Min favorittur upp mot Skarvarna avslöjade en sak

Det första jag brukar göra när jag kommer till Tänndalen är faktiskt inte att ta en tur upp på fjället (vilket jag skriver i boken) utan att vila en dag eller två. Resan hit är ganska lång och kommer jag från Stockholm har jag alltid en hög med bilder av Ljusnan, skogsbranden och klockstapeln i Älvros att ta hand om. Kommer jag från Göteborg har jag inga bilder för den vägen är så lång att jag inte hinner med några fotostopp. Annars kliar det i fotofingret när jag kör genom Värmland och Dalarna.

Men igår längtade jag så mycket efter att se höstfärger att jag tog en morgonpromenad upp på fjället trots att det normalt skulle varit en skrota-runt-i-huset-dag. Det gick jättesegt att ta sig uppåt och ryggsäcken kändes som bly på ryggen. Det sistnämnda visade sig ha naturliga orsaker. Jag hade glömt bort att jag hade slängt ner diverse lösa prylar i min utflyktsryggsäck. Så jag traskade runt på fjället i två timmar med en flaska rosébalsamvinäger och en del andra tunga prylar som kanske inte var helt nödvändiga på fjället.

Korna är kvar i hagen

Vanligen är mitt första mål att dokumentera en knotig liten fjällbjörk på en av läggdarna strax ovanför stugan. Men igår höll ljudet av koskällor mig borta från det hörnet. Jag hade hoppats att kossorna skulle återvänt till Ljusnedal vid det här laget men tji fick jag, de är kvar.

Jag gillar att kor betar på fjället men efter en incident i Sandsjöbacka för många år sedan håller jag gärna långt avstånd. En del må tycka att jag är en smula larvig men jag fick vatten på min kvarn när jag läste en av Bill Brysons böcker och noterade att han har samma inställning. Han hade dessutom hittat statistik på hur många britter som dödas av kor per år. Avstånd är bra. Inte bara till andra människor i pandemitider.

Fjällen som syns från Storvålen

Hur som helst gjorde jag mitt bästa att så snabbt som möjligt korsa kohagen för att ta mig upp på fjället. Jag gick upp till röset som jag nu lärt mig heter Storvålen (fast i boken kallar jag det för Orrkammen). Trogna läsare har nog insett att jag ägnat den här våren och sommaren åt att skriva en bok om området. Historien bakom bokens tillblivelse kommer i ett annat inlägg. Det jag tänkte berätta här är att när jag kom upp till röset igår så slog det mig hur mycket jag har lärt mig tack vare detta bokprojekt.

Jag har traskat dessa stigar i tjugo års tid men det är först nu jag lärt mig namnen på fjällen runt omkring. Dessutom vet jag nu mycket mer om varför de ser så olika ut. Det är nämligen unikt.

Rakt fram: Malmbäcksstugan och Skarvarna (gruvfjäll)

Rakt fram i skydd av LillSkarven väntar Malmbäcksstugan på vintern och våffelsugna gäster. Skarvarna har gett namn till ett särskilt lager av bergarter, Skarvarnagruppen. Alla gruvor från bruksepoken hittas i Skarvarnagruppen. En av gruvorna finns på detta fjäll men de flesta finns på sidan av Mittåkläppen.

Nedanför Skarvarna breder Flåten ut sig. Det är ett område som är perfekt att åka skidor på vintern men inte riktigt lika fiffigt sommartid eftersom det är ganska sankt. Flåten avvattnas av Livsäterån som blir Lillån och sedan rinner ut i Funäsdalssjön. Det vill säga det är inte samma vattensystem som det som väntar om vi vänder oss om.

Bakom ryggen: Östersjön och Myskoxefjäll

Vänder vi oss om så finns det en sjö som jag efter pinsamt många år har lärt mig heter Östersjön. Den är en del av Tännåns väg från Skenörstjärnen till Lossen. I sommar har jag varit nere vid den ett par gånger. Foton och berättelser kommer i boken – förutsatt att inte mina testläsare envisas med att jag ska stryka dessa delar.

Förresten så undrar jag var det är för fjäll som sticker upp bakom, kan det vara Bratteriet månne? I så fall är det myskoxeland vi ser på andra sidan om sjön.

Åt höger: det taggiga Anåfjället

Vänder vi ögonen åt höger så har vi flera spännande berg i sikte. Närmast har vi den karakteristiska branten på Funäsdalsberget. Den branten är som gjord för att det ska trilla ner stenblock. Det har det gjort också, den berömda prästgårdsstenen. Den historien är hopplös för det finns så många versioner på om stenen vägde 20, 23 eller 30 ton och huruvida den slog ner i prästgårdens kök eller sovrum. Prästparet överlevde i alla fall, antingen för att de låg och sov när stenen kraschade in i köket, eller för att de var morgonpigga och redan satt i köket kl 05 när stenen kraschade in i sovrumsväggen.

Lite längre bak har vi det taggiga Anåfjället som står för sig själv. Det taggiga utseendet beror på diabasgångar som funkar som armeringsjärn. Jag har lagt ner ganska mycket jobb på att förklara varför det ser ut som det gör och varför bergen ser så olika ut. Det är nämligen så att alla fjällen i den här bildserien har olika berggrund.

Till vänster: blomsterfjället Hamra

På den här bilden ser Hamrafjället mörkt och allt annat än inbjudande ut men det är en illusion som beror på molnen, Hamrafjället är ett av Sveriges bästa blomsterfjäll. En anledning är att det är en sydbrant och en annan är kalken i marken. 400 arter av växter går att hitta där. Jag gjorde mitt bästa i somras för att fota allihop….

…en effekt av det är att jag har galet många bilder i mitt bildarkiv. Så många att jag blir svimfärdig bara vid tanken på att gå igenom alltihop och välja ut de bästa till en bok. Jag har hittills tack vare en närmast heroisk bedrift bantat ner 17000 bilder till 2800. Men nu är jag här i Tänndalen igen och med tanke på hur fint det är så är det viss risk att fotoarkivet sväller igen…

Höstfärgerna är här

Höstfärgerna är nämligen på ingång. Här är några exempel på bilder jag tog medan jag skrotade runt på fjället igår. De är tagna med teleobjektiv men jag ska nog gå ett varv med makrot någon dag. Bilderna är inte särskilt snygga i datorvy, men sevärda i mobil. Det beror på att jag krympt ner dem för att sidan ska gå och ladda. Mitt webbhotell är inte särdeles raskt.

Mina bästa blomlokaler är borta

Jag skrev ovan att jag gjort mitt bästa för att dokumentera de 400 växterna på Blomsterfjället. Faktiskt har jag inte behövt gå särdeles långt för de flesta bilder. En hel del hittade jag runt huset eller i dikena runt omkring. I diket på bilden nedan hittade jag fyra olika arter av orkidéer. De är borta nu liksom fältet med fjällsippor. Däremot är alla lupiner kvar, denna invasiva art som är på väg att ta över. (Den sista bilden är givetvis inte en lupin utan stenen av kvarts som ligger högst upp på röset).

Info om förköp kommer i veckan

Det är dags för mig att hälla upp en till kopp kaffe och återvända till det tunga jobbet att redigera manuset. Eftersom solen glittrar i björklöven utanför fönstret lockar det mycket mer att smita ut en sväng med kameran. Dessutom är det sista dagen på konstrunda i Funäsfjällen idag. Vi får se hur det går med arbetsdisciplinen. Jag började halv sex imorse så jag förtjänar en paus i eftermiddag. Innan jag trycker på publicera är det två saker jag ska nämna.

Det första är att bilden som eventuellt syns överst är tagen på vägen ner igen. Det rödskimrande fjället på andra sidan om Tännån heter fiffigt nog Rödfjället. Det är från det som bilden till bokomslaget är hämtat. Är det någon som är nyfiken på hur boken kommer att se ut?

Du kan påverka bokens utseende

Exakt hur boken kommer att se ut beror på hur många som är intresserade av den. För att det överhuvudtaget ska bli en bok krävs 100 förköp. Ju fler förköp, ju tjockare och snyggare bok med fler bilder kommer det att bli. Just nu väntar jag på att få min crowdfunding-kampanj godkänd av Kickstarter men så fort den är godkänd kommer jag att berätta allt. Den här bannern kommer att synas överallt och jag kommer gödsla med denna länk.(den ser jättetråkigt ut nu men kommer förhoppningsvis byta skepnad imorgon 14 september). Deadline är satt till 7 oktober kl 20.00. Detta för att ge Anneli en chans att formge boken så att alla får den i handen före jul. Det är dock toppen om alla som är intresserade förköper direkt. Intresset de första 48 timmarna är avgörande om kampanjen ska lyftas fram eller inte. Jag tror att jag kan öppna på onsdag eller torsdag så var gärna beredd att dela dela dela samt förstås att vift med kreditkortet om du har intresse och möjlighet!

Alldeles oavsett om det blir en bok eller ej och hur den ser ut så är jag glad över allt jag lärt mig tack vare detta projekt. Det är också häftigt att från ett och samma röse kunna titta på flera olika fjäll som har helt olika utseende och växtlighet för de har helt olika berggrund. De i sin tur beror på att bergarterna bildats på olika sätt. Den här stora variationen är unik för fjällkedjan. Berggrundskartan ser ut som ett lapptäcke medan den i resten av Sverige är ett enfärgat överkast med enstaka ränder och blommor.

PS! Om röset känns bekant så är det här uppe jag var och försökte fota bokomslagsbilder. Anneli valde dock ingen av dem utan en helt annan bild som är tagen innan bokomslag var påtänkt.

chefstomaten
Latest posts by chefstomaten (see all)