Har reseskribenten Bill Bryson blivit en gnällspik på äldre dar?

När jag i höstas passerade Heathrow på väg hem från resan i Jane Austen-land såg jag att giganten Bill Bryson skrivit en uppföljare till sina humoristiska betraktelser från den där lilla ön i Atlanten med det kollektiva stora egot. Tjugo år efter bästsäljaren Notes from a small Island har han skrivit The Road to Little Dribbling – More Notes from a Small Island. Den första titeln minns jag som riktigt rolig så givetvis fick den nya boken följa med mig hem. Därefter fick den följa med på otaliga tåg och bussresor runt om i Sverige. Boken kan nästan räknas som en kär reskamrat, så många kilometer som vi avverkat ihop.

En anledning till att det tog sådan tid är att jag fick kämpa med boken. Bitvis är den riktigt rolig, men däremellan la jag undan den och greppade mobilen för att se om det hänt något någonstans som är mer intressant. Det var med viss lättnad jag äntligen blev klar med den. Redan efter ett par kapitel letade jag upp den första titeln, för att se om jag minns dåligt, har blivit kinkigare eller om Bryson helt enkelt har blivit en gnällspik på äldre dar.

Clifton Suspension Bridge i Bristol.

Bill Bryson, engelsk-amerikansk storsäljande reseskribent

Bill Brysons signum är humoristiska iakttagelser och udda fakta, vilket är exakt sådant som jag gillar (och vill skriva). Därmed är han också en av mina förebilder. Bill Bryson har en perfekt bakgrund för att bli duktig reseskribent. För det första har han flyttat ett antal gånger mellan USA, där han är född, och Storbritannien, där han träffade sin fru på 1970-talet. Dessa flyttar fram och tillbaka har gett honom många möjligheter att reflektera över respektive lands egenheter.

Han har både bott tillräckligt länge i respektive land för att verkligen lära känna dess seder och invånare, men han har samtidigt utifrån-perspektivet vilket gör att han kan identifiera vad som är udda. Sedan har han jobbat på diverse tidningar vilket är utmärkt övning för att skriva kort, snabbt och kärnfullt.

Flera av hans böcker har blivit succéer. Notes from a Small Island följdes upp med en teveserie och A Walk in the Woods har filmatiserats. Den senare har jag inte läst men A Short Story of Almost Everything vill jag minnas att jag tyckte var en genomarbetad och lysande sammanfattning av vetenskap.

Uppföljaren är förläggarens idé

The Road to Little Dribbling är alltså en uppföljare till storsäljaren Notes from a small Island, I första kapitlet får vi reda på att det är Brysons förläggare som står för idén. Jag kan förstå varför en förläggare vill upprepa en försäljningssuccé. Jag kanske läser in för mycket i detta men jag får intrycket av att Bryson själv inte är lika tänd på idén som förläggaren. Eller i varje fall inte är lika entusiastisk som han var första gången.

När jag till slut hade tagit mig igenom Little Dribbling så öppnade jag den äldre boken. Mitt initiala intryck är att den är skriven med ett lättare anslag. Allting är lite ljusare, lite trevligare och lite roligare. Dessutom anade jag lite mer struktur och framåtrörelse. I den reser han runt med kollektivtrafik och tar adjö av favoritplatser innan en flytt.

Just struktur och tema är ruggigt svårt att få till i en bok av den här typen och jag såg inte tillstymmelse till någondera i Little Dribbling. Det var en samling nedslag i dagens Storbritannien. Valet av orter motiveras aldrig vad jag kunde se, eller följdes i varje fall inte. Det verkade mest vara sådana som Bills fru råkade ha bokat in åt honom eller dit han hade ärende ändå, och därmed kunde passa in i den bok hans förläggare ville ha.

Jag skulle varit i Birmingham nu

Att jag är lite vag i min beskrivning av den första boken beror på att den och jag har hamnat på olika orter medan jag var mitt i läsningen. Delar av den här texten låg i utkastlådan och väntade på att jag skulle återförenas och läsa klart boken. Men jag plockar fram utkastet och publicerar, för jag skulle varit i Birmingham den här helgen. Jag skulle till en mässa och jobba i nästa vecka och hade planerat att se lite av staden i förväg (dessutom ville jag vara säker på att komma fram i tid).

Birmingham har jag aldrig känt någon dragning till, men varför inte passa på, när man är i närheten? För att slippa känna mig lika vilse i pannkakan som när jag landade i Belfast så hade jag googlat lite. Jag hade hunnit lära mig att Birmingham är Storbritanniens befolkningsmässigt näst största stad, att den byggdes under industrialismen och har fler kilometer kanaler än Venedig. Särskilt det sista lät värt att ta en närmare titt på.

Så långt hade jag kommit när mässan blev inställd. Givetvis beror det på det där sabla viruset. Men lika bra att mässan ställdes in i någorlunda god tid. Just nu ställs allting in och jag tror att alla har vaknat (vilket de inte hade förra helgen när jag skrev en text om hur Corona kommer påverka bokbranschen och fick en del kommentarer där läsarna uppenbart inte tänkt längre än till sin egen nästipp).

Bill Bryson gillar att vandra i det brittiska landskapet samt pubar

För att återgå till Little Dribbling så gillar Bryson att vandra, landsortspubar, pirar, curry och att Storbritannien har så många kulturminnen. Han avskyr Carpe Diem-skyltar, tingel-tangel, köer och att bli uppskörtad när ska fika. Jag tänker inte argumentera emot den listan! Han talar sig för många brittiska traditioner som right of way, men gillar inte att vandra där det betar kor. När det gäller debatten om reducering av immigranter så påpekar han att han och många av hans vänner är födda i andra länder. Han nämner ett antal exempel på personer som är särskilt framstående inom det akademiska fältet och skulle vara en förlust på alla sätt om de lämnade landet. England har för övrigt till folkmängd särskilt många namnkunniga lärosäten.

Han är en varm förespråkare för den engelska landskapet, åker gärna tåg och kan verkligen konsten att kritisera idioter. Hans lustmord är verkligen underhållande, men mitt totalintryck är att han blivit en gnällig gubbe med krämpor sedan förra boken. Kanske blir vi alla mer konservativa och gnälligare med åldern?

Bilden som växer fram av Storbritannien är ganska sorglig. Det är en den ena orten efter den andra där en gång majestätiska hotell nu ekar tomma, där kedjecaféer tagit över varenda oberoende butik och där många pirar förfaller. Men där de platser som lockar besökare verkligen lockar stora horder. Varför är det så? Varför kan inte folk sprida ut sig?

Boken är full med udda roliga fakta

Bäst är Bryson när han väver in roliga detaljer, som i stycket i bilden ovan. Vi får också veta att Royal Navy förlorade 20% av sina sjömän i en storm och bakgrunden till numrering av vägarna. Boken är späckad av sådana detaljer och därför rekommenderar jag alla som rest i Storbritannien att skaffa den samt avnjuta den i små portioner.

Att få in sådana där historier på ett bra sätt är inte så himla lätt att göra som man kanske tror. Jag vet, för jag försökte göra samma sak i min debutbok. Min debutbok handlar om Wales så det finns en och annan innehållsmässig likhet mellan böckerna. Dessutom är det böcker i resegenren helt utan foton.

Smidigt med resebok helt utan bilder

Huvudskälet till att min debutbok saknar bilder är att jag drömde om att skriva en smidig pocketbok som skulle passa till jobb-pendling. Senare drömde jag om att skriva en riktigt fin presentbok som skulle göra sig att ha liggande framme. Båda dessa drömmar har jag förverkligat (Jakten på den perfekta puben respektive Smultronställen mellan Göteborg och Stockholm). Nu är frågan hur jag ska utforma nästa bok.

Det finns mycket som talar för att återgå till mina rötter, och skriva uppföljare till debutboken. Det allra bästa med rena textböcker som blandar personliga reflektioner med udda fakta är att när de är skrivna är de klara. Guideböcker som Mitt Nice blir (delvis) inaktuella och behöver uppdateras (förlaget har dock valt att inte trycka om den :-(). Sedan är böcker som baseras på egna erfarenheter unika. De har ingen konkurrens av gratisbroschyrer, bloggar eller andra reklamtexter eftersom de har verkshöjd och är en immateriell tillgång som kan licensieras ut på olika sätt.

Textböcker är också billigare att formge, trycka och distribuera. Ren text kan publiceras som e-bok eller ljudbok, något som är klart attraktivt när ljud står för 40-80% av intäkterna för många förlag nuförtiden. Samtidigt gillar jag ju att fota…

Resa i böckernas värld

Vi får se hur jag utformar nästa bok. Det finns ju alltid alternativet att byta ut “eller” till “och”. Det vill säga att sluta fundera på om jag ska göra bok si eller så, utan göra båda delar. Varannan titel en billigare textbok och varannan snygg och dyr presentbok.

Skriv gärna en rad om vad du skulle föredra. Med tanke på läget i världen just nu så får det väl bli att resa i fantasin ett bra tag framöver. Kanske blir boktips min mest använda etikett framöver?

chefstomaten
Latest posts by chefstomaten (see all)