Iskallt att fotografera superblodmåne i januari

Det tjatas en hel del om månen i Patrick O’Brians Aubrey/Maturin-serie. Romanerna utspelar sig under Napoleonkrigen och har två huvudpersoner. Maturin är katalansk hemlig agent, naturvetare, kirurg och upptäckare. Han är också en hopplös landkrabba som aldrig kan lära sig de enklaste sjötermerna. Aubrey är sjömannen. Havet och flottan är hans element. Han är kaptenen som männen följer då han är känd för att fixa prispengar ur de mest hopplösa situationer. Han är också så naiv att han inte borde släppas i land på egen hand. Men stjärnorna och månens faser kan han på sina fem fingrar. När han ger sig iväg på något räd in på fiendekusten eller mot fiendeskepp vill han inte ha fullmåne, för då kan fienden se honom på långt håll. Ombord på hans skepp är det heligt att passa tidvattnet. Det där har han förklarat för Maturin. Många gånger.

Månen övertrumfar gatlyktor

När man är uppväxt i en stad vid en kust utan tidvatten så läser man de där passagerna om månen och tidvattnet utan att egentligen förstå dem. Jag har oftast full förståelse för att Maturin kommer lite sent för att han sett en intressant fågel. Jag förstår att Aubrey är upprörd, men jag förstår inte varför tidvattnet är heligt eller månen ställer till det. Det var först när jag en gång seglade utanför Cardiff som jag förstod det där med tidvattnet. Det är verkligen en kraft att räkna med. Och det är först i svenska fjällen som jag förstått det där med fullmånen. Tillsammans med snö kan man tro att någon tänt gatlyktor. Första gången jag noterade detta var en nyårsafton som jag firade i köldhålet Ljusnedal. Vi var ute och promenerade vid tolvslaget. Det var lika ljust som i stan. Månen. Uppe på Flatruet åkte folk skidor vid midnatt med sina hundar. Utan pannlampor.

Stjärnklart betyder kyla men ger förutsättningar för månskådning

Det var lika ljust igår kväll. Månen lyste så att det blev skuggor i snön. Det var dock lite för kallt för att jag skulle ge mig av ut på fotoexpedition. Dessutom gillar jag inte mörker. Jag ställde dock klockan på halv sex för att inte missa superblodmånen. Jag var förstås vaken långt innan klockan ringde. Klev upp och förväntade mig ett kompakt molntäcke. Icke. Jag såg månen på väg att bli förmörkad. Jag kastade även en blick på termometern och började pälsa på mig.

Bra fototips från Norrsken Sverige

Jag var såpass förberedd att jag hade satt ett kamerahus på stativet. Jag hade också läst en utmärkt artikel på Norrsken Sverige med instruktioner om hur man gör för att fotografera en månförmörkelse. Artikeln innehåller tips som.

  • Reka plats i förväg. Vill du ha något i förgrunden behöver detta vara ungefär en kilometer bort för att bli skarpt.
  • Öva på att fotografera månen i förväg.
  • Ha max två sekunders exponeringstid om du inte har en stjärnföljare det vill säga att din kamera flyttas i takt med att jorden snurrar.

Jag borde såklart ha läst denna lite tidigare än när jag redan hade bäddat ner mig i sängen. Det sistnämnda rådet hade jag verklig nytta av. Jag provade lite olika varianter men månen blev verkligen suddig med längre slutartider. Den blev förvisso mest suddig hela tiden. Det är inte lätt att ställa in skärpan när det är arton minusgrader. Det är faktiskt inte lätt att fota alls då. Händerna domnar snabbt. Eftersom månen flyttar på sig hela tiden så behöver man dessutom vrida på kameran en del. Och mitt stativhuvud är faktiskt omöjligt att hantera i kyla (hävdar jag).

Till slut “nickade” bara kameran och då gick jag in. Satte mig vid datorn och började titta på min suddiga kollektion av orange prickar. Ibland tittade jag ut och såg att månen var jättestor och insvept i dimma. Väldigt läckert. Efter cirka tre koppar kaffe blev jag tillräckligt vaken så jag insåg att det kunde ju vara en trevlig bild. Jag drog på mig jackan och grabbade tag i stativet. När jag kom ut svor jag över att jag inte kilat ut lite tidigare. Månen var på väg ner mellan fjällen. Jag började springa för att komma högre upp (vilket betyder att först springa neråt).

Månen går ner fortare än vad jag springer kan jag rapportera. Kan också berätta att det inte är speciellt fiffigt att rusa ut utan mössa och vantar…