Belfast – oändligt mycket trevligare än sitt rykte

När jag växte upp var Belfast en av de sista europeiska städer jag drömde om att besöka. Det var mest bara bomber och elände så fort Nordirland nämndes i nyheterna. Men tiderna förändras och det som förr höll turisterna borta är idag sevärdheter som används i marknadsföringen. Det sista är lite märkligt tycker jag för efter mina 48 timmar i Nordirland skulle jag säga att människorna är Belfast största tillgång. De hör till de mest hjälpsamma och vänliga jag någonsin har träffat. Varför i herrans namn de ägnat 30 år åt att försöka ha ihjäl varandra är för mig fullständigt obegripligt. 

Jag kan ta några exempel på hur de agerar. Det första är från kassan i City Hall. Jag undrade om det krävdes entréavgift för att ta sig till caféet. En förbipasserande hörde min fråga och sa att han skulle till caféet och kunde visa mig vägen. På flygplatsen hann jag bara se mig vilset om ett varv innan en volontär dök upp och visade mig vägen till busstationen. Detta är dock ingenting mot min guldhistoria. Den kommer i slutet. Jag tänkte börja med det som lyfts fram som sevärdheter.

Belfast centrum har såklart en del shoppingcenter som innehåller de sedvanliga butikerna som finns överallt.
Under den här gångbron finns en fördämning som gör att den övre delen av floden Lagan har en konstant vattennivå och inte påverkas av tidvatten.

Hotel Europa – tidigare världens mest bombade hotell

Det var först på väg mot Nordirland som jag på allvar började fundera över resans mål. Jag hade hotell bokat, ett uppdrag att utföra men inte så mycket mer. Någon reseguide fanns inte på flygplatsen utan jag började googla efter information om staden. Jag hittade åtskilliga listor med Belfast x bästa sevärdheter. En av de som nämndes var Hotel Europa med epitetet världens mest bombade hotell. Det kändes inte som någon vinnande reklamslogan även om det är några år sedan de där 28 eller 36 bomberna (olika uppgifter). Nu är det i alla fall inte sant längre, det lär finnas hotell i Mellanöstern som har blivit bombade fler gånger. Jag skrev inte upp hotellet på min lista men hamnade där ändå.

Hotel Europa ligger nämligen precis bredvid busstationen där jag landade. All form av bagageförvaring på stationer är ett minne blott i Storbritannien (de var så praktiska för att smälla av bomber att de togs bort). Resenärer får numera gå runt på caféer och hotell och försöka lämna in sina väskor mot betalning. Jag gick till Europa, frågade om det gick bra att lämna in en väska om man tänkte ta en drink i baren och betalade £3 för att bli av med resväskan ett tag. Därefter satte jag mig i en skön fåtölj i den vackra baren som förr var en samlingsplats för de journalister som bevakade striderna mellan katoliker och protestanter.

Crowne Plaza – perfekt för affärsresenärer som reser med bil

Orsaken till behovet av att dumpa väskan ett tag var att jag bodde på Crowne Plaza en mil utanför stan. Det var en ganska tråkig överraskning att jag bodde utanför stan. Jag hade bara bokat samma hotell som kollegorna utan att kolla upp var det låg. Crowne Plaza är utmärkt för den som vill träna eller gå på spa samt anländer med bil. Men det är mindre bra för att ta en promenad på stan mellan möten. Jag övervägde att åka direkt till hotellet men gissade att det skulle innebära att jag aldrig kom längre. Därför var det smidigare att lämna bort väskan en stund medan jag tog mig en titt på Belfast. Mitt tänkta utforskande av Belfast blev en spontan pubrunda.

Brödrost enligt löpande band-principen.
När man inte vet om man kommer få någon lunch är engelsk frukost perfekt.

Muralmålningar, murar och gatukonst

Hotel Europa bombades under the Troubles som striderna 1969-1998 kallas. Ett annat minne från den tiden är så kallade peacewalls, alltså betongmurar mellan olika bostadsområden. Vet inte riktigt vad jag säger om det namnet, jag kan visserligen förstå känslan att vissa grannar vill man helst ha en mur mellan sig, men skulle mer kalla det för skydd mot puckon än fredsmur. Dessa murar lär vara både rivningshotade och försedda med fantastiska muralmålningar. Detta gjorde att jag ville se dem, men det hann jag aldrig med. Bästa sättet lär vara att ta en guidad tur med the black taxi eller med Dead center tours.

Målning vid torget i närheten av Kelly’s Cellar
Målning i ett hörn mitt emot Albert-klocktornet.

Norra delen av ön är en del av Storbritannien

Nu är dessa orosår absolut inte unika i Nordirlands historia. Den gröna ön kantas av strider mellan katoliker och protestanter, mellan de som vill se Irland som ett eget land och de som vill ha en engelsk kung eller drottning. Jag tror inte att sista ordet är sagt i denna fråga. I och med att engelsmännen röstat på populism och att isolera sin lilla ö från omvärlden så gissar jag att man öppnat upp för att Nordirland återförenas med resten av Irland och blir kvar i EU.

Jag har inte följt Brexitdebatten slaviskt men så mycket har jag förstått att det finns en landgräns som trasslar till det. Jag spanade efter den då jag passerade den två gånger i buss men idag är den helt osynlig.

Titanic världens mest kända vrak

Belfast mest besökta sevärdhet idag är ett helt hus tillägnat Titanic. Det är också något udda, att bygga en stor utställning om ett fartyg som sjönk. Men det verkar vara något lockande med vrak. Även i Stockholm toppar ett vrak besöksstatistiken, men då finns faktiskt regalskeppet Vasa utställt och det är ett av få 1600-talsskepp som finns bevarade i något skick. I Belfast lär det mest handla om modern utställningsteknik, inte så många föremål.

Jag frågade en dröse med människor om det är värt att gå in på Titanic-utställningen och fick blandade svar. En del svarade att de tyckte att det var makabert att fira en katastrof och att utställningen mest var kommers. Andra svarade att den är fantastiskt och måste ses, särskilt om man har med sig barn. Jag fick också veta att en stor del av utställningen handlar om utmaningarna när fartyget byggdes. Det var många som dog under bygget. Det finns också modeller av olika hytter att gå in i.

Nu ångrar jag såklart att jag inte stoppade in näsan och bildade mig en egen uppfattning. Men när jag passerade kände jag att jag inte hade tid att göra det rättvisa och det är såpass dyrt att jag inte ville köpa en biljett för att springa igenom. Dumt. Vem vet när jag har vägarna förbi nästa gång? Jag vandrade förbi medan jag väntade på att få svar på en del mejl. Väntetiden fördrev jag genom att ta en taxi från hotellet (£13,60) och promenera ett varv. Men jag visste inte hur lång tid det skulle ta innan jag fick svar.

Titanic byggdes i Belfast i världens största skeppsvarv

Om jag är rätt underrättad invigdes Titanic Belfast lagom till 100-årsminnet av att Titanic sjösattes. Hon byggdes nästan exakt där huset står, på det som en gång var världens största skeppsvarv. Det gamla varvsområdet är verkligen stort. Delar av det innehåller den typ av köplador som brukar hamna en bit utanför centrum men delar är tillfixade för besökare och går under namnet Titanic quarter. Jag tror att det är särskilt läckert kvällstid när allt är upplyst. 

Det gäliska namnet Béal Feirste syftar på att Belfast byggdes vid sandbankar vid en flodmynning.
Belfast är fortfarande en betydande hamnstad.

Mitt emot Titanichuset finns ett hotell som också har en del föremål. Såg fint ut. Jag funderade på om jag skulle dricka kaffe där eller i caféet i utställningshuset, det blev det sistnämnda.

Det är tydligen vanligt i Belfast att alla har en koppling till Titanic. En ambulanssjukvårdare jag träffade berättade sin version. Hans farfar var en skåpsmakare och skulle följt med för att kunna utföra reparationer under färden. Men han fick influensa och kunde ej åka med. I familjen fanns en oljelampa som tillhört White Star-linjen. Tydligen ont om föremål därifrån. 

Del av något konstverk.
En båt från samma rederi som Titanic.
De två gula granarna heter Samson och Goliath.
Caféet i Titanic Belfast.

City Hall julmarknad 

Mitt i stan ligger City Hall i klassisk offentlig byggnad-stil. Även denna är mer välkomnande än många av dess släktingar. Det kanske hjälpte att jag kom dit när det var julmarknad utanför. Inne finns ett café som drivs som socialt företag där människor som behöver arbetsträning får en chans att göra det. Där passade jag på och åt soppa samtidigt som jag jobbade lite.

Julmarknaden innehåll den vanliga blandning av tvål, godis och pynt. Samt en hel del matställen. Sedan fanns det några lugna platser i utkanten för den som behövde vila. Mitt emot City Hall finns en taxistolpe som jag använde för att ta mig tillbaka till hotellet.

På uppdrag i Belfast i december 

Min korta tur till Belfast beror på ett uppdrag. Men jag åkte dit dagen innan för att vara säker på att vara på plats i tid. Det gav mig lite tid att strosa runt i mörkret. En söndagskväll i december är kanske inte den mest attraktiva tiden på året men men. 

Klimatet i Belfast är milt och fuktigt. Hade jag läst (eller tänkt till) i förväg hade jag inte haft samma ytterkläder som i Funäsdalen. Men det är faktiskt inte så himla lätt att alltid tänka tre resor i förväg och få med all packning. Nu var det inte så dumt med dunväst och dunjacka eftersom det var först natt två som jag lärde mig hur värmesystemet på hotellrummet fungerade. Första natten så frös jag trots mössa, långkalsonger, yllesockar och dunväst (dunjackan var så blöt att den fick stanna i garderoben, annars hade jag använt den också). Sedan var det iskallt mellan regnskurarna så att dunjacka inte var så himla dumt ändå.

Belfast lutande torn

Belfast kan också skryta med ett lutande torn. Tornet som är byggt till minne av Drottning Victorias make Albert står på träpålar vilket inte är särdeles stabilt. Inte när tornet står på sumpig mark bredvid en flodbädd. Under den här vägen flyter Farset, en biflod till Lagan. Enligt en del tolkningar är det den floden som gett Belfast sitt namn. Bilden är tagen inte så långt från gångbron över Lagan.

Reste via Dublin  

Mina kollegor valde att flyga till Belfast med mellanlandning på Heathrow medan jag valde att åka via Dublin. Det var en kombination av flera faktorer. Dels är det miljövänligare med ett flyg än två, dels tänkte jag att det var roligare att titta på utsikt från bussfönster än att hänga på flygplats. Restiden skulle bli ungefär densamma.

Dessutom var det mycket billigare att flyga direktflyg till Dublin. Det är något med skatterna som gör att många som bor på den norra delen av ön väljer att flyga från Dublin. Nackdelen var att det bara finns ett flyg per dag så jag var tvungen att åka en dag tidigare dit och en dag senare hem, för att komma fram i tid. Det gjorde inget på vägen dit, men när jag hade gjort allt jag skulle och längtade hem var det verkligen ingen höjdare att leta upp ett okänt hotell i en stad jag aldrig varit i. Kände mig ganska eländig men blev på bättre humör bör chefen rapporterade om att snö försvårat landningen på Heathrow och att han kommit hem klockan 02 på morgonkvisten. Då låg jag vaken på ett hotellrum och lyssnade på trafikbullret utanför. 

Bussen jag åkte kostade €25 för returbiljett från Dublin flygplats till Belfast och €17 för enkel. Den tog knappt två timmar från flygplatsen. Det finns också tåg vilket är ett trevligare men dyrare sätt att ta sig mellan städerna. Tåget går dock inte förbi flygplatsen.

Vill man hålla sig på marken hela vägen så finns det färja till Belfast från Liverpool och en från någon liten plats i Skottland. Skottland är närmast och tar drygt två timmar, från Liverpool tar det åtta timmar.

Landskapet och språket liknar Wales på andra sidan om Irländska sjön. Vilket betyder att det gömmer sig fantastiska naturupplevelser bakom hörnet. Särskilt kusten verkar erbjuda en hel del fantastiska vyer som jag längtar efter att upptäcka.

Litet land, alla känner alla

Det är hög tid för min guldhistoria. Jag var som sagt ute på jobbresa. Min kollega som skulle ordna ett studiebesök åt mig på en ambulanscentral var överhopad med arbete och hade inte återkommit. I stressen över allt annat hade jag glömt bort att påminna. Vilket betydde att det hotade att bli en ganska misslyckad resa med lite uträttat. Så jag började frågade runt folk jag mötte. En pratsam snubbe på bussen drog med mig ut på en pubrunda. Han frågade också folk å mina vägnar och på pub nummer tre hittade han någon som kände någon som fick mitt visitkort. Dagen efter fick jag ett kryptiskt mejl som jag först tänkte slänga som spam. Men jag läste det och insåg att det inte var bluffmejl. Några mejl senare där jag noga förklarat vem som var min uppdragsgivare och vad jag var ute efter så satt jag i en taxi. När jag kom fram visade det sig att min pub-kontakts-kontakt vara precis den person som jag behövde få tag i. Han hade haft rätt roligt åt att skicka mejl från en privat adress och fråga var jag kom ifrån. Det bjöd jag gärna på.

Jag frågade om jag kunde få se ambulanshelikoptern som är baserad i en annan stad. Inga problem. En man skjutsade helt enkelt dit mig i sin privata bil (för ingen hittade nyckeln till läkarbilen). Han frågade om det var något mer jag behövde göra. Jo jag behövde en viss sorts bankomat. Då åkte vi runt tills vi hittade en sådan. 

Det bor 1,8 miljoner invånare i de fem grevskap som utgör Nordirland. Hela landet kan nås inom 40 minuter med helikopter från Lisburn. Helikoptern är dock något av en primadonna och stod på marken när jag var där på grund av regn.

Människor vill gärna vara med på bild

Folk frågar också gärna om hjälp. När jag var ute och strövade runt Titanic-området började en kvinna att hojta och skrika på mig. Det visade sig att hon ville ha min hjälp att ta en bild av sig själv framför en glas-grej med Games of Thrones-tema. Jag var den enda människan inom 200 meters radie, därav hojtandet när jag började gå åt fel håll. Teveserien Games of Thrones spelades för övrigt delvis in på Nordirland. Studion ligger inte så långt från Titanic-museet. 

I City Hall finns glasfönster som berättar olika scener ur Belfast historia och på stan finns stora glaskonstverk med anknytning till filmatiseringen av Games of Thrones. Den här med järntronen står mellan Titanic studios och Titanic-utställningen (som syns i bakgrunden).

Överhuvudtaget vill folk gärna vara med på bild. Jag försökte vara diskret och inte fota människor. Vid flera tillfällen resulterade det i att de kom folk och knackade mig på axeln och bad att få vara med i bild.

Mer läsning?

Summa summarum så skulle jag gärna återvända till Belfast. Det är både brittiskt och irländskt på samma gång på något sätt. Då har jag dessutom lite mer koll på var jag hamnar och vet vad jag vill titta på. Vill du läsa mer?

chefstomaten
Latest posts by chefstomaten (see all)