I Bilbao äter man pintxos

Vad gör man i Bilbao en småregnig dag i november när man avverkat Guggenheimmuseet? Jo man kan traska runt bland barerna i gamla stan och knapra i sig pintxo. Det är i alla fall vad jag och min kollega valde att göra och vi var så nöjda med denna idé att den meriterar ett blogginlägg.

En av otaliga charmiga barer.

Kollega Lena och jag hade en semesterdag i Bilbao på väg hem från jobbmöte i Eibar. I Eibar hade vi visst besvär att få tag i middag. Det var en kombination av att Eibar är ganska litet och de spanska mattiderna. När vi kom till Bilbao hade vi lärt oss att det passar svenska magar bättre att ta ett glas vin med en eller ett par pintxo på en bar ett par timmar efter hotellfrukosten. Sedan spankulerar man vidare och slinker in på nästa bar och tar ett till glas och ett par pintxo till. Och så vidare tills man tycker att det där kan nog räknas både som lunch och middag.

Pintxo med och utan tandpetare.

Bilbao ligger vid floden Nervións

Bilbao är den största staden i nordvästra Spanien och huvudort i Baskien. Den har ett förflutet som stor hamnstad i Biscayabukten. Själva kusten med sina vackra sandstränder ligger tolv kilometer nedströms floden Nervións. Kusten lär vara riktigt vacker, särskilt runt halvön San Juan de Gaztelugatxe. Där har många filmer spelats in, bland annat fick den agera Dragonstone i Game of Thrones.

Vid Nervións mynning ligger en bro som är klassat som ett världsarv. Vi var tvungna att besöka den för jag har sett en liknande konstruktion i Wales för ett par decennier sedan. Återkommer med eget blogginlägg om den tror jag. Själva Bilbao centrum har genomgått en omvandling de senaste 25 åren. Men däremellan är det bara ruiner och sunkiga industrier. 

Floden Nervión vid Riberamarknaden.

Guggenheimmuseet

Bilbaos största sevärdhet, den alla talar om, är Guggenheimmuseet. Ingen av oss var direkt pepp på att gå dit men blev övertygade av en tidigare kollega. Det är jag glad för! Byggnaden är precis så maffig inuti som man kan tro utanpå. För att uppleva konsten ska man nog ta sig tid att lyssna på en audioguide. Annars blir det mest att gå runt i stora salar där det står något enstaka verk. När vi var där var det Picasso-utställning. En staty per rum ungefär.

Det finns förköpsbiljetter för €13. De har datum och en viss ankomsttid. Vi föredrog att ströva dit, stå i en kort kö och betala €15. Men så var vi ju där under lågsäsong. Bokning är säkert bra på sommaren.

Jag sällar mig till kören som säger att Guggenheim i Bilbao är värt ett besök.

Ju konstigare desto större sevärdhet

Det är faktiskt rätt häftigt med alla dessa orter på dekis som låter bygga något gigantiskt monument och vips så förvandlas staden till hippt ställe dit alla ska åka. Guggenheimmuseet kan verkligen räknas dit. Jag blir lite nyfiken på hur arkitekten tänkte…. Och de som beställt det när de fick se modellen. Hur som helst är jag glad att jag har sett det.

Här gör jag tappra försök att få med den roliga byggnaden på bild. Foto: Lena Svendsen.

Museet är stort så för att få riktigt snygga foton behöver man över på andra sidan floden eller möjligen upp på bron men tji, det orkade vi inte.

Däremot provade vi museets café. Det var trevligt.
På Guggenheimmuseets café serverade de såklart pintxo.

Ribieramarknaden

När vi snabbgooglade vad man ”måste se” i Bilbao så hamnade inomhusmarknaden nere vid floden högt. Den skulle vara särskilt stor och fin. Jag gillar matmarknader så vi traskade dit på förmiddagen med höga förväntningar. Och jo, det är en matmarknad. Den är fin men är man van vid franska matmarknader var den inte så där särdeles imponerande.

Men ett undantag. Den stora sevärdheten var kön på andra våningen till en fiskhandeln. Medan resten av runt ett dussin olika fiskstånd hade enstaka kunder ringlade kön lång till Ines Y Nieves. Hos dem fanns ingen norsk lax utan de sålde bara lokala fiskar och vilken kommers. Fiskfjällen flög medan kunder expedierades i snabb takt. En man stod och svingade en jättekniv som kunde platsat i en asiatisk kampsportsfilm. Tjopp tjopp så försvann huvuden och fenor. Allt lades dock med i paketen.

(Jovisst fotade jag marknaden och kniven men när jag efter mycket om och men ska publicera detta ligger de bilderna fortfarande kvar som raw-filer på en extern hårddisk).

Pintxo är tapas på baskiska

Kanske skulle en del av fisken som såldes på marknaden bli pintxo? Pintxo är tapas på baskiska. De gillar x i baskiskan (vilket jag avhandlade i ett annat blogginlägg). Det är också x i det lokala vinet txakoli. Om man inte beställer det utan vill ha rött vin får man dilldoftande rioja. Det tycker jag sisådär om så jag höll mig mest till det vita.

Det passade också utmärkt till de små käcka tapasrätterna. De finns från enkla tandpetarövningar till ganska avancerade smårätter. Men jag kanske ska börja med vinet.

Färdiga Pintxo på Gure Toki i gamla stan i Bilbao. Oliven, anjovisen och pepparen på pinne kan vara den mest klassiska pintxon av alla. Den kallas för Gilda efter Rita Hayworths mest kända filmroll.

Txakoli – det lokala baskiska vinet

Det gick snabbt att lära sig att det lokala vinet är vitt och heter txakoli. Vita viner är inte min specialitet så därför kan jag inte säga mer än att detta var lättdrucket och fräscht. Det var också ganska alkoholsvagt, vilket bara är en fördel för vita viner. Enligt husorganet Google görs det på den lokala druvan hondarrabi zuri som odlas på de regniga sluttningarna öster om Bilbao. Vinerna ska drickas unga och vara lite pärlande.

La Olla på Plaza Nueva.

Baster blev vår favorit i gamla stan

Vår absoluta favorit blev Baster i gamla stan. Även om det var där vi fick resans absolut sämsta mat. Men det var självförvållat. Ibland ska man inte beställa något på menyn utan att först ta reda på vad det är.

På avstånd tyckte vi att Baster såg ut som värsta turistfällan. Men det visade sig vara supercharmigt.

Inne fanns det tre bord så det gällde att samsas med andra. De hade en kort vinlista. Taxakoli för €2,60 glaset höll högre kvalitet än på andra ställen. Vid första besöket åt valde vi toppengoda rostbiffmackor.

Men sedan gick vi dit en gång till och den gången valde vi mat från menyn istället för att peka på något färdigt vid disken. På meny stod rysk sallad, Ensaladilla Bolchevique. Det finns på många menyer och verkar vara någon form av lokal specialitet. Helt obegripligt då det består av mosad fisk, överkokta morötter och potatis i en massa majonnäs. Mycket långt ifrån de solmogna tomater vi drömde om när vi läste sallad.

Rysk sallad borde kanske varit med i min årskrönika som sämsta maten i år.

Pintxo-barer på Plaza Nueva

Vårt hotell låg piffigt nog ett stenkast från Plaza Nueva (som också är med i alla listor på ställen man ”måste besöka”). Det är ett vackert nyklassicistisk torg kantat med arkader. Ibland dessa gömmer det sig barer som var fulla med folk morgon, middag och kväll och alla klockslag däremellan. På alla bardiskar stor det brickor med pintxo.

Plaza Nueva med blå himmel.

Vi hann prova ett försvarligt antal i förhållande till hur länge vi var i Bilbao. Bäst mat fick vi på Gure Toki i ena hörnet. Billigast av de vi provade var Iturriza taverna.

Gure Toki hade bäst mat

Gure Toki hade bara fyra-fem olika pintxo på menyn men i baren låg runt tio helt andra. Vi beställde från menyn och fick bland annat in en supergod mini-aubergine. Den serverades i en minigryta med små klickar av grejer.

Gratinerad fylld miniaubergine. Tror det orange var sötpotatismos. Det var också aioli på en bit med något.

Där åt vi också en tomatsallad som vi gärna hade ätit varje dag i en vecka, särskilt om vi fått peta av minst hälften av burratan. Servitören som pratade perfekt engelska sålde också på oss efterrätter. 

Iturriza Taberna var billigast. Vinet var helt ok för priset. Txakoli Txabarri €2,20. Bacalao al Pil Pil översätts till torsk med lite hackad paprika. Den kostade €2,50 och passade helt ok till vinet. Sardina con Vinagreta för €2 var en sardin.

Carrilleras är en annan rätt jag antecknat. Det är någon form av kött kokt i vinsås med potatismos. Det har en antydan till pepparkakskryddor och jag anar släktskap med de fyra kryddorna i Nice.

Min kollega Lena fastnade på bild när vi begav oss iväg till den nyare stadsdelen på en avstickare.

Café Iruña i nya stadsdelen

Tvärs över floden ligger en nyare stadsdel. Där är Café Iruña tydligen en klassiker. Inredningen påminde mig om viktorianska pubar i Wales och Nordirland. Det var rejält stimmigt torsdag tidig kväll.

Medelåldern inne var relativt hög. De yngre höll istället till på granngatan Calle Ledesma som förvandlats till en enda stor uteservering.

Hotell NYX Leonardo Hotels

Vi valde hotell från kartan. Utan att veta något om Bilbao hade vi förstått att det finns en populär gammal stad och ett centrum. Eftersom vi inte hade någon koll på vart vi helst ville vara, valde vi ett hotell som låg mitt emellan. Det var ett lyckokast. Rummet var kanske litet och det här med att bara ha glasvägg till toaletten borde det vara straffskatt på. Men läget var perfekt och frukosten bra.

Det var ett litet urval av mina foton och intryck från ett kort besök i Bilbao. Besöket gav mersmak och jag förstår varför det är så populärt att resa hit. Jag har fler foton från resan så vi får se om det blir ett till inlägg så småningom. Eller om jag byter land. Prenumeranter märker vad det blir.

chefstomaten
Senaste inläggen av chefstomaten (se alla)