Obehaglig överraskning på Roslagsleden
En av de stora fördelarna med att vara egen företagare är som bekant att man kan passa på och promenera när det är dagsljus. En av nackdelarna är å andra sidan att man aldrig är ledig men det kan vi lämna därhän.
Idag skulle jag och Hårfagre utnyttja det fina vädret för att tanka energi under en kortare vandring på Roslagsleden (vårt förstaval var att gå runt Rönningesjön men enligt rapporter är det för isigt där). Roslagsleden startar i Danderyd och det är i teorin bara att följa oranga band på träden. Det är dock enklare om inte träden med de orange markeringarna ligger i en timmerhög.
Istället för skogsstig vandrade vi genom en avverkningsgata. Nåväl, det doftade gott av nyfällda träd, stigen var så uppkörd av skogsmaskiner att det i alla fall inte var isigt och det var en annorlunda upplevelse. Vi promenerade på.
Den här delen till en grävskopa gav oss lite olika associationer. Hårfagre associerade till snabeln på en elefant, jag till någon helt annan kroppsdel…
Grävskoporna* anfaller
Solen sken, fåglarna kvittrade och vi fikade medhavd blåbärssoppa. När den här kom förbi.
– Drabbas nu inte av förföljelsemani!
– Nejdå. Jag lovade att inte se detta som ett exempel på att grävskoporna håller på och ta över jorden. (Notera dock att här kör den på samma stig som vi vandrar på – denna detalj är av intresse lite senare i berättelsen).
*Grävskopor är samlingsnamn för alla typer av bullriga maskiner.
Att vända och gå tillbaka samma väg är som bekant inte en gren jag är så bra på så vi fortsatte istället framåt, tog ett gult spår till Enebybergs IP.
Dagen bjöd i alla fall på skiftande fotomöjligheter.
Trötta närmar vi oss bilen
Väl framme vid Enebybergs IP var benen tunga och det kändes mentalt tungt att fortsätta vidare från en plats som brukar vara slutpunkt för promenader. Jag har åkt många varv skidor här och därför var det jag som tog täten (i den mån det fanns en tät i vårt vid det laget trötta lunkande). Jag valde det grön-vita spåret. Bilen och efterföljande kaffe var nu nära.
What??? Staket!?! Utan någon som helst liten skylt om att framkomligheten skulle vara begränsad. Rester av skidspår försvann in under staketet så det var tämligen nytt.
Nytt försök med det gröna spåret. WHAT!? Blockerat det också. Jag kan rapportera att jag försökte varianten klättra över staketet men det var för klent och bara vek sig.
Om man är svintrött, försöker trösta sig själv med att det är max en kilometer kvar till bilen så uppskattar man inte att 20 meter stig ersätts med flera hundra meter kravlande över stock och sten, genom buskage och över rishögar.
Det var heller inte så att grävskoporna var igång så det fanns någon vettig anledning till avspärrningarna. Trots att det var mitt på blanka vardagen så stod de alla stilla och den enda vi såg till var en hundägare som var lika vilse som vi.
Vi kom hem till slut men vår korta promenad blev betydligt längre än planerat och jag fick stryka halva den planerade att-göra-listan. Men så här några minuter i tolv fick jag i alla fall ut inlägg 59/100 i #blogg100.
Avrundar med dagens konstnärligaste (?) bild. Det är också denna som är boven i dramat. Staketet och grävskoporna ska bygga kraftledning. Hårfagre har surfat fram denna pdf på 72 sidor med information.
Edit 2020: Den långa pdf:en är borta från nätet men arbetet är som tur var avslutat vilket betyder att det återigen är möjligt att röra sig här utan obehagliga överraskningar. Läs exempelvis om ett annat besök på samma ställe.
- Baou de Saint-Jeannet sedd från vacker vandring på Plan de Noves - söndag 10 mars 2024
- 90 hästar och en statsminister invigde årets Rørosmartnan - lördag 24 februari 2024
- I Bilbao äter man pintxos - onsdag 24 januari 2024
