positiva i tillvaron. Om de funkar eller ej vet jag inte men medan vi satt där så skakade hela huset – sprängningar – vilket väcker min gamla fråga om det finns någon del av stan som inte är byggdrabbad?

Häxa till salu i Bertilssons café

Detta var inlägg 22/100 i #blogg100-utmaningen. Jag trodde när jag skrev det att det skulle publiceras samma dag men insåg att det var dags för ett sammanfattningsinlägg om jag skulle fortsätta min tradition att dedikera vart tionde inlägg till att filosofera om #blogg100. Därför hamnade detta i kö och publicerades dagen efter fettisdagen.