Sainte Marguerite bjuder på historia och vackra bad

Sainte Marguerite är den största av Lerinöarna utanför Cannes. För tio år sedan var jag där med M och tittade på cellen där legenden om Mannen med järnmasken föddes, drack dyrt kaffe och lärde oss att det kan komma skyfall även på franska rivieran. Vi tyckte att det var en fantastiskt utflykt. Nu var det en av våra allra första utflykter och jag har i några år tänkt att jag borde göra ett återbesök, för att se om det är lika fint på ön som jag mindes. Dessutom ville jag ha fler bilder av de befästningar som Vauban byggde eftersom jag i historieavsnittet Strövtåg i Antibes har ett kapitel om Vaubans verksamhet i regionen (det där med att jag behövde fler bilder kan diskuteras, men ibland får jag en fix idé).

Fort Royal är vänd mot Cannes medan befästningen på St Honorat vetter utåt havet. Från Fort Royal kunde franske kungens soldater hålla koll på befolkningen längs kusten. Något som kunde vara välbehövligt, det här var mer Provence än Frankrike.

För två år sedan var en pick-nick på Sainte Marguerite på gång men M och jag tog istället våra godsaker med till den näst största av Lerinöarna, Saint Honorat. Vi hade en underbar dag bland tallarna och åkte hem med några flaskor av munkarnas dyra viner. Häromdagen var det dags för återbesök på den större ön tillsammans med Maria Unde Westerberg. Bilderna är från denna utflykt.

Kristina Svensson och Maria Unde Westerberg i en vacker grotta vid kusten på Ste Marguerite.

Ta med pick-nick till lerinöarna

Redan förra gången jag var på Sainte Marguerite konstaterade jag att vi borde haft med oss pick-nick. Två besök på Saint Honorat, en med och en utan, befäster den åsikten. Öarna är perfekta för att äta pick-nick under en tall, eller i en alldeles egen badvik, men matutbudet på öarna passar bara de med fet plånbok, inte alltför höga krav samt tålamod alternativt framförhållning. På Sainte Marguerite finns två restauranger och en snack-bar. Alla tre prissätter sin mat utefter att konkurrensen är obefintlig.

Det såg inte särskilt fullt ut från håll, men det fick inte att få ett bord för att äta lunch på La Guérite.

Maria och jag försökte faktiskt att äta på den dyrare av restaurangerna, la Guérite, den där M och jag drack dyrt kaffe för tio år sedan. Jag kommer fortfarande ihåg att jag då baxnade när jag såg att de hade en förrätt för €100. Den var borta men deras billigaste varmrätt, pasta, kostar €30. Fortfarande dyrt, men med fantastiskt läge precis vid vattnet. Jag och Maria tänkte att vi skulle fira att vi skrivit boken Rivieran inom räckåll ihop. Men tji, det var fullbokat hela dagen. Nåväl, vi slapp i varje fall känna att maten ej var prisvärd vilket är den feedback vi fått från bekanta.

L’Escale lär heller inte vara prisvärd rent mat-kvalitetsmässigt, men det är ju bra att det finns mat om man missat att få med pick-nick.

Glassbåten gjorde goda affärer

När vi inte fick tag i något bord önskade jag att vi hade släpat med oss pick-nick i alla fall. Men när vi planerade utflykten så kändes blotta tanken att att konka ut mat till ön oöverstiglig i värmen. Inte när jag skulle släpa med två kameror med feta objektiv. Men vis av tidigare erfarenheter stoppade jag ner en påse med timjan- och rosmarinchips som nödproviant. Dessutom köpte jag pain au chocholat direkt ur ugnen på vägen till bussen. På dieten pain au chocholat och chips står man sig större delen av en dag faktiskt.

Försäljningen vad god, men å andra sidan var det grym service att få glassen levererad till stranden. I bakgrunden skymtar St Honorat.

Det visade sig att chipsen kom väl till pass som lunch. När vi väl hade hittat den perfekta badplatsen så ville vi absolut inte lämna den för att knata iväg i jakt på någon pizza på l’Escale eller hot-dog på snack-bar vagnen. Sedan kom glassbåten förbi. Jag vadade glatt iväg och köpte två pinnglassar för €4. De var värda priset, inte bara för inramningen utan det var en riktigt god chokladglass med vit chokladkräm i mitten. Kanske den bästa pinnglassen jag ätit?

Båt från Cannes eller Golfe-Juan

På tal om båt så ska jag nämna att har man inte eget flytetyg kan man åka till Sainte Marguerite från Cannes, Golfe-Juan och Nice. Men det går inte längre båt från Juan les Pins. När M och jag åkte till ön för tio år sedan hoppade vi på båten i Juan les Pins. Jag kommer fortfarande ihåg hur vi sprang när vi såg en båt närma sig kajen (vi var båda lite helare på den tiden och M visste att på utflykter med mig gällde gympadojor som fotbeklädnad).

Gympadojor är lämpligare att ha på fötterna än i handen. Stigarna är breda och lätta att gå på men det är brant och knöligt att komma ner till vattnet på de vackraste ställena.

När jag googlade på resan så såg det ut som att båten från Golfe-Juan plockade upp folk i Juan les Pins fortfarande, men så är inte fallet. Det var tur att jag fick förbi turistbyrån i Antibes och frågade (en turistbyrå som är på sin femte eller sjätte adress sedan jag kom till Antibes).

Båt från samma bolag som vi åkte med, ena spetsen på ön samt i bakgrunden Esterelbergen.

Att åka från Cannes har fördelen att trafiken är tätare än från Golfe-Juan eller Nice (varifrån de bara går en gång per dag, kl 09 med återfärd kl 18). Resan från Cannes tar en kvart. Vi åkte från Golfe-Juan som ligger närmare Antibes. Det kostade €19 tur och retur per person från Golfe-Juan. Ett pris som stiger med typ en euro vart och vartannat år. Rekommenderar förresten att dricka kaffe på båten (om man åker med Golfe-Juan-bolaget). Det var både gott och billigt, vilket är två rätt av två möjliga. Nästa tips är att ta med gott om vatten.

Badskor är inte så dumt, då kan man gå i lite var som helst utan att tänka så mycket på underlaget.

Ont om vatten på ön

På alla kartor finns det vattenposter markerade över hela ön. Majoriteten av dessa var dock enbart användbara för brandkåren. Det gick ej att fylla på vattenflaskor vid dem konstaterade jag törstigt. Jag hann ångra många gånger att jag inte passade på och fyllde på mina flaskor innan vi lämnade Fort Royal (€6 i entré). Där fanns både klassisk vattenpost och toalett. Till slut hittade vi två duschar vid den lilla stranden bredvid färjorna. Men i övrigt var det hopplöst att fylla på vattenflaskorna.

Kartorna luras, över hela ön finns det små ikoner som ser ut som vatten-poster.
De här funkar för brandkåren, men inte för törstiga vandrare.

Redan romarna hade problem med vattentillförseln på ön som saknar naturligt vatten. Romarna samlade in regnvatten från taken på templen och ledde dessa till cisterner där vattnet sparades. Samma system användes när Fort Royal var en militärbas. Smart system men de använde tyvärr bly till rören vilket gjorde att folk dog av blyförgiftning.

Om man inte vet om det så ser det ju ut som vanliga brunnar. Men det var alltså insamlat blyhaltigt regnvatten.

Delar av själva museet är inrymt i en gammal romersk cistern. Å andra sidan sa guiden att en jordbävning år 100 (om det var före eller efter Kristus fattade jag ej) jämnade alla byggnader med marken. Om någon kan mer om den här delen av historien är jag såklart nyfiken.

De här krukorna kom från ett saracenskt skeppsvrak. De är runda medan de romerska amfororna har en annan form. Nu undrar jag förstås om det är så man skiljer dem åt?

Skog med eukalyptus på Sainte Marguerite

Öarna liknar varandra vad gäller floran men på Sainte Marguerite finns en skog av eukalyptus. Fick aldrig kläm på om det var den största eller äldsta skogen med eukalyptus i Frankrike. Jag och Maria gick en guidad tur på franska och jag hängde som vanligt bara med på delar av informationen.

Det doftar verkligen Eukalyptus när man går i allén med ståtliga träd.

Vauban byggde om murarna

Hur gick det med mina foton av Vaubans byggnationer? Jotack, jag tror jag fotade i princip samma murar som för tio år sedan men med lite fler pixlar denna gång. Vauban lät riva de gamla murarna som byggts av spanjorer (fortet och ön bytte händer mellan spanjorer och fransmän några gånger). Och så lät Vauban bygga nya. De ser ut ungefär som hans murar brukar göra. Jag är rätt peppad att börja fila på manuset nu, men jag har en annan bok som kommer från tryckeriet nästa vecka. Så jag får fokusera på den ett tag innan jag får sätta tänderna i manuset jag hållit på med så länge.

Två generationer med befästning. I förgrunden tysk från andra världskriget och i bakgrunden Vaubans från början av 1700-talet.

Först ska jag dock anteckna att Fort Royal och Sainte Marguerite aspirerar på att bli upptagna på Unescos världsarvslista. Vi får se hur det går. Jag tycker i varje fall att det är intressant att ströva runt bland barackerna som numera är någon form av vandrarhem för ungdomar.

Kapellet är den enda byggnaden som förstördes under andra världskriget. Den bombades av de allierade inför landstigningen av Provence.

Det finns en sak jag ännu inte nämnt. Det som oftast brukar finnas med i blogginlägg om ön.

Hur var det med mannen med järnmasken? Jo han är den mest berömda fången under Fort Royals period som fängelse. Han hade sällskap av sex hugenotter i cellen bredvid. Ingen vet exakt vem mannen med järnmasken var, vilket lett till åtskilliga böcker och filmer.

Tyckte du detta var intressant, klicka vidare bland utflykter runt Antibes, prenumerera på resenotiser eller läs mer om mina böcker.