Lunch på La fregate i Nice – ett ställe vars historia slår alla romaner

la-fregate-09256

En söndag efter nyår blev jag bjuden på lunch på La fregate i Nice. Det är en restaurang i bottenvåningen på Palais de la Mediterranee Promenade des Anglais i Nice. Uteplatsen är ett perfekt ställe om man vill sitta och snegla på grannarna och undra vem som äger lamborghini och de andra lyxbilarna som parkeringsnissarna flyttar omkring på trottoaren utanför. La fregate är ett av NH:s favoritställe och han hann under sina elva år på franska Rivieran testa igenom ett och annat ställe.

la-fregate-9274

Just den dagen vi var där måste dock den ordinarie kocken ha tagit semester. Vi satt förvisso rätt bra i solskenet och det gick ingen nöd på oss som fick vänta men vid ett av borden bredvid satt en barnfamilj som blev allt mer desperat ju längre maten dröjde. När vi väl fick vår biff var den så överstekt att en kock med självaktning skulle ha gråtit över att servera den. Serveringspersonalen måste haft detta på känn för när jag skulle klaga så var de spårlöst försvunna. Men jag är inte den som tänker äta stendöd biff när jag beställt medium (vilket var ganska välstekt för att vara mig). Jag gav mig inte förrän jag hade hittat en anställd att återlämna biffen till. En ny kom direkt. Den var också väl välstekt men hade inte legat bortglömd på stekbordet hela dan.

la-fregate-9278

Förrätten och efterätten var dock bra och vem kan inte gilla att sitta utomhus och äta i januari? Dessutom tyckte jag det var roligt att besöka det mytomspunna  Palais de la Mediterranee.

la-fregate-9281

Palais de la Mediterranee slår alla romanintriger

Bakom Palais de la Mediterranee vackra fasad gömmer sig en historia om maktkamp, korruption och mystiska försvinnande som slår alla romanintriger. 1977 försvann arvtagerskan till detta palats, Agnès Le Roux, spårlöst i sin Land Rover. Den man som mot sitt nekande är dömd för hennes mord, Maurice Agnelet, fick i januari i år veta att han ska få en tredje rättegång då de tidigare underkänts. Men frågan är om vi någonsin får reda på hela historien. Jag läste en noggrann genomgång av det så kallade casinokriget eller Roux-affären i Birgitta Edlunds Från vårt kvarter i Nice. Tyvärr minns jag inte alla detaljer längre men om vi skulle göra en Hollywoodfilm av det hela så skulle det kanske låta så här.

I första scenen introduceras den starka huvudpersonen Madame R. Kanske med en svart-vit tillbakablick från hennes förflutna som modell. Eller från begravningen av hennes make tio år tidigare. Sedan får vi förstå att den vackra änkan Madame R kämpar för att behålla kontrollen över sitt och sin makes livsverk; det lyxigaste casinot i staden. Hotet kommer från den ondskefulla ägaren till grannkasinot Le Rhul. Genom diverse skumraskaffärer har han tagit över samtliga casinon i staden, enbart Madame R:s casino återstår. Madame R är hårt trängd från flera håll. Affärsmännen i staden gillar inte att hon som kvinna ägnar sig åt affärer, hon får betala mycket högre avgifter till staden än grannen (som mutat den korrupta borgmästaren Herr Piller) och nu surar hennes bortskämda dotter (här kan man antagligen peta in något om att dottern aldrig förlåtit modern för att faderns död eller liknande). Trots detta håller Madame R stånd.

Dags för grannen att testa en ny väg. Madame R har precis avskedat sin advokat, en ambitiös ung man med kvinnotycke, MA. Advokaten MA och konkurrenten Le Rhul träffas och kokar ihop en plan (vad sägs om att de träffas på en lyxyacht, det finns säkert någon produktplacering att göra). Advokaten förför Madame R:s missnöjda dotter och genom honom erbjuds hon 3 miljoner franc om hon röstar emot sin mor. Planen lyckas och Madame R förlorar kontrollen över casinot. Pengarna hamnar sedan på något sätt hos advokaten innan dottern försvinner för att aldrig återses.

Madame R är förtvivlad och ruinerad. I Hollywoodversionen blir hon antingen galen eller mördar dotterns pojkvän. Jag förordar det sistnämnda slutet (helst på något sätt där hon får reda på var dotterns kropp är gömd). I verkligheten vändes blickarna omedelbart mot advokaten. Han fick dock ett alibi från en älskarinna som han gifte sig med som tack (det var efter att hon erkänt att hon gett honom ett falskt alibi som han hamnade i finkan). Casinot stod hur som helst och förföll i flera decennier. Istället för att riva ner det behölls fasaden och ett lyxhotell byggdes upp. Vilket ju var himla bra för då kunde jag äta lunch där.

Kristina Svensson i Nice

Och med en bild av mig själv avrundar jag inlägg 46/100 i #blogg100