Fransk ostbricka

ostbricka

Vad gör man om ingen har tid att laga mat, det finns anledning att dricka lite vin och man befinner sig i Frankrike? Ja man kan ju plocka fram några ostar till middag. Detta är på intet sätt något nytt, jag begagnade mig av denna lösning mer än en gång i somras men det blir snyggare bild om man är flera som äter och det är många ostar på bordet. Nu är bilden inte fantastisk på något sätt för alla ostarna är ätna på sedan tidigare.

Men jag kan ju gå igenom dem och berätta vad jag tycker. Börjar närmast kameraskötaren med en vit hårdost. Det är Ossau Iraty, en fårost med antika anor från sydvästra Frankrike som jag har mycket svårt att stava till. När jag skrev kapitlet om ostar till Strövtåg runt Antibes skickade jag kocken till Intermarché för att ta reda på vad osten som heter något med “Italy” egentligen heter. Han köpte en ost för säkerhets skull och konstaterade att han också gillade den.

Osten strax ovanför är kungen av ostar, Chaurce. Den är utan tvekan den godaste osten på skärbrädan. Tänk att det tagit mig flera år att upptäcka den! Det var i somras som jag efter x kilo brie vågade mig på ett experiment och köpte en okänd ost. Det där med okända ostar är ett vågspel och jag har gått på många nitar men den här är helt underbar. Krämig och smakrik fast ändå mild.

Brie och Camembert behöver väl inga närmare presentationer? De är trevliga frukostostar. De som ligger här är ganska billiga varianter. Billiga betyder att de är milda vilket är en klar fördel om de ska ätas till frukost. En skiva på en torkad aprikos är perfekt till eftermiddagskaffet.

Ovanför brien ligger en bit parmesan. Det är för dess skull det står en flaska balsamvinäger på bordet. Dock inte av tillräckligt hög kvalitet för att passa ihop.

Till vänster om parmesanen ligger en Morbier som är lätt att känna igen med sitt asklager i mitten. Det ska påminna om traditionen att göra osten i två omgångar, efter morgon- respektive kvällsmjölkningen. När jag första gången åt Morbier i Sverige i slutet av 1990-talet tyckte jag att det var en kanongod ost. Det gör jag inte längre.

Den sista osten som inte bor i en plastburk Tomme de Montagne. Tomme-ostar kommer från Alperna och några av dem med grått mögel runt omkring är mina favoritostar. Kruxet är att Tomme de Montagne är en benämning som används på lite alla möjliga ostar, en del totalt mesiga (som den här) och andra riktiga fynd. Tomme de Savoie är ett säkrare kort, förutsatt att man hittar ett ungt exemplar med små hål. De varianter som har “prästoststruktur” är mycket godare än de med “grevestruktur”.

Den nedre plastlådan innehöll en creme av mögelost. Perfekt för dadlarna. De runda lådan innehåller (fortfarande) mitt senaste experimentinköp, Cancoillotte med vitlök. När jag såg i affären att den såldes naturell eller med vitlök så tänkte jag färskost. Icke sa nicke. Det är snarare en fettsnål dipp. Vi har testat att dippa den kall men möjligen är den bättre varm (ska utprovas).

Till detta drack vi en Côte du Rhône Village som skulle passa till ost. Det gjorde den. Det är inte utan att jag blev lite hungrig nu…

chefstomaten
Latest posts by chefstomaten (see all)