Svårt vänja mig vid vidvinkel istället för teleobjektiv

Nytt objektiv är skoj men ack vad tid det tar att få kläm på hur man använder det. Och att gå från teleobjektiv till vidvinkel är att kastas från den ena ytterligheten till den andra. Med teleobjektivet måste jag stå minst 1,5 meter ifrån det jag tänker fota (närgräns 1,2m) och det är framförallt bra för att lyfta fram detaljer eller för att fota idrottare en masse. Efter tio månader har jag vant mig vid att spana efter de små detaljerna. En vacker dörrknopp, fören på en söt båt, en tjusig blomma. Jag har lärt mig hur ett par trappsteg, en näsduk eller en kopp kaffe kan användas för att illustrera en text. Bilderna har blivit bättre och bättre ju mer jag tränat (i början var jag inte tillräckligt noga med att fokusera på rätt ställe)…

Lyfter jag upp vidvinkelobjektivet när jag är ett par meter ifrån det jag tänker fotografera, ja då blir det en prick i fjärran. Jag måste  vänja mig vid att jag kan stå nära det jag tänker fota (närgräns 0,28m). Sedan kan jag äntligen ta mig an de där stora prylarna: byggnader, landskap och sånt. Fast hittills har det mest blivit snett och vint och jag har slängt en massa bilder. Kommer nog ta en stund innan jag lärt mig hur jag ska bäst komponera bilderna.

Jag tog en promenad i några av mina favoritgränder i Vieil Antibes idag och försökte se dem med nygamla ögon. När jag kom hit första gången så försökte jag förtvivlat fota dem med min normalzoom. Det gick såklart inte alls och sedan dess har jag som sagt mest fotat balkongräcken och fönsterluckor. Så idag skulle jag fota hela gränder men blev lite distraherad av att det är så många nya caféer, gallerier och frisörer som öppnat portarna. Även judodojon var förvandlad till galleri. Antibes är ännu inte lika galleritätt som Mougins eller St Paul de Vence (som tur var) men har fler än jag visste om.

chefstomaten