photogrid_14112165879691

Chez Bettys Provence

En bra bok ska väcka känslor har jag läst någonstans och i så mått är Chez Bettys Provence en utmärkt bok för den väckte massor av känslor hos mig. Alla var kanske inte odelat positiva dock.

Stockholmsrestaurangen Chez Betty

På Roslagsgatan i Stockholm finns en pytteliten krog som heter Chez Betty. Jag har helt missat dess existens men den är tydligen rätt poppis. När jag läser om den noterar jag att det som recensenterna lyfter fram som speciellt, som långkokt mat och daglig meny på griffeltavla, uppfattar jag som helt normalt. Vilket iofs mest bevisar det som vi redan visste, att jag hänger mycket i syd-Frankrike.

photogrid_14112166434601

Kokbok med restaurangens bästa recept

Boken Chez Bettys Provence består av två delar. Hundra sidor är en klassisk kokbok med restaurangens bästa recept. Där finns alla rätter som man kan förvänta sig att hitta på en mysig liten bistro i Vieux Nice. Mat som boef tartare (råbiff), brandade (fiskgryta gjord på torkad fisk), la pérugine (korv), farcis (fyllda grönsaker) och daube (köttgryta). Kokboken är snyggt formgiven med prydliga foton och beskrivningar. På en del recept finns det lite bakgrundsinformation men i princip är denna del en kokbok rakt upp och ner.

Jag har inte provat att laga någon av rätterna så jag kan inte säga om själva recepten funkar eller ej. Men gissar att kokboks-delen är perfekt för den som inte har möjlighet besöka restaurangen alternativt bara vill laga sydfransk mat hemma. Det är ett tag sedan Mireille Johnstons klassiska Cuisine of the Sun – Classical dishes from Nice and Provence.

photogrid_14112166792461

Märkligt hopkokad inspirationsdel

De första 69 sidorna i boken innehåller inspirationsberättelser och det är den här delen jag har problem med. Hur tänkte förläggaren här? Kan man ge ut precis hur tunna saker som helst som böcker?

Risken är uppenbar att någon som läser detta tycker att jag snackar ner boken för att den i någon liten bit överlappar min egen (kommande) bok, men det är snarare så att jag känner mig lurad. Jag har kämpat i flera år med att få ihop en röd tråd, att binda ihop kapitel och göra det lätt för läsaren att följa med var olika orter jag refererar till ligger i förhållande till varandra och min spontana känsla när jag bläddrade igenom Chez Bettys Provence första gången var ett stort ”men var det inget mer?”

Inspirations-delen består av korta nedslag på platser, matställen eller hos matvaruproducenter i en salig röra. De allra flesta verkade vara belägna längs kusten. Att skriva ”Provence” i titeln på boken är därför ett diskutabelt val. Visserligen är definitionsträsket ett riktigt ormbo men ”franska Rivieran” hade nog överlag speglat innehållet bättre.

En annan detalj jag hakar upp mig på är att det är otydligt vem som skrivit avsnittet. Boken har tre upphovspersoner, kockarna Linus Ahlstedt och Mikael Gröndal samt Jesper Kling som anges som matresenär. Vem är det som skriver i vilket avsnitt? Om boken ska handla om vilka inspirationskällor som kockarna har till sin krog, varför är inte de historierna integrerade bland recepten? Det känns lite som om det är två separata böcker som lagts ihop till en bok.     

photogrid_14112167104461

Nog med problemen. Det som är riktigt bra är bilderna tagna av Bobo Olsson. De är befriande långt från de stereotypa Instabilderna av solnedgång över hav, utan förmedlar istället en rustik, genuin och lite sliten känsla.

Eftersom jag blev lite besviken efter första varvet med boken och inte riktigt visste vad jag skulle skriva gav jag den en andra chans. Tittade lite noggrannare på recepten. Och efter andra genombläddringen av boken blev jag nyfiken att besöka restaurangen och proväta ett antal av rätterna.

Det här betyder att boken fungerar om syftet är att öka kännedomen om och stärka varumärket för Chez Betty.

photogrid_14112165879691

Boken var ett recensionsexemplar från Natur och Kultur.

sigtuna-431

Tant Brun is still going strong

sigtuna-54471

Kaffestugan Tant Brun i Sigtuna har funnits så länge jag kan minnas och antagligen ett bra tag längre än så. De säger själva att de är ett av landets äldsta caféer. Det är också ett av de mysigaste och trevligaste. Hur många caféer har bordsservering nuförtiden?

sigtuna-561

Jag åkte till Sigtuna för ett par veckor sedan när de hade litteraturfestival. Dagen inleddes med fika på Tant Brun med Petra. Petra har för övrigt jämfört litteraturfestivalen med bokmässan i Göteborg i ett inlägg på Kulturbloggen.

sigtuna-551

Rabarberpajen på bilden ser kanske inte så mycket ut för världen men den var sådär knäckigt god som den ska vara. Och att få kaffet i en kopparkanna kan ju bara höja humöret. Totalt sett ett trevligt och effektivt möte som dessutom jagade bort en del spöken från mitt förra besök på Tant Brun på 1990-talet.

sigtuna-371

Sigtuna ligger på lagom utflyktsavstånd från Stockholm och de små gränderna med söta trähus är trevliga även utan litteraturfestival.

sigtuna-54511

Avrundar med två bilder med bokanknytning.

sigtuna-54171

uggla-kaffebar-551

Uggla kaffebar i Malmö

Det är något visst med Malmö. Det är en annan atmosfär. Den skrämde mig en smula för tio år sedan men idag gillar jag den. Det känns som om jag rest till ett annat land när jag kommer till Malmö. Med den extra bonusen att det finns flera distinkt olika distrikt att besöka.

uggla-kaffebar-35-21

Skillnaderna blir extra påtagliga om man tar den nya snabbussen 5:an mellan Västra hamnen och Västra Sorgenfri. En buss som för övrigt har gratis wifi och går tätt även söndagmornar. Vips så andas man havsluft bland nybyggda utställningshus och vips så vandrar man runt bland hippa äldre tegelkvarter.  Skilda världar.

uggla-kaffebar-351

Uggla kaffebar ligger på St Knuts torg och är tämligen nyöppnat. Det drivs av två coola och roliga tjejer. Det är ett sådant där ställe där alla blir behandlade som stammisar. Möjligen är alla stammisar, det kändes så.

uggla-kaffebar-551

Jag åt söndagsfrukost där med Marika för ett tag sedan. Sista söndagen som det gick att sitta utomhus skulle jag tro. Några stora regndroppar fick oss att retirera in.  För 87 kronor fick vi två goda mackor på rågbröd, äppelmust, yoghurt med granola och snutkaffe med påtår. Det sistnämnda är ett kaffe som ska drickas utan mjölk.

Allt var gott och smakade extra bra efter en morgonpromenad längs havet i solglasögon och bara linne. Avrundar med den för en Malmöturist obligatoriska bilden av Turning Torso.

turning-torso-251

paris-morgon1

Höstmys i Paris

Idag välkomnar jag ännu en gästbloggare till Tomatsallad. Det är frankofilen och litteraturvetaren Anne-Charlotte Östman som normalt huserar på bloggen Kultur och tro. Här rapporterar hon från en mysig resa till Paris. 

studio-i-paris1

Igår installerade vi oss, min make och jag, i Madame Bonnards lilla studio på vinden 5, rue Brézin. Totalfräscht, nyrenoverat. Sonen hade bakat solrosbröd för att välkomna oss och modern gav oss massor av nyttig information om prisvärda restauranger, hur man kunde utnyttja extraerbjudanden, när och var det fanns folkliga gratisnöjen med mera.

Vi följde rådet och åt middag på crêperiet Josselin i Montparnasse, en 20 minuters promenad för oss. I kvarteren kring Gare Montparnasse har man specialiserat sig på crêpes med cider, eftersom tågen från Bretagne kommer in där. Samma sak gäller Gare de l’Est, fast där är det tåg från Alsace som fört med sig sådana specialiteter som choucroute och tarte flambée. Det var gott med crêpes men mäktigt. Vi tog en smakrik cider fermier till maten.

paris-morgon1

När vi vaknade i morse var det mulet och skulle så förbli men ganska varmt. September är den bästa månaden i Paris. Att möta våren kan bli en blötare historia.

Vårt program i dag var kyrkogården Père Lachaise. Vi har varit där förut, men det finns mycket att upptäcka, denna gång bland andra Chopins grav, Molières, Delacroix, Colettes. Vår vän Françoise stämde träff med oss där. Hon skulle inspektera den gravplats hennes åldrande man nyligen köpt. Det blev lite bizarrt, men det visar ju att kyrkogården fortfarande används.

Till i kväll har vi reserverat bord på Chez Nenesse i Marais som ska vara genuint fransk.

chopins-grav1

Tack Anne-Charlotte, det låter helt underbart med Paris i september. Ha en fortsatt härlig vistelse! 

Côte d\'Aur sett från Le Château

Nice e najs men håll koll på klockan!

Utsikten från berget Le Château över Medelhavet, Vieux Nice och Promenade des Anglaise är helt fantastisk. Det gäller att dock att vara uppmärksam på tiden … Här kommer unika bilder och en unik historia signerad min studiekompis Mattias som i våras besökte Nice tillsammans med sin kärlek.

Côte d'Aur sett från Le Château

”På eftermiddagen promenerade vi omkring och bara insöp atmosfären, från fontänspelet i Albert 1e Jardins till folkvimlet i gamla stan. Under middagen pratade vi om att vi under helgen måste ta oss upp på klippan ovanför Nice, vid slottet, och se utsikten därifrån. Jag hade tidigare hört talas om att det fanns stigar och trappor inifrån stan som var lätta att hitta, och tänkte att vi skulle försöka finna dem när vi kunde. Efter en härlig middag strosade vi genom stan och fortsatte att insupa miljön allt vi kunde. Plötsligt ser jag i botten av en gränd trappor som bär iväg uppåt, och blir nyfiken. Vi följer trapporna och inser snart att de bär iväg uppåt klippan. Vi fortsatte vår promenad i den tilltagande skymningen, och njöt av utsikten som bredde ut sig alltmer, ju högre upp vi kom. Det fanns gott om gångar och trappor som ledde uppåt, och vi mötte några andra par som också promenerade. När vi kommit upp till det stora vattenfallet, var det så mörkt att en trollbindande belysning i grönt tändes bakom vattnet. Otroligt vackert!

dsc_81581

Vi stannade ett tag, och bestämde oss sedan för att ta oss den sista biten upp. Vi träffade ytterligare ett par på väg ned, pratade med dem om den härliga utsikten och fortsatte sedan uppåt. När vi väl nådde toppen, hänfördes vi över utsikten över den böjda strandlinjen, den upplysta staden och det väldiga havet. Vi stod kvar ett bra tag och njöt i fulla drag. Till slut började vi vår promenad nedåt, och lyckades hitta samma väg som vi kom upp på i mörkret. Vi traskade sakta nedåt, och nådde till slut grinden som markerade början på staden nedanför berget. Grinden var låst…

En snabb undersökning visade att det inte var möjligt att klättra över den eller runt den – stängslet var högt och spetsigt. Vi gick därför fnissande tillbaka för att finna en annan väg. Det gjorde vi också, och följde den nedåt. Även den ledde till en låst grind… Liksom nästa väg vi följde. inte riktigt lika kul längre, men vi var glada för att natten var hyfsat varm och det illa fall inte regnade… Vi fortsatte slottskulle runt och stötte på flera låsta grindar. Till sist befann vi oss på helt andra sidan, och insåg att det inte finns fler utgångar.

Det var midnatt, och utsikten att behöva stanna ensamma på berget kändes sådär. Porten vi stod vid nu var flankerad av en fem meter hög bergssida uppåt, och en fem meter mur nedåt gatan på andra sidan. På bara tjugo meters håll fanns ett stort hyreshus, men inte en själ i sikte. Till slut ser vi en gammal dam som är i färd med att stänga fönstren för natten. ”Madame, pardon!” ropar vi, och hon bara måste ha hört oss, men ignorerade oss likafullt. Kanske var hon trött på att andra korkade kärlekspar blivit inlåsta på slottskullen?

Efter ytterligare några minuter gör en annan dam om manövern med att stänga sina fönster. ”Madame, s’il vous plait, aidez-nous!” ropade vi. Hon skrattade, förstod direkt läget och ropade att hon ringer polisen, så får de hjälpa oss. ”De vill nog ha en 50 euro för utryckningar som den här, men det kanske ni kan ta?” Till och med på långt håll syntes skrattet i hennes ansikte, och vi tackade henne och önskade henne en god natt. Och där stod vi. Mitt i livet, nykära och inlåsta på slottsklippan i Nice en ljum vårnatt, väntandes på polisen som skulle hjälpa oss.

Efter en kvart kom de, och vi var litet skamsna över att behöva deras hjälp. De var vänliga, och undrade mest varför vi inte bara gick ut genom den lilla dörren till höger om porten? Vi förklarade att vi försökt, men den verkade låst? ”Icke,” sa polisen som verkade föra befälet, ”den är alltid öppen.” Han steg ur och kände på den låsta dörren, och såg sedan väldigt förvånad ut. Hans kollega kom med en stor nyckelknippa och förklarade för oss och kollegan att det visst kunde hända ibland. De såg i sin tur litet generade ut över vi blivit inlåsta, och släppte sedan ut oss utan att ta betalt för utryckningen. Litet lätt berusade av glädjen att vara fria igen, småskuttade vi nedför sluttningen och tog oss runt klippan vid havet, och kom så småningom fram till hotellet med ett litet annorlunda, men småfnissigt, minne från vår första resa tillsammans.”

dsc_81631

10536872_558741987564362_470048528_n

Veckans höjdpunkter från franska Rivieran

När jag bläddrar igenom senaste veckans instabilder för att hitta höjdpunkterna kommer lunchen förra helgen på Negresco tveklöst först. Jag har gått förbi där så många gånger men aldrig gått in så det var verkligen på tiden. Lilla sommarklänningen åkte på och kreditkortet togs med. Faktiskt var lunchen inte särskilt dyr, inte dyrare än på strandrestaurangerna i alla fall. Visserligen kostade detta glas av den gröna giraffen (ett ekologiskt Côte de Provence) lika mycket som en halv flaska av samma vin på en trevlig kvarterskrog i Menton men inte värre än så. Skulle gärna visa fler bilder från den makalösa inredningen i detta museum-hotell men det går inte att bara ladda upp mobilbilder längre utan att först krympa dem och det är så bökigt. 10593490_819604004718895_1925792396_n

Nästa bild är kanske lite blek efter färgstarka Negresco men är ändå en höjdpunkt. Jag har varit runt och provat Nice museer de senaste veckorna. Har snart betat av alla och om jag ska vara lite elak (tecken på övermättnad?) så är rätt många av arten att staden plötsligt äger ett praktfullt hus vars ägare inte längre har råd att ha det kvar. Vad göra med det? Jo vi öser in lite blandade pinaler och så kallar vi det museum. Ett antal sådana hus senare och Nice kan i guideböckerna skryta med att de näst efter Paris erbjuder den största utbudet av museer. Hum.

Det lilla asiatiska museet mitt emot flygplatsen är ett undantag (Chagallmuseet ett annat). Det asiatiska museet är verkligen byggt för att passa som utställningslokal för just asiatisk konst. Det liksom flyter på vattnet. Väldigt effektfullt.

10544257_1455680611351324_2043180637_n

Den tredje bilden är från en underbart avslappnad eftermiddag ute på vattnet utanför italienska kusten. Jag badade, badade och badade lite till i det klara vattnet. Hela månadens ranson på en eftermiddag.

Jag var där med mina goda vänner Wibergs. Om jag bara hade lyckats övertala Bo Wiberg att sätta fart med uppföljaren till boken Rivieraruffel som jag väntar ivrigt på, hade det varit ännu mer perfekt.

10549848_316550371858931_231803379_n

skulptur-2014-381

Fasader som luras i Nice

På franska Rivieran finns en tradition att måla tomma fasader. I Cannes finns flera fasader med motiv hämtade från filmens värld. I Nice målas fasaderna  ofta så att det ser ut som om det var fönster där det saknas fönster eller lägger till stenbalustrader runt riktiga fönster. Trompe l’oeil kallas detta för.

skulptur-2011-95551

Den här bilden är tagen 2011. Det var inte fasaden jag skulle fånga utan monumentet. Den restes som minnesmärke över att det var 150 år sedan Nice blev en del av Frankrike.

skulptur-2014-361

Nästan samma bild 2014. Monumentet har flyttats, något som gjorde mig rätt förvirrad när det skedde. De tomma fasaderna är plötsligt inte tomma längre utan fulla med fönster och balkonger. Lustigt nog har alla samma gardiner.

Dessutom har det dykt upp träd och fina planteringar. Det är rätt roligt med då och nu-foton och man behöver inte gå ett sekel mellan bilderna.

PS! Monumentet som är lätt att se på håll ligger i östra delen av Promenade des Angalise.

PS2! En bloggläsare berättar att det kallas bländverk på svenska.

vingard-021

Vinprovning i Bandol

Senast jag reste med TGV var 1986. För er som inte minns det var snabbtåg ultramodernt då och mobiltelefoner existerade inte. Jag minns inte var jag åkte ifrån men jag minns att jag var väldigt lättad när jag klev av tåget i Paris och mina vänner stod där på perrongen precis som planerat. Den höga farten märkte jag aldrig något av. Det gjorde jag inte när jag åkte TGV till Toulon igår heller. Men det kan bero på att rälsen längs Rivieran är så gammal att TGV får lunka fram i samma hastighet som andra tåg.

lawrence-381

Franska kommuner är rätt förtjusta i att sätta upp plaketter där kända författare har bott. D.H Lawrence har bott i Bandol. Kommer det upp en plakett över gårdagens besökare måntro?

Författarträff i Bandol

Jag hade stämt träff med Helena Trotzenfeldt på tågstationen i Bandol. Helena åker runt i Frankrike och provar vin till nya utgåvan av Upptäcka franska vingårdar. Nu passerade de ”mitt” område på väg till Korsika. Vi har pratat länge om att ses men kvällen innan skrev jag att jag kommer inte. Pendlande in till Nice i fransk sommartrafik har gjort mig lite mätt på resor. Den längsta sträcka jag kunde tänka mig avverka var ner till stranden. Men så började Helena prata om viner och jag insåg att jag verkligen ville följa med dem en eftermiddag på vingårdar. Det är ju trots allt på landsbygden jag trivs bäst. (I alla fall kändes det så just där och då. Staden har ju sin charm den också.) Sagt och gjort så stämde vi träff klockan 14 på tågstationen i Bandol. På vägen dit gjorde vi upp om att äta lunch ihop. Mobiltelefoner är inte så dumma.

Bad går före

Helena reser runt med delar av sin stora familj och eftersom de två yngsta är rena delfiner var första prioritet att leta upp en badplats. Det är rätt lätt i Bandol som är en liten kustort. Vi följde vattnet tills vi kom till denna vackra bukt.

bandol-bad-48081

Där kom även jag ner i havet. För första gången i år faktiskt. Min nya bikini som jag panikköpte (därför att den gamla ligger kvar i Skanskaland) har inte direkt blivit särskilt sliten.

Badbukten var skyddad av en pir mot vågorna vilket passade mig bra som inte är någon vågälskare direkt.

bandol-bad-361

Ointresserad turistbyrå

Bandol är en egen vinappellation. Namnet har det fått efter kustorten Bandol men vingårdarna är utspridda och finns i flera kommuner.

katt-421

Vårt vinprovande inleddes med en tur till turistbyrån. Där fick vi en broschyr med 50 Domaines, Caves & Chateaux i Bandol. Femtio var aningen för många för en eftermiddag så vilka rekommenderade hon? Det ville hon inte svara på. Vilka var små och familjeägda? Där hade hon faktiskt ett ”ovärderligt” tips, titta efter vilka som har korta presentationer i broschyren. De som är stora har många symboler och de som är små har färre symboler. Det vill säga att om de pratar engelska och spanska är de stora.

I slutändan valde vi efter geografi istället. Vi skulle efteråt till Toulon. Helena med familj för att ta färjan till Korsika och jag för att ta tåget hem till Antibes.  Vi valde helt enkelt en prick på vägen mellan Bandol och Toulon.

Caves d’Azur i Sanary sur mer

Det låg alltså en noggrann urvalsprocess bakom att vi hamnade just på Caves d’Azur eller syllazur i Sanary sur mer. Två kooperativ har gått samman och skapat tre butiker. Istället för att ta emot folk på vingårdarna så har de butikerna som ligger lätt tillgängliga vid vägen i tre orter.

cave-syllazur-011

Kunde man få prova lite vin? Jajamänsan. Här är mina anteckningar från vintestandet. De är inte så fylliga. Jag tyckte allt smakade gott.
1) Bandol. Domaine l’olivette. De hade en flaska kvar från lördagsprovningen då de har större degustation. Mourvedre, syrah, cinsault. €13. Fruktig?
2) En Côte de Provence. €6.10. God rosé men tunnare än den förra på något sätt.
3) Kooperativets Bandol. €8.65 Riktigt god tyckte jag. Aperitif-vin. Hon visste inte druvorna. Jag köpte tre flaskor. Helena handlade två bag in box m fem liter i varje. Fanns tio-liters också.
4) Mont Ventoux. Rött vin. Oerhört lättdrucket. Inte alls som de röda Bandoler jag druckit som kräver biff m vitlök.Vi valde det på namnet eftersom Helenas man Mikael är en ivrig cyklist.

cave-syllazur-501 En man kom in och berättade mer om Bandol. Exempelvis de strikta krav på druvorna. 90% måste bestå av Mourvedre, Grenache och Cinsault. Resterande tio procent måste komma från en lista med druvor. Jag hängde inte riktigt med i det samtalet får jag erkänna.

De pratade bara franska men Helena översatte till svenska och så talade vi svenska sinsemellan. En annan kund, en fransk gentleman i sina bästa år kom fram och frågade på flytande svenska med fransk accent om vi var svenskar. Han hade bott åtta år i Trollhättan. Vi var ju tyvärr bara på genomresa men han kände en svenska som bodde i området.

Det blev lite förvirring när jag bad att få köpa tre flaskor vin på franska. Va!? Vadå. Jag som inte kunde franska. Helena tog den enkla utvägen och skyllde på att hennes man inte förstår franska och det var därför hon hade översatt så behövde hon inte gå in på att det är skillnad på att köpa lite vin och att hänga med i en hel vinprovning.

Tåg är ett smidigt sätt att resa

När det inte är tågstrejk måste jag säga att tåg är ett smidigt sätt att ta sig fram på. Inga stillastående bilköer, det är luftkonditionerat och finns ibland även elkontakter. Bara glida fram genom berg och se vingårdarna breda ut sig.

salong-141

På vägen hem åkte jag med ett tåg där elkontakterna var vanliga men där toaletterna var av typen ”använd ej när tåget står på en station”. Lustig blandning av ultramodernt och gammalt.

Avrundar med en bild från stationen i Toulon. Kultur i Toulon.

kultur-i-toulon-47901

Cité de la Buffa

Nice bortom turiststråken – Marché de la Buffa

Marknader hör till mina favoritstråk och jag har ränt runt några stycken den här sommaren. Den mest oväntade var Marché de la Buffa. Den stod inte på dagens lista heller men det museum jag hade tänkt besöka har öppet alla dagar utom tisdagar (jag kanske skulle konsultera en guidebok ibland :-)).

gamla fönster

Istället hamnade jag på Rue de la Buffa och började knata för att se om jag hittade något kul, udda eller annorlunda. Gamla fönsterrutor hör kanske inte dit men jag fotade dem ändå. Trodde på håll att fönsterrutorna hörde till ett slitet garage men så såg jag trälådor med tomater. Dessa skvallrade om matmarknad och efter lite tvekan vågade jag mig in. Det kanske låter fegt men det såg sååå ruffigt ut utifrån. Jag väntade tills jag såg att det var andra som gick in innan jag också gjorde det.

buffa-441

Marché de la Buffa lär vara Frankrikes äldsta inomhusmarknad och det här var troligen både mitt första och sista besök. Jag hittade några inlägg som sa att den har varit rivningshotad i många år. Tydligen har det varit en del strider mellan den som köpt marken för att riva och de som har försäljningsstånden.

Marché de la Buffa

Marknaden var på sitt sätt en av de sorgligaste platserna jag besökt. Den stora lokalen byggd 1925 var milt sagt nedgången. De flesta stånd var stängda, en del var jalusierna bara neddragna för medan andra var fyllda av bråte. Det fanns dock ljusglimtar. Mitt i röran fanns det ett par stånd öppna och till dem var det kunder. Medan jag gick runt var det rätt många som handlade lunchingredienser.

Marché de la Buffa

Jag önskar att jag hade tagit lite mer tid på mig och gått runt ordentligt men jag hade vid det här laget fått för mig jag skulle upp och spana på några ryska slott (hittade bara privéeskyltar och grindar så det var en allmänt värdelös idé).  Vill du gå till marknaden ligger den i princip två kvarter rakt ovanför Negresco.

Fiskaffär som är öppen

Är det någon som vet något mer om marknadens öde?