Svårvallat på Hills gav blåmärken

Hills-Torrekulla-Sisjön-Hills

Efter gårdagens underbara upplevelse återvände jag och Biologen till Hills golfbana. Vi började med att åka åt andra hållet, och hamnade på Torrekulla golfbana. Om Hills är ett paradis för längdåkare så verkar skidspåren på Torrekulla golfbana agera signal till Mölndals alla gångare att det är just där de ska gå. Vi vände raskt åter till Hills och åkte ner till Sisjön. Det var lite lätt knöligt att ta sig ner men roligt att se alla människor som sökt sig ut i solen.

Men nu skulle detta inlägg handla om vallning, eller snarare om hur många olika fören man kan råka ut för på vårvintern. Imorse ramlade det nämligen ner en liten aning nysnö ovanpå skaren. Mer svårvallat än så kan det inte bli. Jag tvingades inse att det inte var någon lysande idé att låta gårdagens klister sitta kvar. Annars har jag som strategi att ha ett par gamla skidor dedikerade till klisterföre. De gör jag aldrig rent utan lägger bara på mer och mer. Klister är egentligen inte speciellt svårt att få bort. Det är bara att leta reda på närmaste isiga nerförslöpa och ställa sig i plogställning. Om detta alternativ av någon anledning inte känns tilltalande så kan man skrapa bort det. Idag valde jag det senare alternativet. I ett drag försvann ett par års vallor, granbarr och kaveldunsludd. Ersatte det med några lager mjuk burkvalla, Swix VR65, som jag hoppades skulle ge tillräckligt fäste utan att isa fast. Ha!

Dagen bjöd på:

Isig skare där skidorna stack iväg i tangentens riktning – vilket emellanåt var det håll jag hade tänkt mig. Golfbanor är anlagd natur och bakom en oskyldig slänt kan det dölja sig en bunker eller en smal bro över ett anlagt vattendrag (man vill helst pricka bron…). På skaren slets burkvallan snabbt väck och jag la på ett lager VR75.

Med nyvallade skidor körde jag nerför skuggsidan av en kulle där det tunna lagret kornig nysnö raskt frös fast i vallan. Resultat: den berömda tvärniten, Boklövs v-variant med skidorna och hård kraschlandning i isen. Ouch!

Solen sken vidare på spåren som förvandlades till blöt blankis. Det är så nära friktionsfri skidåkning man kan komma. Ett stavtag och skidorna stack iväg som en kanonkula. Kände mig som Jörgen Brink på Vasaloppsupploppet. Det finns dock nackdelar med att skidorna accelererade så fort lutningen nådde procentnivåer (t ex att lutningen ibland var åt fel håll ;-)). Dessutom var snötäcket inte fullständigt heltäckande, här och där korsades spåret av asfalterade gångar som någon marodör plogat upp. Dessa vill man helst inte nå i okontrollerbar hög fart, då får man försöka sig på en undanmanöver och i krisfall satsa på att trilla åt rätt håll. Aj.

Hårda, bitvis isiga ojämnheter t ex djupa hjulspår från traktorer eller spår från två- eller fyrbeningar (älg). Dessa passager var aningens svårforcerade och det var mestadels tur, och en del benstyrka, som gjorde att jag idag undvek alla träd, bilar och annat som parkerat i vägen.

Slushig mjuk snö som förvandlade pjäxor, sockar och fötter till svampar. Trots svamperiet var detta ändå mitt favoritunderlag då skidorna går att styra genom mjuk snö. Det är också lättare att saxa i mjuk snö än ovanpå is eller knöggel. För saxning och stakning var dagens melodi, det var bakhalt så in i vassen.