Se varför jämtländska Fäbodvägen fyllde ett minneskort

I Oviksfjällen har väg Z 535 mellan Börtnan och Persåsen fått namnet Fäbodvägen. Här finns särskilt många fäbodar i gott skick. Ett par stycken är fortfarande i bruk med betande djur och människor som tar om hand om mjölken ett par veckor varje sommar. Nya utedass och nyslagna stigar vittnar om många pysslar för att denna del av kulturarvet ska bevaras.

Det går att se mycket bara genom att åka längs grusvägen men träskyltarna skvallrar om att det finns fler fäbodar gömda i skogen, en eller ett par kilometer ifrån dagens väg. Totalt är de 27 stycken. Några av dem går att nå via skogsbilvägar av varierande kvalitet men till andra är det fotvandring som gäller.

Träskyltarna från 1989 har valt den jämtska stavningen. De betyder att de flesta namn slutar på -buan men det finns några -åsen också.

Fäbodsvägen med teleobjektiv inte optimalt – eller?

Förslaget att göra en utflykt till Fäbodvägen kom från Minna Kinnunen som vet om att jag är svag för gamla timrade stugor och är intresserad av fäbodarnas historia. Vi hade ingen direkt plan utan stannade bara på första bästa plats och gick runt och letade efter motiv som fångade vårt fotoöga.

Vi brukar fastna för helt olika motiv och det gjorde vi även denna gång. Rekommenderar att även ta en titt på hennes blogginlägg för att se hur olika två fotografer kan fånga samma plats. En stor skillnad är att Minna valde normalzoom på det kamerahus hon använde mest, medan jag hade teleobjektiv på mitt enda fungerande kamerahus. Jag hade också valt normalzoom om inte den också pajat. Nu visade det sig att tele inte var så himla dumt ändå. Jag kommer dit. Men först en rad om fäbodar.

Just brännässlorna fastnade vi båda två för. De är en av de växter som visar på mänsklig aktivitet, de kräver kväve för att trivas.

Fäbod och fäbod

En sak som kan vara en smula förvirrande är att fäbod kan syfta på lite olika saker. Dels på själva byggnaderna som kan stå där i decennier efter att den sista kon lämnat. Men samma ord används för en fäbod som är i bruk det vill säga det betar kor, getter eller får på fäbodvallen,

Djuren kallas tillbaka morgon och kväll för mjölkning och mjölken förvandlas till lagringsbara produkter som messmör, ost och smör. Idag säljs dessa ofta direkt på fäboden men förr transporterades de till marknader. I Härjedalen kallas de inte för fäbod utan säter.

Diskställ och bänk vid Långbuan

Fäbodarnas historia skrivs om och får äldre rötter

När jag började intressera mig för Härjedalens historia för att skriva den första boken fick jag intrycket att de flesta historiker såg fäbodar som en kort parentes i nordisk jordbrukshistoria. De var en effekt av att folkökningen tvingade människor att kolonisera nya områden som inte var lika lämpade för jordbruk som jordarna längre söderut. De första skriftliga beläggen är på många platser från 1600-talet, de flesta byggnader från 1700- och 1800-talen och fäbodbruket övergavs i mitten av 1900-talet.

Numera har en hel del nya rön dykt upp som vänder upp och ner på gamla sanningar. Idag blir det allt mer vedertaget att fäbodarna har äldre rötter och är ett parallellt spår. Fjällkornas anfäder betade troligen i dessa fjälltrakter för ett eller tvåtusen år sedan. Korna mjölkades av människor som flyttade runt och levde av en blandekonomi. Människorna har kanske inte lämnat några husgrunder efter sig, men möjligen är gravhögar, svärd och de stigar som numera är pilgrimsleder spår från dem. Jämt-Norge-vägen går för övrigt parallellt med dagens väg.

Oviks-Svedjebuan ligger idag inbäddad i granskog.

Västra Galåbuan eller Galåbodarna

Vår första stopp var vid Galåbuan. Precis vid avfarten till populära Arådalen finns en samling byggnader på vardera sida av vägen. Ovanför den ena ryttlade en familj med rovfåglar. Svalorna pilade fram och åter över ängarna och jag fastnade för en gärdsgård.

Blåa skyltar berättade om vandringsleder och snöskoleder. Ingen av oss har sett figuren snöskoled tidigare. Vi filosoferade över om det är för att informera om att här kan man ta sig fram på vintern för egen maskin med turskidor eller snöskor, men att det inte är preparerade skidspår.

Oviks-Svedjebuan

Nästa stopp var vid Oviks-Svedjebuan. Här var byggnaderna utspridda över ett större område vilket gjorde det svårt med teleobjektivet. Dessutom råkade jag komma åt någon inställning på kameran så alla mina bilder fick märklig ljusmätning. Men vi strövade runt ganska länge här.

Långbuan eller Långbodarna

Långbuan ligger precis vid vägen och är inramad av gärdsgårdar i ett öppnare landskap. Vi fastnade särskilt för en snygg jordkällare och ett hus med grästak. Här hade Minna en fördel med vidvinkel på kameran.

Jordkällaren blev föremål för många foton.

Runt omkring Långbuan var det gott om koblaffor samt en saltsten. I början av 2000-talet serverades våfflor här till besökare. Så vitt jag hittat upphörde det 2014. Fäboden har varit i drift lite av och till. Den upphörde 1945 men återupptogs 1958 och sedan återigen på 2000-talet. Något sådant. Har någon bättre uppgifter så skriv gärna en kommentar.

Sådana här hus såg vi på flera ställen vilket såklart gjorde oss nyfikna. Vad har de haft för funktion? Jag ställde frågan i FB-gruppen Historiska platser i Jämtland-Härjedalen och fick veta att detta är ett kokhus där man tillverkade mese. Det är ett hantverk som kräver omrörning under lång tid vid rätt temperatur. Det får inte bli för varmt, då blir mesen torr och mörk. Björkveden skulle vara årsgammal och förvarades under snedtaket. Just den här modellen på kokhus är speciell för detta område.

Rödkullor vid Fittjebuan

När vi kom till Fittjebuan hade mitt engagemang börjat falna och jag ägnade mest energi åt att försöka fånga blåklockor och en lustigt rosafärgad rölleka på bild. Ingetdera särskilt enkelt i blåsten. När vi var på väg in i bilen igen hörde jag plötsligt ett ljud och mot oss kommer en hel flock med rödkullor. Nu var det jag som hade en fördel med teleobjektiv på kamerahuset.

Det kändes udda att träffa på rödkullor i Jämtland. Visserligen buntades de ett tag ihop med fjällkor till Svensk Kullig Boskap men numera har de en egen förening. För rödkullor och fjällkor är inte särskilt nära släkt även om båda är hornlösa kor som passar för utmarksbete. Rödkullorna har en sydlig invandringshistoria medan fjällkorna kommer österifrån.

Jag hade för övrigt skrivit ett entusiastiskt kapitel till boken Hundra nedslag i Mölndal om hur Gunnebo slott och trädgårdar jobbar med att bevara de starkt hotade rödkullorna. Men när boken var praktiskt taget på väg till tryck visade det sig att Gunnebo bytt ut hjorden med rödkullor mot kaniner.

Rävfamiljen längs Fäbodvägen

Teleobjektivet fick jobba igen när en rävfamilj dök upp i vägkanten. Fyra valpar tumlade runt men bästa bilden är denna. Man behöver alltid ha ett kamerahus redo med teleobjektiv. Det är anledningen till att ha minst två kamerahus när man åker runt med bil (och ibland när man åker tåg eller vandrar också). Då kan man ha ett vidvinkel eller fast objektiv på det andra men aldrig sakna teleobjektiv.

Wikners i Persåsen

Fäbodvägen mynnar i Persåsen och när vi kom dit var vi grymt hungriga. Det blev lunchbuffé hos Wikners och så gick vi ett varv i den stora presentbutiken.

Vi beundrade också Göran Strands norrskensbilder som hängde i utställningen. Otroligt snygga. Från Persåsen är det enligt Google snabbast att återvända till Tänndalen via Klövsjö, Vemdalen och Hede men dels har Google inte alltid rätt och dels hade jag bilen i Storsjö. Så vi återvände samma väg.

Fjällkokalvar i Svedjebuan

I Svedjebuan stod en hel del bilar så Minna var på väg köra förbi när jag såg en fjällkokalv. Den praktiskt taget skrek att den ville bli fotograferad. Korna och fåren var ute och betade någonstans i omgivningarna men kalvarna fanns vid fäboden.

Om jag räknar in att jag såg svarta Black Angus på Flatruet på vägen till Storsjö fick jag triss i kor denna dag. Tillsammans med rävungarna är det inte konstigt att mitt minneskort blev sprickfärdigt.

Landsombuan?

Vårt sista fotostopp glömde jag tyvärr dokumentera namnet på och det saknas namn på lantmäteriets karta. Kamerans GPS säger 62°52’54.372″ N 14°0’16.038″ E . När jag petar in de koordinaterna hos Google Maps och väljer vägvy kan jag ana en skylt. Googles automatiska funktion att sudda ut registreringsnummer gör den svår att läsa men jag tror att det var Landsombuan. Här var byggnaderna inte lika välunderhållna och flera hade fallit ihop.

Spikarna är kvar i virket till byggnaden som rasat ihop.

Det finns fler ställen att besöka

Ovanstående var de ställen som fastnade på bild men det finns mycket mer att se. När jag jobbat med denna artikel har jag googlat en del och sprungit över följande.

Galå Fjällgård Civilekonomerna Miriam och Christoph Schenk har byggt upp en modern fjällgård från grunden.

Östra Arådalens fäbod ligger i väglöst land. 2014 började Lena Stålfelt och Malin Johansson tillverka ost av handmjölkade fjällkor åtta veckor varje sommar. Webbsajten är inte uppdaterad på ett tag och eventuellt är de ej där längre.

Det går säkert att spendera veckor här om man vill besöka varje plats.

Fäbodvägen värd ett besök eller två

Sammanfattningsvis blev jag glatt överraskad av Fäbodvägen. Det var en trevlig utflykt väl värd ett till besök. Vi hade särskilt flyt med alla djur som uppenbarade sig men bara byggnaderna i sig är värda en sväng. Dessutom finns det många fler avstickare än de vi gjorde. Jag hade gärna sett en översikt över vilka som är särskilt värda att besöka. Om någon känner till en sådan får du gärna lämna en länk i en kommentar.

Kartan över Fäbodvägen som står vid Börtnan är synnerligen översiktlig.

En och annan av ovanstående foton kan komma att hamna i nästa bok även om detta är en bit utanför mitt egentliga område. På detta tema vill jag nämna att om du gillar det jag skriver, missa inta att spana in mina böcker. Högen fylls på kontinuerligt och ju fler som läser dem, desto mer tid kan jag dedikera till att skriva fler. Prenumerera så får du veta när nästa kommer ut.

En hög med böcker
chefstomaten