Kiruna – gruvstaden som flyr undan gruvan

Det är något verkligen fascinerande med gruvstaden Kirunas flytt. Bara tanken att flytta en halv stad svindlar. Det är inte bara själva flytten i sig som är häftig, allting i samband med gruvan och dess omgivningar är mäktiga. Kirunagruvan är världens största underjordiska gruva. Det är tack vare gruvan som Abisko och Riksgränsen är lätt tillgängliga med tåg. Klara dagar kan man från Kiruna se Sveriges högsta berg Kebnekaise i fjärran (förutsatt att man är över jord). Hela Kiruna byggdes på grund av gruvan. De hade bara lite otur när de placerade den.

sipkiruna-9623

I det här bildspäckade reportaget gör jag en del nedslag från ett besök i Kiruna i augusti 2018. Vi börjar med en bild på mig där jag står på berget Luossavaara med fjällen i bakgrunden. Framför mig är det skidbacke och skelettet av ett tänkt hotell. Samt resterna av ett dagbrott. Foto: Carina Fjällborg.

kiruna-9600

Från andra sidan av Luossavaara kan man titta ner på dagens Kiruna. I högerkanten syns gruvan som är orsaken både till staden och till flytten. I ovankanten syns den berömda kyrkan som ska flyttas. Den nya stadskärnan ligger utanför bild, åt vänster och lägre.

Konferens med gruvanknytning

Orsaken till att jag var i Kiruna var en konferens med sjutton strategiska innovationsprogram. Vi ska med hjälp av skattepengar skapa utveckling inom särskilt viktiga områden som cirkulär ekonomi, delade transporter, life science med mera. Jag jobbar inom medicinteknik (vi ska typ rädda svensk vård från ekonomisk kollaps). Arrangörerna av konferensen sysslar med gruvindustrin. Deras vision är helautomatiserade olycksfria gruvor med så liten miljöpåverkan som möjligt.

kiruna-9809

Istället för att samlas i någon konferensanläggning i Stockholmstrakten blev vi alla inbjudna att komma upp till Kiruna. Det var en lysande idé tycker jag. Ingen film eller power point i världen kan förmedla samma sak som att uppleva något på riktigt. Det är en sak att läsa att något är världens största underjordiska järnmalmsgruva, men en helt annan sak att se hålet efter brytningen. Eller att besöka gruvan.

sipkiruna-9747

Konferenstiderna var avpassade för att man skulle kunna flyga upp måndag morgon och återvända tisdag eftermiddag. Eftersom jag skulle hålla i en tre-timmars workshop ville jag inte stressa utan for upp på söndagen. Det gav mig chans att se mig om lite i omgivningarna. De flesta av bilderna från omgivningarna är därför tagna under söndagen. Besöket nere i gruvan ingick i konferensen och ägde rum under måndagen.

sipkiruna-9839

Det finns också en och annan bild från tisdagen. Jag la nämligen in ett prata & promenera-moment i min kommunikationsworkshop. På så sätt fick jag jag möjlighet att se Kiruna kyrka inuti samtidigt som kollegorna fick tid att utbyta erfarenheter i smågrupper. Dessutom slapp vi allihop storkna i ett aningen för litet konferensrum. (Kände mig ganska genialisk när jag kom på denna lösning). Totalt sett var det en givande konferens, men nu var det inte det jag skulle skriva om.

kiruna-9628-2

(Inte heller handlar texten om hundvalpar, men om jag nu fick chansen att träffa en så kom den absolut med i bildurvalet).

Gruvbergen lax & fjällripa

Det fanns en gång två berg ovanför polcirkeln. De kallades för Luossavaara (laxberget) och Kiirunavaara (fjällriperget). Det speciella med dessa berg var att de delvis bestod av apatit och magnetit. Magnetit är som namnet antyder magnetisk järnoxid medan apatit består av bland annat kalciumfosfat. Det där med fosfaten var en av anledningarna till att det dröjde innan man började bryta malmen. Fosfor gör stål sprött. En annan anledning är att bergen låg långt upp i tjottahejti (i förhållande till de tilltänkta köparna). Det var helt enkelt för långt och komplicerat att transportera malmen på renslädar. Det behövdes teknisk utveckling och infrastruktur för att det skulle bli lönt.

sipkiruna-01

I slutet av 1800-talet hade stålprocesserna förbättrats så att man kunde få väck fosforn. 1890 grundades företaget LKAB, Luossavaara-Kiirunavaara AB. Gruvbrytning pågick redan i en del dagbrott på andra platser inom malmfältet. En annan milstolpe är att 1903 invigdes Malmbanan som går mellan Luleå och den isfria hamnen Narvik. Järnvägssträckan lär ha lite olika namn längs vägen och är tätt trafikerad av tunga godståg och något mindre tätt med persontåg (jag hade tänkt ta nattåget men när jag skulle boka biljett skulle det vara avstängt på grund av banarbete, ett besked som sedan ändrades men då hade jag köpt flygbiljett). Malmbanan lär vara en av de första järnvägar som blev elektrifierade och idag överförs energi från loken när de bromsar sig nerför till norska Narvik. En sport är att spana efter den gula vagnen. Den tusende vagnen som tillverkades målades gul och kallas för guldvagnen.

kiruna-51

Något man inte visste om när man började bryta malm i de två bergen var att malmkropparna hänger ihop. De är faktiskt en gigantiskt lutande skiva som går en 2-3 kilometer ner i marken. Lutningen tror jag beror på den svekokarelska orogenesen. Det vill säga den period när fjällkedjan knycklades ihop under enormt tryck. Jag lämnar detta ämne eftersom mina geologiböcker och jag är på olika orter, men jag ville gärna få in ordet svekokarelska någonstans. Jag ramlade över det för ett par veckor sedan när jag letade efter uppslag till Smultronställen mellan Göteborg och Stockholm. Och i den boken passar det inte in. Därför extra roligt att få användning för det någon annanstans.

sipkiruna-58

Staden Kiruna byggdes ovanpå malmen

Gruvbrytningen startade och en stad skulle därför byggas för alla gruvarbetare. Den drivande kraften hette Hjalmar Lundbohm och var disponent. Om jag hörde rätt så var det inte alls han som var påtänkt för jobbet från början, utan han hoppade in som vikarie för någon som blev sjuk eller något liknande. Hjalmar Lundbohm stannade i tjugo år, är idag begravd vid Kiruna kyrka och den som planlade staden. Han ville att det skulle vara en riktig stad, inte en kåkstad som i Malmberget.

sipkiruna-20

Staden fick namnet Kiruna och den byggdes på en sydsluttning med utsikt över berget Kiirunavaara och en sjö. Vad kunde gå fel? Ja det var ju inte så lätt att veta när man bröt malm i dagbrott att man hundra år senare skulle bryta malm tusen meter under staden. Och att detta urholkande av berget skulle leda till sprickor och rasrisk.

kiruna-9599

Det är därför som staden nu är under förflyttning. Omvandlingen av området har pågått ett bra tag. Både sjön och berget är borta. Ett par av träbyggnaderna från den första byggvågen har flyttats (och står nu nedanför Luossavaara – jag tror att det var medan man tänkte sig flytta staden västerut). Många har redan rivits.

Gången är att först bygger man nytt. Sedan löser LKAB ut de som bor i de områden där risken för sättningar är störst. Där rivs alla byggnader och det blir under en övergångsperiod park. När rasrisken ökar stängs parken av. Så småningom rasar taket in och den stora gropen växer.

sipkiruna-9832

Rivning väntar på sikt det välkända kvarter som Ralph Erskine skapade på 1960-talet. Kvarteret Ortdrivaren med två bruna höghus och en rad med gula lägre hus är känt för att arkitekten tog hänsyn till klimatet när han byggde dem.

Världens största underjordiska gruva

Den står för 90% av Europas järnproduktion. Den innehåller 50 mil asfalterade vägar och ytterligare en hel del oasfalterade. Det är Sveriges största användare av cement. 75 000 ton järnmalm bryts varje dygn 365 dagar om året. Varje natt mellan 01.15 och 01.45 spränger man i någon del av gruvan. Då jobbar det 25 man under jord. Dagtid jobbar 700 personer under jord. En del av maskinerna är automatiserade och styrs från distans, men en del körs av människor. Det som kostar mest är att transportera upp malmen. Det görs i hissar, skip. Den konstruktion som finns idag kan ej köras djupare. Så när nuvarande nivå är uttömd behövs antingen ny teknik eller så får gruvan stängas igen. Malm finns det gott om.

sipkiruna-9716

När man säger att brytning nu pågår på 1365 meters djup menar man från en nollpunkt som var bergets högsta punkt. Berget är numera borta. Istället är det ersatt med högar med gråberg. Gråberget används också för att fylla igen de hålrum som bildas när man plockar ut malmen. Exakt hur det går till fattar jag faktiskt inte. Det är något med att man gör tunnlar och låter berget rasa. Sedan skovlar man upp det hela, låter det trilla ner i ett förarlöst tåg för att så småningom hissas upp.

sipkiruna-9720

En anledning till att jag inte fattade var att jag hade fullt sjå att stå ut. Jag har vissa känningar av klaustrofobi. Eller vad man nu ska kalla det. Trånga utrymmen är en parameter men allmänkondition, ljudnivå, lufttillförsel samt mina möjligheter att påverka situationen är minst lika viktiga. Jag åker exempelvis tunnelbana och hiss jämnt och ständigt, men ibland uppstår situationer när jag rusar av. Hade jag kunnat rusa ur bussen och springa upp ur Kirunagruvan hade jag gjort det. Det var för mig betydligt enklare att knata ner i polsk saltgruva, för då gick jag själv i en trappa, än att åka i en knökfull, aningen för varm buss, rakt ner i ett norrländskt berg. Fy farao vad vidrigt.

sipkiruna-39

Detta gjorde också att jag inte riktigt hörde allt som guiden sa, även om jag egentligen var riktigt intresserad. Besöksgruvan ligger på 540 metersnivån. Det var huvudnivå på 1960-talet. Där finns ett gruvmuseum med information om hur man bröt när det var dagbrott. Det finns också en bit med dagens maskiner utställda. Det är såklart svårt att få en uppfattning om storleken på gruvan när man knatar runt i en liten pyttedel av gruvan. (Det kändes av någon anledning betydligt enklare att vara där efter att jag upptäckt att jag hade full kontakt med omvärlden. Detta upptäckte jag genom att en säljare ringde. Första gången det varit någon nytta med en sådan).

sipkiruna-9847

Bättre överblick över storleken på gruvan fick jag när vi flög hem. Det här fotot tog jag strax efter starten från Kiruna flygplats.

Fika by Spis

Jag måste givetvis också nämna möjligheterna till förtäring i Kiruna. Själva konferensen ägde rum på Scandic Ferrum med finfin utsikt över gruvan och det som är kvar av sjön.

sipkiruna-59

Ferrum står på rivningslistan, vilket enligt en gäst jag pratade med märks. De senaste två åren har underhållet avstannat enligt henne. Eftersom det var mitt första besök på hotellet kan jag inte uttala mig om detta, men jag blev inte särdeles imponerad av varken frukost, lunch eller middag.

sipkiruna-9665

Å andra sidan blev jag desto gladare av ett besök på Fika by Spis. Detta café ligger granne med Kiruna bokhandel (som jag hört massa gott om). Det var matbloggerskan Vilda Ia som föreslog detta ställe och även tipsade om restaurangen Spis.

sipkiruna-9662

Mycket bra val! Jag hade inte hittat dit utan vägledning för Spis ligger i något som mer ser ut som lägenheter än restaurang. Men båda vinlista och delikatessbutiken imponerade. Vinlistan kändes som den var avpassad för representationsmiddagar medan delikatessbutiken skrek på foodies.

sipkiruna-9653

Mitt matval begränsades en smula av att de är väldigt förtjusta i att röka allting uppe i norr. Eftersom jag inte tål det valde jag ett spett med oxfilé som jag fick utan BBQ-marinering.

sipkiruna-9649

Jag måste även nämna att den egentillverkade glassen brynt smör med blåbär som jag åt på caféet slår sig in i toppen på årets glassar (jag har testat mig igenom åtskilliga liter som research till ett av mina bokprojekt).

Kyrkan flyttar 2025

Spis ligger mitt emot Kiruna kyrka. Det är en välkänd byggnad som vunnit priset och prytt minst ett frimärke. Den är också ganska speciell både i formen och inuti.

sipkiruna-02-2

Kyrkan hör till de byggnader som ska flyttas. Hur det ska gå till undrar jag. Det är en rejäl byggnad, inget man hivar upp på en lastbil och kör iväg med. Ska de montera ner den, märka alla delar och sätta upp den igen månntro?

sipkiruna-02

Den ska i varje fall stå bredvid nya stadshuset på en tomt som nu är industrimark. Nya stadshuset överlämnades officiellt till staden medan vi var i Kiruna faktiskt. Utanför står klocktornet som tidigare stod på taket på gamla stadshuset. Båda byggnaderna ska vara spektakulära inuti. Jag hann dock aldrig in i någon av dem.

kiruna-9575

Hela flytten är en synnerligen långsam process. Samtliga invånare i kommunen berörs indirekt i och med att vägar och järnväg flyttas. En tredjedel av invånarna i tätorten berörs direkt då de behöver flytta. Det är i den här omgången. Men om brytningen ska fortsätta i gruvan, ja då krävs att säkerhetszonen flyttas ytterligare och därmed att fler hus rivs. Den nuvarande nivån av malm lär räcka för tjugo års brytning. Men det tar så lång tid att få tillstånd och göra planer att företaget behöver fatta beslut inom kort. Allt beror ju på prognosen för järnmalm. Stiger priserna är det lönsamt att fortsätta bryta men tänk om någon uppfinner den perfekta återvinningen, och inget nytt stål behövs? Eller det blir total ekonomisk kris. Vad händer då med en stad som byggts på järnmalm. Sådant gick jag runt och funderade på medan jag var i Kiruna.

sipkiruna-9814

Informationen i ovanstående text kommer delvis från det jag minns från den guidade turen och delvis från sådant jag läst på nätet. Hojta gärna till om jag fått något om bakfoten. 

7 Comments for “Kiruna – gruvstaden som flyr undan gruvan”

says:

[…] I väntan på att foten blir bättre får jag fokusera på att sortera fotoarkivet istället för att utöka det. Det är förvisso inte helt fel för jag har verkligen lagt till många bilder under sommaren. Inte från mina vanliga tillhåll i södra Frankrike utan jag har varit ute på ny-gamla äventyr. Jag har fortfarande inte kommit igenom mina bilder från sommarens återbesök i Wales och sedan har jag gjort många researchresor till boken som länge haft arbetsnamnet Smultronställen mellan Göteborg och Stockholm (och som jag just nu funderar på att döpa om). Dessutom har jag just kommit hem från en resa till Kiruna. Det är verkligen fascinerande med gruvstaden som byggdes på grund av en gruva och som nu ska flyttas på grund av samma gruva. […]

says:

Vilken intressant läsning! Har visserligen tidigare läst lite om flytten men det var kul att läsa dina iakttagelser och se bilderna du tagit. Minns inte alls något från den enda gång jag varit i Kiruna, en mörk novemberdag i början på 1980-talet, då jag funderade på att söka lärarjobb där. Det blev aldrig så.

says:

Stort tack Susanne,
Roligt att du uppskattade läsningen och bilderna. Jag la ner lite tid på inlägget för jag är verkligen intresserad av ämnet. Jag tror man behöver vara lite speciell för att trivas i Kiruna, tre veckor helmörkt och så. Men det är fantastiskt på sommaren. Det var norrsken de nätter jag var där, jag var bara för trött och sov över det hela.

Per Sundström

says:

Hejsan, intressant och rolig betraktelse av Kiruna. Eventuellt ett faktafel/felskrivning: “Något man inte visste om när man började bryta malm i de två bergen var att malmkropparna hänger ihop”. Om du menar Kiirunavaara respektive Luossavaara så hänger inte malmkropparna ihop. Inte ens på djupet (mer än 2000 m avv). För övrigt brukar jag likna Kiirunavaara-dagbrottet som en mini-grandcanyon som lyser magiskt laxrosa av plagioklasen (fältspaten) i liggväggen under soliga midnattsolsnätter (när man exv. går hem från Ferrum efter en krogsväng). Det är magiskt att flyga helikopter i Kiirunavaara-dagbrottet – prova det nästa gång. Sedan är det inte 3 veckor helmörkt: snön lyser upp när den kommer senast i november (mot kolsvarta hösten här i söder) och det är grynings- och skymningsljus dagtid i december. Däremot försvinner natten i praktiken i början av maj (även om midnattssolen börjar formellt kring 27 maj) och återkommer i början av aug (midnattssol tom ca 13 juli), vilket är irriterande härligt. Så Kiruna är aldrig mörkt utan bländande ljust året om av den vita snön och midnattssolen, särskilt under vintern/vårvintern (mars-maj) och de dags-ljusa nätterna maj-juli. Jag kan bara komma ihåg en kort period av året som man inte bör lämna Kiruna för söderns grönska (då det känns som stora kontraster och man inte direkt vill återvända): de bruna veckorna i maj/juni innan grönskan tagit vid. Men då har (som tur) midnattssolen fängslat en.

says:

Hej Per,
Vad roligt med en så lång och initierad kommentar. Får ta och slå upp malmkroppen i mina böcker igen ser jag. Att åka helikopter över dagbrotten låter hur häftigt som helst. Jag hade överhuvudtaget gärna åkt runt mer på området, inte bara dånat ner i underjorden.
Tack för att du tittade in, får se när jag får ärende till Kiruna igen. Skulle gärna återvända och se lite mer. Hälsar Kristina PS! Det där med mörker tycker jag verkar fiffigt för då kan man jaga norrsken utan att behöva hålla sig vaken så himla sent.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

 

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.