Ferrum – en deckare i bruksmiljö från Bergslagen

När jag började läsa Ferrum visste jag två saker om boken. Det ena var att andra som läst den tyckt att den är seg i början men spännande efterhand och att författaren Helena Trotzenfelt inte tycker att det är en SF-bok. Jag kan inget om SF-litteratur och fått för mig att allting som utspelar sig i en avlägsen framtid är science fiction. Och ett av de två huvudspåren i Ferrum utspelar sig 2023. Det tog mig oroväckande lång tid innan jag insåg att 2023, det är inte alls speciellt långt från 2013. Jag vet inte om jag ens vill berätta att det var först i mitten av boken, när valet 2018 nämns som jag insåg att den oerhört avlägsna framtiden bara är ett stenkast bort. Då blev framtidsscenariot med obligatorisk DNA-identifiering som manipulerats av främlingsfientliga krafter både mer skrämmande och trovärdigt.

Mina favoritdelar av Ferrum är de som utspelar sig i Bergslagen runt den fiktiva Edströmshyttan som ligger någonstans i närheten av Filipstad. I denna bruksmiljö växer den unga fattiga Kajsa upp. Tack vare samhällsförändringarna på 1930 och 1940-talen samt Kajsas styrka och intelligens lyckas hon skapa ett helt annat liv åt sig själv än det hon föddes till. Det tar ett tag innan man lär känna Kajsa och de andra karaktärerna eftersom perspektivet växlar tätt i början av boken. Men när jag väl hade fastnat för karaktärerna läste jag ut resten av boken på en kväll för den är både spännande och lättläst.

Masungnen på bokomslaget är från Edsbro i Åkersberga och den vackra kvinnan är författarens äldsta dotter. Eftersom boken delvis utspelar sig i närheten av Filipstad så har jag letat reda på en vinterbild därifrån.

Detta var inlägg 32/100 i #blogg100. Det finns mycket att se i Bergslagen, jag har bara skrapat på ytan men jag har skrivit om Gruvminnen från Långban och Nya Lapphyttan i Norberg

chefstomaten
Senaste inläggen av chefstomaten (se alla)