Jakten på mat bland pittoreska kvarter i Jane Austen-land

Om det låter som en dröm att sova under stråtak, äta korv till frukost, lunch och middag samt färdas i Jane Austens fotspår så kan bilderna i det här inlägget vara värda att bläddra bland. Tittar du bara på bilderna kan de ge intryck av att vara från en romantisk helgresa till den engelska landsbygden. Det är dock inte fallet utan bilderna är knäppta i flykten under en jobbresa. Har man alltid minst en kamera i handen hinner man fånga en hel del på några dagar.

Itchen rinner genom Winchester på sin väg mot Southampton.

De jobbrelaterade bilderna från resan ska illustrera vilka slutsatser man kan få fram ur ambulansdata samt vilka kontakter på en mätstation som går sönder oftast. De bilderna är från ett call center för en ambulansstiftelse i Otterbourne samt en verkstad i Totton där man lagar prylar. Två metropoler i Hampshire. Däremellan hann jag och min chef se delar av Englands gamla huvudstad och oväntat springa över en riktigt bra version av fish & chips.

Winchester

M3 eller A431 söderut mot Hampshire

Med hyrbil från Heathrow var vi snabbt och enkelt ute på motorvägen M3 söderut. Hade vi istället valt A431 som går lite längre österut hade vi kört i utkanten av South Downs National Park. Vi hade också passerat Chawton där Jane Austen bodde i slutet av sitt liv. Det var här hon redigerade de flesta av sina verk vid ett skrivbord som går att beundra, eftersom huset är numera museum.

Jane Austen började skriva i en prästgård i Steventon, en by belägen på andra sidan om M3. Prästgården där hon växte upp är riven men det finns en lind som lär vara planterad av hennes bror. Detta har jag slagit upp efter att jag kom hem. När vi körde genom det landskap som Jane Austen odödliggjort var jag mer upptagen med att knorra över matbrist.

Utsikt genom bilfönster från M3. Vackra kullar i fjärran, som gjorda för att Mr Darcy ska komma ridande.

En påse chips på flyget och en macka på Arlanda var sedan länge förbrukat (soggig ostfralla för 79 kronor på Arlanda nådde inte ens upp i kategorin “ej prisvärd” utan hamnar för övrigt i “rena rånet”). Min chef höll med om att det var dags bättra på matintaget och därför lämnade vi motorvägen som skar genom vackra gröna fält och svängde av till Winchester. Det ligger ungefär en timme från Heathrow så enkelt att nå om någon vill åka dit.

Ingången till kvarnen i Winchester

Winchester var huvudstad i Wessex och senare England

För något år sedan visade svt The Last Kingdom baserad på Bernad Cornwells vikingaserie. Jag har varken sett tv-serien eller läst böckerna. Hade jag gjort det hade jag kanske haft lite bättre kläm på Winchester för på 800-talet när böckerna utspelade sig hade Alfred den stora sitt hov i Winchester. Han står numera staty i den rondell som vi kom in i.

Alfred den store i Winchester

Alfred var anglosax och slogs mot danerna om makten över England. Dryg 150 år senare dök istället normanderna upp vid Hastings. Det innebar slutet för Winchester som huvudstad. I jakten på något att äta gick vi förbi the Great Hall. Där finns en rund tavla som kallas för kung Arthurs runda bord. Men den pryds av en tudorros och härstammar från Henrik VIIIs tid.

Kung Arthurs bord med namnet på hans riddare.

Tavlan, eller vad vi nu ska kalla den för, har hängt på sin nuvarande plats sedan prins Charles och lady Dianas bröllop. Då installerades bröllopsportar på motsatta sidan i hallen och det runda bordet flyttades. När jag ändå är på temat drottningar så utanför finns en liten örtagård som är döpt efter drottning Eleonor. Hon kom till England från Provence. Även hennes tre systrar blev drottningar – alla i olika länder. (Jag hade med henne i en vinprovning nyligen som ett exempel på att arbeta med influencers – ska se om jag kan blogga lite om detta någon dag).

Winchester har katedral, privatskolor och kändiskock

Den mest kända byggnaden i Winchester är den stora katedralen där både kung Alfred och Jane Austen ligger begravda. Den lyckades vi dock missa. Jag skriver lyckades för när jag tittar på en karta och jämför med var vi parkerade så kan jag inte förstå hur vi kunde missa den. Vi verkar ha ställt ifrån oss bilen precis bredvid katedralsområdet och hade vi bara valt en annan väg från den så hade vi gått rakt på den.

Vem vill inte sitta mellan de kolonnerna och äta?

Istället gick vi rakt på The River Cottage Kitchen där kändiskocken Hugh Fearnley-Whittingstall håller till. Jag skriver kändiskock för han verkar ha skrivit en hel radda med kokböcker och en tv-serie. Där lär han propagera för att äta säsongsbetonad och välja etiskt producerad mat. Sådant applåderar jag. Tyvärr fick vi inte möjlighet att prova maten, för köket hade stängt. Synd för det såg ut precis som ett sådant ställe där man skulle vilja äta lunch.

För vår del blev det istället kaffe och kaka på Eat drink and be. Kaffet var bra och det var inget fel på min squash-kaka med citronsmak heller. Möjligen lite sent med lunch vid halv fyra men bättre sent än inte alls.

Sen lunch gjord på squash.

Överhuvudtaget gav promenaden genom Winchester mersmak. Pittoreska korsvirkeshus och en gammal kvarn som numera tillhör National Trust. Den lär vara igång onsdagar men vi passerade en tisdag.

Den här bilden vill jag också ha med. Det måste vara gott om flinta i området för flera av byggnaderna var täckta med flinta. Det här är en stenläggning i gatan.

Potters Heron bra restaurang med trist övernattning

Winchester låg såpass nära dit vi skulle att vi försökte hitta övernattning där. Men vid sökning hittade vi mest lägenheter och den pub där vi ville övernatta, The Wykehams Arms verkade full (det visade sig att de ej var fullt, bara fullt på bokningssajten men när de svarade på mejl hade jag redan bokat ett annat).

Potters Heron låg nära dit vi skulle dagen efter vilket var bra. Själva hotellrummet var inte någon direkt höjdare. Det första jag såg när jag kom in var en jättespindel och det var ganska lyhört vilket gjorde att jag vaknade åtskilliga gånger under natten.

Riktigt bra middag på Potters. Men rummen var inte i samma klass.

Maten i restaurangen var desto bättre. Chefen tog en fisk, jag korv med purjolök. Båda rätterna var riktigt bra. Ölen var också bra, när jag väl skippat den lokala ölen som var den sämsta på hela resan. Den var från bryggeriet Flack Manor. När jag bytte till Tiny Rebells blev jag gladare.

Onsdag morgon lassade jag in en stadig frukost från buffén ifall lunchen skulle bli lika klen som dagen innan (det blev den inte så det visade sig vara onödigt).

Pilgrims Inn utanför Marchwood

Nästa natts övernattning var mycket bättre. Maten var god utan att överraska och sovrummet fantastiskt. Sedan kunde varken jag eller chefen hitta var de gömt handdukarna på respektive rum så det blev till att torka sig med de frimärken som var avsedda för händerna.

Vackert rum och skön säng men var har de gömt handdukarna?

Av döma av skyltar så gissar jag att många som sover på pittoreska Pilgrims Inn är på vandringssemester med sin hund. Det fanns uthyrning av stövlar och handdukar för att torka tassar med. Någon skogspromenad hann dock aldrig vi med, vi hade annat på agendan.

Där hundar är välkomna känner jag mig välkommen.
Pilgrims inn är verkligen så man förväntar sig att en landsordspub ska vara. Blommor, stråtak, god öl och gemyt.

Hythe pir med litet tåg

Någon skog hann vi aldrig titta på men vi rensade huvudet med en promenad på piren i Hythe. Det är en liten stad mitt emot Southampton. I den yttre änden av piren går det en färja över till Southampton. Det verkar som om folk använder den för pendla till jobbet.

Skön eftermiddagspromenad medan tidvattnet rullade in.

På piren rullar också ett litet tåg. Att åka tåget ingår i entréavgiften men vi föredrog att gå fram och tillbaka. Den sida av piren som var avsedd för gående såg ut att vara en aning bättre underhållen än tåghalvan. Längs vägen fanns en hel del texter om berömda personer som bott i Hythe eller besökt piren.

Intressant historia och skönt att gå några steg efter en stillasittande dag med lite väl mycket mat (det är svårt att få till lagom på en del resor). Promenaden gav energi att attackera inkorgen som växt till sig under dagen.

Nostalgiskt besök i pubkyrkan i Southampton

Torsdag eftermiddag la jag ner den medicintekniska delen av resan (planen var att jag skulle vara ledig resten av veckan men det blev några timmars jobb fredag morgon också). Jag fick skjuts in till Southampton central för att ta tåget till Bath. När jag hämtat ut mina beställda biljetter insåg jag att jag precis missat ett tåg och hade en stund att slå ihjäl till nästa. Jag drog iväg med min väska på en liten sightseeing.

Det första jag trillade över var The Vestry. Det är en restaurang inrymd i en gammal kyrka. För sisådär 25 år sedan var jag på min första brittiska after work här. Då var det en pub rustikt inredd. Hette The Cloisters tror vi. Det var verkligen roligt att se stället igen.

Southampton är jättestort och jag hade ingen chans att hinna ner till hamnen som skapat staden. Jag gick en liten sväng och återvände till stationen. Hade jag fortsatt i den riktning jag börjat gå hade jag kommit ner till det område där det finns en Jane Austen-vandring. Hon har nämligen varit här också. Hon firade sig 18-årsdag med dans i Southampton och hon gick i skola här.

Det finns en hel del historia att hitta i Southampton om man läser på gångvägarna.

Undvik brittiska vägar fredag eftermiddagar

I Southampton klev jag på tåget mot Bath, en stad som exempelvis figurerar i Jane Austens Persuasion. Men bilderna därifrån får hamna i ett eget inlägg någon annan dag, för att detta inte ska bli precis hur långt som helst. Det var roligt att återvända till ämnet brittiska pubar, ett ämne som är centralt i min debutbok tycker jag.

The Pilgrim Inn är knutet till bryggeriet Fullers som brygger London Pride. och Seafarers.

Ifall du som läst detta ska ut och köra bil i södra England är mitt tips att undvika onsdag runt kl 8 och fredagar mellan 13 och 19. Det är då de flesta trafikolyckor sker. De allvarligaste olyckorna med de svåraste personskadorna sker fredagar.