Snabba (folkilskna?) kossor i Sandsjöbacka

Publicerad av

Jag har haft en helt underbar helg. Perfekt på alla sätt och vis. Eller, jo, jag skrev ett debattinlägg där jag argumenterade emot en grupp människor och fick inga större ovationer för det. Men det var väl heller inte att vänta. Men förutom det så har helgen varit perfekt. Jag har passat på och jobbat lite innan helvetesoväsendet börjar igen och gjort en del annat trevligt. Helgen avrundades med en fotopromenad i Sandsjöbacka naturreservat.

träd

Jag var på väg hem från Kungsbacka och var nyfiken på om man nådde naturreservatet från rastplatsen längs motorvägen. Det gör man, via en gång under motorvägen. Jag vandrade och fotade träd i motljus och medljus i lugn och ro. Ända tills det visade sig att några buskar i fjärran inte alls var buskar, utan kor. Eller möjligen kor och ungdjur. Alla koblaffor på stigen borde gett mig en hint om risken att stöta ihop med betesdjur.

Jag är sådär förtjust i kor. Jag gillar dem hängmörade och stekta på en tallrik, men inte medan pälsen är på. Ett par ungdjur stod på stigen och jag funderade på att vända. Medan jag funderade kom en mtb-cyklist. Kan hon så kan väl jag, djuren är väl vana vid människor och tama, tänkte jag och följde efter. Ungdjuren, som flyttat sig åt sidan gillade inte mig utan satte av neråt. Trots sin storlek och den oländiga terrängen fick de upp en ansenlig hastighet. Som tur var sprang de bort från mig.

kohuvud

Lite senare gjorde jag något ovanligt, jag vände. Inte fullständigt så att jag gick tillbaka exakt samma väg, men jag vände, gick tillbaka en liten bit och valde en annan stig tvärsöver ljungheden. Det var när stigen jag gick på vände neråt och jag såg att det var lika lerigt som senast jag vandrade i Sandsjöbacka. Det är nästan prick ett år sedan och den promenaden slutade med ett par timmars omväg, för att det var översvämmat. Därför vände jag i år. Trots att jag faktiskt lärt mig något från förra året och hade gummistövlarna på. Jag borde dock haft gummibyxor också. Fick åka hem med bara ben eftersom jeansen blivit alltför leriga för att åka bil.

Nackdelen med att jag ”vände” och gick över ljungheden igen var att jag var tvungen passera korna igen, men det gick ju bra åt andra hållet. Visserligen såg den här allt annat än tam ut. Han eller hon följde mig med blicken medan jag gick på stigen. När jag stod mitt framför tog jag en till bild. Direkt efteråt satte kon fart neråt, rakt på mig. Alltså: flera hundra kilo i full fart rakt mot mig. Jag stod mitt på en ljunghed. Inte ett träd eller klippa i sikte. Inte kul!

ko och träd

Den spontana reaktionen var att börja springa, men jag hade redan tänkt att det borde vara det sämsta alternativet. Springer man från en hund så tolkas det antingen som flykt eller en inbjudan till lek, i båda fallen med katastrofalt resultat. Funkar kor som hundar?

Med en puls på runt 200 lyfte jag kameran. Dumt sumpa en bra bildmöjlighet, särskilt om det skulle visa sig vara min allra sista bild. Hann tänka att det kunde vara praktiskt, ifall någon cyklist skulle hitta mig nertrampad i lervällingen framemot vårkanten, att det åtminstone skulle vara lätt identifiera förövaren. Det blev inte årets bild. En viss skakningsoskräpa kan anas i bilden. Och jag vet inte riktigt hur jag siktat…

anfallande ko

(Bilden är i princip obeskuren, tagen med 105 mm objektiv med cropsensor – ger er fotografer en uppfattning om avståndet). 

När kossan var precis framför mig (för en åskådare säkert en marginal på flera meter) så tog hon ett ganska elegant krumsprång åt höger, sneddade runt och ställde sig och blängde på mig.

ilsken eller lekfull?

Jag blängde tillbaka, vände mig sedan demonstrativt lugnt om och gick därifrån. Det gick alltså bra. Men det är osäkert om jag går över några hedar med betesdjur igen! Är överhuvudtaget lite tveksam till Sandsjöbacka, jag har varit där två gånger och båda gångerna har varit lite väl äventyrliga. Hädanefter vill jag bara gå i lugna skogar.

mossa
chefstomaten
Senaste inläggen av chefstomaten (se alla)