Konditori Kampanilen och Gathenhielmska – perfekt paus i Göteborg

Om man bara håller fast vid sina intressen tillräckligt länge så blir man trendig förr eller senare. Just nu är jag himla trendig eftersom jag handlar det mesta av mitt bröd på bageri. Kan jag inte få tag i bageribakat bröd så bakar jag hellre själv än handlar det som är plastförpackat på stormarknaden (inte för att jag har något emot att bröd är plastförpackat – tvärtom tycker jag det är hygieniskt och bra jämfört med travar av bröd som alla kan hosta över och fingra på). Vanan att handla på bageri etablerade jag de år när jag bodde stora delar av året i Frankrike. Där springer man ju till bageriet flera gånger om dagen. Först en croissant till morgonkaffet, sedan en halv baguette till lunchen och så vidare. I Sverige blir det mer att jag handlar flera limpor i taget när jag passerar ett trevligt bageri. Limporna skivar jag och lägger i frysen.

Det här med hantverksmässigt bröd, gärna bakat på gamla kulturgrödor, är tydligen otroligt trendigt även i media just nu. Jag läste i SvD om stjärnkockar i Köpenhamn som sadlat om till hantverksbagare för att byta sena kvällar till tidiga mornar. De har kö utanför sina bagerier. DN har intervjuat göteborgska stjärnkrögare. Flera av dem nämnde Konditori Kampanilen. Jag har själv inte läst artikeln utan det var en kompis som tipsade om att jag borde ge mig av ut på utflykt.

Kampanilen ligger trendriktigt vid Stigberget

Konditori Kampanilen har ett perfekt läge på Karl Johansgatan, ett stenkast från spårvagnshållplats Stigberget. Konditoriet har en snygg hörnentré. Bageriet vägg i vägg ligger på gatstumpen ner mot den gamla entrén till Sjöfartsmuseet. Det museet är för närvarande stängt för renovering. Jättegropen utanför beror inte på västlänken (som leker mullvad med halva Göteborg) utan beror på att det grävs för ett nytt stort akvarium under jord. Samtidigt har det gjorts en arkeologisk utgrävning av det gamla varvet som låg på platsen en gång i tiden.

I samma kvarter som konditoriet, men ut mot älven, ligger de oansenliga lokaler som satt namnet Stigberget på kartan. Där började nämligen sagan om Stigbergets bryggeri, det lilla bryggeriet som började brygga öl till krogen Kino och sedan har växt och växt och växt. Det är fantastiskt tycker jag hur hantverksmässigt bryggd öl av hög kvalitet kan slå igenom. Jag har lite dålig koll på om Stigbergets fortfarande har kvar någon verksamhet där. Det såg väldigt nedstängt ut när vi gick förbi och jag har för mig att deras expansion har lett till att de flyttat till större lokaler.

Anrikt konditori har tagits över av Årets konditor

För att då komma till Kampanilen så berättar min goda vän Mr Google att konditoriet har legat på platsen sedan 1936. Men det har nya ägare (enligt min medfikare Biologen har de bytt ägare flera gånger genom åren men om detta var Mr Google inte så utförlig).

De nuvarande ägarna heter Kalle Bengtsson och Hanna Assardotter och de nyöppnade konditoriet efter renovering förra året. Paret är inga duvungar i branschen. Han blev utsedd till Årets konditor 2017 och har tävlat med Kocklandslaget och hon är särskilt duktig på chokladpraliner. Nu jobbar de ihop.

Trendriktig inredningsstil

Caféet är ganska lagom storleksmässigt. Det är inte pyttelitet men heller inte särskilt stort. Möjligen har sittytorna krympt en smula under renoveringen trodde Biologen. Caféet är trendriktigt inrett i 1950-talsstil med bekväma fåtöljer och tända ljus. När vi var där en gråmulen tisdagseftermiddag så var det en blandning på besökare. Några satt med dator och jobbade, andra var föräldralediga.

Vi valde en kollektion av sötsaker för att testa igenom utbudet. Eftersom praliner ska vara en specialitet så köpte jag några sådana. De riktigt snygga innehöll lakrits så de valde jag bort. Pralinerna har jag ännu inte provat, de hamnade i fickan och fick följa med hem för det blev ganska sött ändå.

Rejält med kardemumma i bullen

Jag inledde med en ostfralla som var bra utan att sticka ut. Den franska våfflan tyckte jag var riktigt god men jag har inget att jämföra med. Biologen som brukar äta sådana sa att det var ett bra exemplar (hon fick också med sig halva hem för det var mer lagom tyckte vi att dela på en halv, än att äta en hel).

Kardemummabullen mumsade vi dock i oss för det är vår favorit. Kampanilens versionen innehöll rejält med kardemumma vilket vi båda gillar. Det är en bulle som bakats med rejält med smör, så mycket smör att den halvt om halvt lämnar bulle-facket och sneglar mot croissant-facket. Därmed är den också en smula frasigare och torrare, än mina favoriter från Vetekatten i Stockholm. Men det är ju olika vad man gillar och de får höga poäng för kardemummasmaken.

Kampanilen kan kombineras med promenad i Gathenhielmska reservatet

Summa kardemumma så återvänder jag gärna till Kampanilen. Jag skulle också gärna prova deras bröd men så här i virustider så vägrar jag handla bröd som ligger öppet och kan hanteras av besökare.

Före eller efter en fika kan man med fördel ströva runt lite i området. Trendiga Majorna ligger runt hörnet. Det är heller inte särskilt långt till Masthuggskyrkan. Därifrån är det en fin utsikt över Göteborg. Kyrkan är också värd att gå in i, särskilt om man kan pricka in en guidad tur. Jag önskar att jag hade skrivit ner en del av det som berättades. Det var något om en infekterad strid vid bygget men den som drog längsta strået vad han som högg in opponenten i en av stenarna i entrén (jag måste verkligen gå dit igen och höra historien igen).

På vägen till Masthuggskyrkan kan man ta ett varv inne i det lilla Gathenhielmska kulturreservatet bland låga trästugor. Så här såg Göteborg ut på 1700-talet innan de stora bränderna. Fast gatorna var antagligen inte riktigt lika välstädade på den tiden.

Gathenhielm – adlad sjörövare

Flera av husen används av olika föreningar idag. Några av dem står på originalplatser och några har flyttats dit,

Namnet på reservatet kommer från det Gathenhielmska huset som ligger i utkanten av reservatet, en bit upp i backen jämfört med konditoriet. Gathenhielmska ser för övrigt ut ungefär som huvudbyggnaden på Källebacka säteri (där Hemma hos Källebacka håller hus i ladugården). Det beror på att den senare byggnaden är uppförd av en släkting som ville efterlikna det Gathenhielmska huset.

Släkten Gathenhielm blev rik på vanligt hederligt sjöröveri. Men när det sker med kungligt tillstånd kallas det inte för sjörövare utan för kapare. Och då kan man bli adlad om man är framgångsrik. Vilket Lasse i gatan blev, därav namnet Gathenhielm.

Vart ska jag åka nästa gång?

Att bli en modern motsvarighet till sjörövare låter ju inte så himla dumt? Då tänker jag alltså på biten att ackumulera en förmögenhet. (En liten räcker). Jag tror dock att jag föredrar sätt där jag kan glädja andra snarare än att sätta krokben för (eller ha ihjäl) folk. Just nu försöker jag ta fart för att satsa på mina böcker igen efter ett halvårs paus. Jag tänker att när nu hantverksbryggerier och hantverksbagerier är så trendigt borde det vara dags för hantverksförlag. Mina presentböcker (singular än så länge men jag planerar fler) är ju påkostade och håller högre kvalitet än det som finns i mataffären. Ungefär samma som öl från mikrobryggeri och bröd från konditori. Och det finns det ju folk som är beredda att betala för.

Vi får se, jag har fortfarande en del smågrejer kvar på vinterns extrajobb. Nästa grej är en mässa i Storbritannien. I dessa dagar är det svårt att veta om den blir av. Så därför avslutar jag denna text som jag gör ibland: kom gärna med tips på ställen jag borde besöka. Jag välkomnar också mer info om de ställen jag nämnt här.

På återhörande!

chefstomaten
Latest posts by chefstomaten (see all)