Från romersk amfiteater till gatukonst och charkbrickor i Nîmes
Hipp som haver hade jag en eftermiddag i Nîmes. Det var en marsdag när platanerna skiftade i grönt och solen värmde gott på uteserveringarna, men det var isande kallt på kvällen.
Den dagen hade jag glömt allt jag någonsin känt till om Nîmes och traskade runt lite i blindo, men nu har google fräschat upp minnet. Namnet kommer från Nemausus som kan ha varit en keltisk gud som hade något med vatten att göra. Det passar därför att inleda med en fontän för Nîmes har en stark koppling till vatten.
Huvudort i Gard som i Pont du Gard
Nîmes är huvudort i departementet Gard vilket är ett namn som klingar bekant eftersom det ingår i världsarvet Pont du Gard. Den 49 meter höga akvedukten är det mest berömda byggnadsverket från antiken efter Colosseum i Rom. Den ligger en dryg halvtimme norr om Nîmes med bil.
Gard ingår nuförtiden i regionen Occitanien vilket idag är ett eget område väster om Provence men det ligger inom det romerska Provincia. Därför tog jag med en avstickare dit i boken Mitt Provence (som innehåller ganska många romerska stenbumlingar även efter rejäl rensning).
Staden var under romartiden en plats där veteraner slog sig ner, ungefär som Fréjus. De tog med sig alla sina vanor och byggde allt som romare behövde i form av tempel och arenor. En hel del av dessa är kvar eftersom byggnaderna fick nya liv som kyrkor, befästningar och liknande. Det lär också finnas en del spår av äldre kulturer, delvis under de romerska.
Nîmes istället för gula tåget
Anledningen till mitt besök i Nîmes är att jag spontant hängde med Maria Unde Westerberg på en utflykt. Hon skulle ut på den sista researchresan till reseguiden Languedoc inom räckhåll, en uppföljare till vår gemensamma Rivieran inom räckhåll. Hon skulle åka något som kallas det gula tåget i Pyrenéerna. Det lät spännande och dessutom slumpade det sig så att jag faktiskt skulle vara i Frankrike för första gången på två år så jag andades något om att det vore roligt att följa med. Vad skoj sa Maria, klart du ska göra det.
Tyvärr visade det sig att gula tåget hade paus på grund av spårarbete. Istället gjorde Maria andra planer. Hon berättade noga om dessa men jag lyssnade bara med ett kvarts öra för jag var ärligt talat inte så trakterad av dem. Det gjorde inget för det blev inget med dem heller. Diverse tågförseningar genom Europa gjorde att Maria blev försenad från Sverige och vi träffades i Nîmes. Ta åttatåget sa Maria, och det gjorde jag.
Nîmes en dryg timme västerut från Marseille
Det är fyra timmar till Nîmes från Antibes med byte i Marseille (€50). Det gav mig lite tid att faktiskt läsa på vart jag var på väg. Jag har varit grymt upptagen med egna bokprojekt, planering av skrivkurser och leverans av artiklar, så jag har inte hunnit tänka på detta. Men Nîmes är alltså ett gammalt romarnäste och därmed verkligen ett ställe för mig.
Jag anlände vid lunchtid och drog iväg min packning bort till den adress som Maria gett mig. Men här kan vi väl inte bo? Det såg allt annat än trevligt ut. Mitt humör sjönk som en sten och jag vände tillbaka till centrum igen. Plötsligt kändes allt ganska hopplöst. Jag var hungrig, trött och såg inget ställe som lockade för lunch. Vips var dessutom lunchtiden över.
Amfiteater med ryggsäck och resväska
Efter min flytande lunch bestämde jag mig för att försöka avverka några av mina platser i väntan på Maria. Min första anhalt var amfiteatern. I den romerska livsstilen ingick att gå på spektakel och till detta ändamål behöver man amfiteatrar, teatrar, cirkusar och andra typer av byggnader. Amfiteatrar är ovala, teatrar har en scen framför en halvcirkel. Amfiteatern i Nîmes hade 24000 sittplatser och är därmed något större än den i Arles som hade 20000 sittplatser. Det är också fem gånger så många som den amfiteater arkeologerna grävt ut i Cimiez i Nice.
Det är några år mellan mina besök i Arles och Nîmes och därför har jag svårt bedöma vilken amfiteater som är störst. Kanske var det en smula lättare att få med hela amfiteatern på bild i Nîmes? Det kan i och för sig bero på annan mobiltelefon eller annat objektiv på kameran. Det var i alla fall stort och högt med jättesteg och knöliga trappor. Och jag hade tung packning.
Arenan används idag för konserter och tjurfäktning
Vill man ha motion kan man släpa runt på resväska och ryggsäck i romerska monument Det är inte moderna trappor överallt utan tvåtusenåriga sittplats-block. Jag hade inte tänkt mig ett konditionspass. Killen i biljettluckan svarade ja på frågan om det fanns någonstans jag kunde lämna resväskan. Men hans kollega så nej, de tog bara emot barnvagnar.
I entréavgiften (€10) ingick lån av en ljudgrej. Jag hade svårt att överhuvudtaget hitta siffrorna som satt uppsatta på olika platser och inte tålamod att stå och lyssna. Jag trodde att jag skulle kunna sätta mig högst upp och lyssna igenom hela info-slingan när jag hade baxat mig själv och packningen dit. Men tji. Den funkar möjligen vid rätt plats. Det lilla jag hörde var ganska klämkäckt och handlade om att gladiatorer inte var slavar utan fria personer som ge ut upp sin frihet frivilligt för en period. För efter rejäl träning kunde man vinna ära i ringen. Ära är även vad dagens artister strävar efter. Arenan används för tjurfäktningar och olika uppträdanden.
Maison Carrée – välbevarat romerskt tempel
Efter amfiteatern knatade jag kors och tvärs i staden en stund, pausade för en till kaffe, glufsade i mig en pain au chocolat och svor lite inombords över avsaknaden av en reseguide i min hand. Nätet må vara bra om man har gott om tid men de gröna Michelinguiderna med sina stjärnbetyg är ovärderliga när man vill veta exakt vilka sevärdheter som är viktiga och varför. På google maps skymtade jag något romerskt som inte låg alltför långt bort så jag gav mig av ditåt. På vägen passerade jag Maison Carré.
Det är faktiskt rätt häftigt när det mitt i stadsmiljön dyker upp ett välbevarat romerskt tempel. Det var stängt när jag var där men det gör inget för interiören lär inte vara något att hänga i julgranen. Det är exteriören som är maffig. Jag hade teleobjektiv på kameran och hade fullt upp med att komma tillräckligt långt ifrån för att få med hela på en bild så det blev inte så många detaljbilder. Jag trodde att jag skulle komma tillbaka senare, kanske fånga det i kvällsljus.
Castellum aquae – akveduktens slut i Nîmes
Jag traskade vidare uppåt mot castellum aquae. Om jag nu inte kunde komma till Pont du Gard denna dag kunde jag åtminstone kika på platsen där akvedukten mynnade i Nîmes. Efter 50 kilometers färd från källan Fontaine d’Eure utanför Uzès kom vattnet hit. Flödet varierade med säsong mellan 200 och 1200 liter per sekund. Castellum aquae kallas också för castellum divisorium för detta var en distributionsplats. Vattnet samlades i bassängen och när flödet blev långsammare sjönk sediment ner till botten. Det renade vattnet fördes vidare i blyrör till olika stadsdelar.
Den här castellum lär vara en av de mest välbevarade i världen, bara den i Pompeji är i bättre skick. Ändå ligger den mest bara där, bakom ett staket på en oansenlig gata i Nîmes. Jag fortsatte uppåt, såg det berömda Tour Magne på avstånd men nu hade Maria anlänt och jag vände.
Gatukonst och andra kulturyttringar
På vägen neråt igen hamnade jag i ett område med mycket gatukonst. Den första bilden är från ett tvätteri som var uppmärkt som en turistattraktion, dock en låst sådan. Men en del av de andra husen såg definitivt ut att vara i kvarter som turister normalt inte frekventerar. Typ huset där dörren består av två brädor.
Le Spot verkar vara en kombination av mikrobryggeri, galleri och eventlokal. Perfekt tänkte jag, men när jag kollade på nätet fick jag intryck att det var igenbommat, vilket förvånade mig med tanke på antalet skyltar. När jag nu ett par veckor senare googlar så har de fullt program. Skumt. Det verkar hur som helst värt ett besök.
En annan detalj som jag noterade är en högre frekvens av butiker med serietidningar, krigsleksaker och videospel, än jag sett på andra orter.
Porta Augusta
Google Maps var inte helt hjälpsamt men jag lyckades slinka förbi Porta Augusta också. Jag hade fortfarande teleobjektiv på kameran vilket inte är det bästa för att fota monument i stadsmiljö. Men i bakgrunden av bilden syns delar av Porta Augusta. Detta var stadsporten in i Nîmes från Via Domitia. Denna romerska väg gick åt väster till Montpellier och Béziers. Åt öster Cavaillon och Apt.
Det är på intet sätt slut på romerska sevärdheter i Nîmes. Jag missade helt Temple de Diane.
En spontan helkväll i Nîmes
Tack vare att Maria snackat sig ombord på ett överfullt Barcelonatåg så kom hon fram innan det var mitt i natten, vilket jag är tacksam för. Det visade sig att den omysiga gatan var precis där vi skulle bo, på ett Airbnb av den typ när nyckeln från ett visst klockslag finns i en dosa utanför dörren. När jag väl kom inomhus och kunde ställa ifrån mig väskan samt sjunka ner i soffan där Maria hällt upp ett glas välkomstvin så var det inte alls så dumt.
Vid det här laget var jag rejält hungrig men det var två timmar tills någon restaurang skulle öppna. Dags för fler flytande kolhydrater. En IPA och lite nötter på Grand café de la Bourse bredvid den romerska amfiteatern gjorde att vi överlevde. På bordet bredvid satt ett gäng damer i sin bästa ålder och tittade på tjurfäktning på en skärm. Det är tydligen jättestort.
IPA:n slank ner snabbt och vi gick vidare. På vägen hittade vi L’e-DcliX som hade ett stort sortiment med lokala öler. Tyvärr var allihop av den fruktsmakande och alkoholstarka typen. Två fel av två möjliga. Men kul ställe och vi höjde medelåldern.
Hjälpsamma stammisar på La Bonne Mousse
Kyparen på första stället föreslog Le Petit Nîmois. Det var säkert inget fel på det förutom att det var tvärstängt. Maria kikade på en restaurangsajt som rekommenderades en italienare som såg lika trist ut som googles rekommendationer. Vi började känna oss lite uppgivna. Då såg jag en gränd med massa människor. Vi hade hittat pubgatan.
Det var särskilt gott om folk utanför La Bonne Mousse. Vi stegade in och det var början på en mycket roligare del av kvällen. På denna lilla pub huserar Frank and Sebastian. De serverar bara lokala produkter vilket gör att jag förlåter dem för fotona på väggen. Om de var trevliga var det ingenting i jämförelse med deras engagerade stamgäster. Vi måste absolut testa croque nîmois vilket är Nîmes bidrag till det internationella köket. Det är en varm macka med brandade de morue, fluffigt torskmos på svenska. Låt mig säga så här, det finns en anledning till att croque monsieur med skinka har fått en större spridning.
En kvinna rekommenderade ett besök på Explo i Avignon så jag antecknar det för framtida behov. Särskilt entusiastisk blev en kille som hette Alex. Han rekommenderade en vinbar som heter Les Enfants Denim. Dit måste vi gå. Det ligger nära, i granngränden. Vi såg kanske skeptiska ut över att lulla runt i obskyra gränder för han tog helt enkelt och lotsades oss dit, gick in och förklarade för ägaren att vi är reseskribenter. Så vi fick ett bord trots att det egentligen var fullt.
Trevliga vinbaren Les Enfants Denim
Dags för kvällens andra charkbricka. Det är tydligen det man äter i Nîmes, fiskmoset är nog mest något man prånglar på besökare. Man föder inte bara upp tjurar till arenan utan också för att servera dem på fat. Jag hängde inte med i hela brickan men i mitten ligger torkad oxfilé. Det finns också skinka samt ett par olika korvar. En av korvarna var kryddad med rödvin, den andra kanske med någon peppar. Den klarade inte jag av att äta, någon form av allergen i den.
Maria ville också ha ost så det är klart vi tog in det. Jag har antecknat getost, tomme de brebis och tomme de vache men kan inte berätta vilken som är vilken. På bild finns tre vinflaskor, vi tog ett glas vardera av ettan och trean. Nummer två skickade jag ut för att jag tyckte det fanns en hint av korksmak. Trean är från Pic Saint Loup. Jag nämner det för att det ibland dyker upp goda viner därifrån i småpartier på Systembolaget. Dessutom åkte vi förbi själva toppen ett par dagar senare. Däremot kom vi aldrig till den restaurang som vi fick tips på. Tjejen som serverade oss var en student som jobbade extra. Hennes föräldrar driver restaurang någonstans (Maria antecknade) och dit ville vi såklart. Men man kan inte hinna med allt.
Blogginlägg är bra men böcker är ännu bättre
Blir du nyfiken på Occitanien/Languedoc, vill veta hur du tar tåget dit, var du äter och massa annan reseinspiration så missa inte Marias nya bok Languedoc inom räckhåll. Den har planerad release i juni 2022. Languedoc lämpar sig särskilt bra för att besöka med tåg för det är trassligare att flyga hit än till den östra delen av kusten som är inom räckhåll för Nice flygplats.
Jag håller självklart också på med en massa böcker varav en kanske kommer innehålla någon av de romerska stenbumlingarna jag såg i Nîmes. Först på tur står nytryck av titlar som är slutsålda, men jag hoppas också komma ut med en ny titel till jul. Du hittar information om mina böcker här.
- Bryssels klassiska monument inramade av välkomnade vårgrönska - fredag 19 april 2024
- Baou de Saint-Jeannet sedd från vacker vandring på Plan de Noves - söndag 10 mars 2024
- 90 hästar och en statsminister invigde årets Rørosmartnan - lördag 24 februari 2024
