Välkommen till min arbetsplats!

Jag är satans grinig idag. Utan någon egentlig anledning. Eller i vart fall ingen anledning speciell just för idag. En del av surheten skulle antagligen ge med sig om jag gav mig av ut i närmaste skog en timme, men jag ska istället (först) älta eländet.

Det har kanske framgått att jag ibland är i Sydfrankrike och ibland är i Västsverige? När jag är i Antibes sitter jag för det mesta ostört framför datorn och knapprar. Emellanåt varierar jag mig: sätter mig på stranden med tjocka buntar med korrektur eller tar en sejour på balkongen med stora travar med research. Däremellan kliver jag upp i ottan för att fota i morgonljus, eller stannar uppe till mitt i natten för att fota nattliv.

Tillbaka i Sverige tar ett annat liv vid. Jag träffar familj och vänner, deltar i nätverksträffar, minglar, håller föredrag, bloggar, går på mässor, affärslunchar och skriver helt andra texter. Kort sagt, jag gör helt olika saker beroende på var jag är men jag lider inte direkt av sysselsättningsbrist på någon av orterna.

frekventa ”semestrar” i Antibes

”Ska du på semester nu igen, lyllos!” Hur många gånger har jag fått den reaktionen när jag åker söderut? Jag vill inte låta otacksam på något sätt, att ostört få sitta och skriva på en bok som jag helt bestämmer själv hur den ska se ut räknas säkert som drömsemester för många. Men jag väljer att se det som ett jobb. Ett jobb med synnerligen osäker ekonomisk utdelning, men ett jobb jag valt. Det innebär dock också hård press, det gäller att utnyttja tiden väl. Även jag behöver äta och mina stackars besparingar smälter ihop fortare än smör på en solig strand.

Men på ett sätt är det semester i Antibes. Det är tyst. Det är vilsamt. Det är grävskopefritt. Sedan i vintras har mitt svenska hem varit invaderat av hantverkare i alla former. Det har varit slipning av trapphus (vägg i vägg med mitt skrivbord), takbyte och fasadmålning. Istället för vårblommor och tomatfrön på balkongen hade jag byggnadsställningar. Ena dagen gapade ett stort hål istället för ytterdörr, en annan ett stort hål vid infarten.

flykt nödvändig

gatan avstängd

Jag har lärt mig att en liten marktillplattningsmojäng är en helvetesmaskin som stoppar all tankeverksamhet. Jag har lärt mig skilja på atlas-, volvo- och catgrävskopor. Jag har upptäckt att jag saknar de fula träden som förut stod på gårdarna. Jag har insett hur smidigt det var med en dedikerad parkeringsplats istället för först till kvarn och hur lätt det var förut att ta sig till motovägen. Nu är utfarten avstängd och kommer man hem efter fyra får man parkera på betalparkering.

Jag fattar att bostäder måste byggas och att jag inte är direkt ensam om att drabbas. Men måste det grävas på alla fyra sidor om huset samtidigt? Och kan de inte snabba på och bli klara någon gång? Kom igen, hur många dar ska det ta att smäcka upp ett hus? Egentligen?

Jag känner mig förföljd av grävskopor och ser dem överallt. Försöker jag cykla in till stan, nog fasen är cykelbanan uppgrävd på ena, andra eller båda sidorna (!), kör jag bil söderut så nog fasen är grävskoporna där också. Och jo, de finns även i Antibes.

”Tänk på oss som inte kan åka till Frankrike med jämna mellanrum”, säger mina grannar. De har rätt. Men de har kanske kontor som de åker till på morgonen som gör att de ”bara” behöver svära över lervällingen när de kommer hem och förundrat betrakta maskinparken som omgärdar våra hus. De behöver inte sitta och försöka koncentrera sig medan huset gungar, att försöka skapa något mot en bakgrund av skärande eller dunkande ljud.

fotosafari

Jag kom alltså tillbaka till Sverige igår (vilket skulle kunna förklara gnälligheten). Jag som alltid brukar kunna hitta något positivt i alla situationer. Men vad kan vara positivt i denna röra? Tja, ovanliga fotoobjekt kanske? Omväxling till smala medeltida gränder och romerska ruiner? Jag hängde kameran över axeln och gick ut på fotosafari.

solig gräsmatta

Alla bilderna är från en och samma eftermiddag, vilket betyder att på vissa ställen är värsta-geggigaste-vidrigaste-fasen över medan den inte har börjat på andra ställen. Två av de värsta maskinerna, markplattaren samt sågen som delar stenblock finns inte med på bild för de var redan inlåsta. Byggjobbarna har nämligen lite udda arbetstider.

Klockan 06.30, i mörker, drar de igång alla maskiner och ser till att väcka hela grannskapet. De kan ju omöjligt se något i mörkret så jag tror att de bara varvar upp allting och ser till att alla säkert noterat deras ankomst. Därefter tar de en lång kaffepaus. Ibland följt av fackmöte, eller någon annan händelse som gör att man faktiskt får lite lugn och ro. Detta brukar iofs sammanfalla med morgondusch och sådant så jag har inte lyckats lära mig att utnyttja tillfället. Sedan, precis när jag satt mig framför datorn, så brakar de igång igen. Ungefär samtidigt som jag funderar på att ringa männen i vita rockar och be dem hämta mig innan jag exploderar så tar gulrockarna lunchpaus. Där någonstans brukar jag inse att det är dags evakuera hemmet och flyr: bort, ut. På annan plats kan man sedan samla ihop själsförmögenheterna igen och invänta kvällsfriden. Då gäller det att jobba av bara sjutton, men inte så intensivt att man missar att gå och lägga sig i tid. Det gäller att hinner sova innan helvetet börjar igen.