Författarträff i Menton med förhinder

Det är roligt att umgås med människor som är lika galna eller möjligen ännu mer galna än man själv. Galna i den positiva betydelsen att inte följa de allra mest upptrampade stigarna utan välja sin egen väg. Därför gillar jag att träffa Bo och Cat Wiberg. Jag hälsade på i deras segelbåt i Port Garavan Menton i somras. Då levde de nomadliv längs franska Rivieran. Cat hoppade in som läkare på olika orter medan Bosse skötte marktjänst och skrev böcker. Nu har de blivit bofasta i vieux port i ett par år.Vakna med den här utsikten varje morgon. Sedan tänker de kasta loss igen.

Bosse värjer sig mot tanken på att skriva sin biografi men om han hade gjort det så hade det varit intressant läsning för paret har levt ett äventyrligt liv utöver det vanliga. I jämförelse med många av deras erfarenheter (som exempelvis att gräva loss en lastbil ur en lerpöl i Afrika) så var min resa till Menton för att hälsa på dem händelsefattig. Därmed inte sagt att jag är nöjd med den.

Första försöket strandade redan efter 50 meter

Jag och Kocken skulle köra till Menton på söndagen och äta lunch med Cat och Bosse på en indisk restaurang. Bord var bokat och vägbeskrivningen memorerad. Vi kom 50 meter. Bilen krängde och betedde sig konstigt. Punktering. Nu igen!?! Hål i nytt däck. Osannolikt. Vi börjar få rutin på att ringa vägassistans. Jag skulle kunna skriva ett blogginlägg där jag jämför svenska och franska bärgare. Men jag tror inte det passar in i Tomatsallads strategi (läs: jag har ingen lust att bli påmind om det mer än nödvändigt). Jag försökte då ta ett tåg. Nähä. Just denna söndag gick inga tåg förrän efter fyra. Hittade ingen info om varför men har för mig att jag läste i förra veckan att det skulle vara underhållsarbete under lördagen. Lördag och söndag – same-same.

Nytt försök måndag. Tågresan till Menton gick prickfritt. Detta är en av de vackraste tågsträckor jag vet så jag satt och njöt. Det var aningen tråkigt att solen försvann öster om Villefranche men det var också det enda jag kunde ha synpunkter på.

Menton är gult

Bosse och Cat bjöd på fransk-afrikanskt lunch som avslutades med apelsin från en trädgård i Menton. Det är vad jag kallar närodlat. Jag vill hädanefter bara äta apelsiner som burits från trädet till mig (blir möjligen svårt förverkliga om jag inte slutar äta apelsiner).

Vi hade kort sagt en mycket trevlig dag och hann avhandla skrivande, e-böcker, kampen att få ekonomin att gå ihop, olivolja, Författarförbundet, spridning av aska, Coaraze, pizzaläkare, förlag och hundar. Typ allt väsentligt alltså.

Jag och Cat hann också med en liten promenad i gamla staden i Menton. Jag har alltid gillat Menton och inte blir det sämre av att Cat bekräftar att människorna i Menton är trevliga och staden välkomnande. Vi förknippar båda Menton med gult medan exempelvis Antibes är blått. Alla hus i gamla stan i Menton är målade i olika varma gula nyanser. Mycket fotovänligt. Jag tog ett par bilder som jag är riktigt nöjd med, exempelvis den här:

Vild tågstrejk

Men jag skulle ju helst hem till Antibes också. Inga problem, tågen går en gång i halvtimmen, 29 och 59. Enligt tidtabellen ja vilket är samma sak som i teorin. Bosse skjutsade upp mig till 18.29, jag köpte en tågbiljett (de blå automaterna tar inte svenska kreditkort eller sedlar, tur jag hade €8,30 i mynt). Tåget kom aldrig. Ny fransk glosa: Supprime.

Jag gick till kassan, lämnade tillbaka min biljett och frågade när nästa tåg kommer.
”Vi vet inte om 18.48 kommer eller ej.”
18.48 är ett långdistanståg med destination Nice, det är inte ett av lokaltågen längs kusten som går till Grasse eller Cannes. På 18.59 tåget stod det ”retard 25 min” och dessutom slutstation Nice. Inte så värst lovande utsikter.

Jag köpte en ny biljett, i den gula automaten denna gång eftersom jag inte fått mynt utan sedel tillbaka när jag återlämnade min första tågbiljett (de blå automaterna är fler och snabbare så mynt eller franskt kreditkort är inte så dumt att ha). Gick till plattform 1B. Det visade sig att tåg 18.48 inte gick.

In igen och återlämna biljetten. Det tog tid eftersom mitt kreditkort måste krediteras.
”Vill du åka till Nice idag?”
”Ja om det går ett tåg.”
”Det går ett nu.”

Det försenade 18.59-tåget var visst inte särskilt försenat i alla fall. Ny biljett, stämpla den och upp på tåget. Som blev tämligen överfullt när vi kom till Monaco och plockade upp hur mycket folk som helst. Det såg lite grann ut som Tokyo tunnelbana när vi rullade in på Monacos tågstation (som dessutom ligger i en tunnel).

Jag tror det var i Eze som tåget stannade så länge vid en infotavla att jag hann läsa att mitt tåg skulle gå till Grasse. Nu hade jag ju bara en biljett till Nice. Skulle jag kliva av, köpa en ny biljett och ta nästa tåg eller chansa och planka? Jag bestämde mig för att tjuvåka resten av resan om tåget skulle visa sig vara på väg hemåt. Jag var både trött och hungrig och ville hem fort. Om nu de uteblivna tågen berodde på personalbrist (vilket jag tolkat infon som) så skulle de väl inte skicka ombord biljettkontrollanter? Jag behövde dock aldrig testa detta för i Nice var det stopp.

På Nice centralstation rådde kaos med beväpnade vakter i varje hörn. Jag tog en snabb koll upp på tavlan. Supprime i långa banor. Möjligen ett tåg 22.08. Tågstoppet beror inte på snö eller kyla utan en vild strejk efter att en biljettkontrollör i Marseille blivit överfallen. Tydligen inte helt ovanligt att folk plankar och istället för att betala böter slår ner konduktören. Jag tyckte det var udda när jag för ett par år sedan, på väg hem från Grasse, såg en biljettkonduktör åtföljd av två gendarmer men förstår detta bättre nu.

Jag var hungrig och ställde mig i kö till fikaställe. Kön sniglade fram och jag gav upp och hastade ut och ner till spårvagnen. Mejade på vägen nästan ner ett tjejgäng som trippade fram i bredd och ockuperade hela trottoaren. Fick 10 tiocentsmynt i växel på min €2. Spårvagnen var som omväxling inte knôkfull så jag slog mig ner med min bok. Det borde jag inte gjort. Jag åkte nämligen förbi Masséna. Jag tycker att spårvagnshållplatserna ligger tätt men det beror på hur bråttom man har och hur pass kallt det är ute.

Klockan närmade sig åtta och någonstans runt åtta har jag för mig att bussarna till Antibes slutar att gå (ja det finns en buss kvart i tio som plockar upp eftersläntrare också men så kul är det inte att hänga i Nice ett par timmar). Jag sprang därför tillbaka och ner till Albert 1 där bussarna för närvarande avgår ifrån. (De har bytt hållplats några varv sedan jag bloggade om deras täta hållplatsbyten). Det var bra att jag sprang faktiskt. Jag hade nog hunnit om jag joggat lite försiktigt också men hade jag promenerat hade det inte gått.

En timme på buss, samma tid som hela tågresan från Menton skulle tagit om tåget hade gått. Humöret steg dock rätt radikalt när jag fick syn på den här recensionen av Förverkliga din bokdröm.