Côte d\'Aur sett från Le Château

Nice e najs men håll koll på klockan!

Utsikten från berget Le Château över Medelhavet, Vieux Nice och Promenade des Anglaise är helt fantastisk. Det gäller att dock att vara uppmärksam på tiden … Här kommer unika bilder och en unik historia signerad min studiekompis Mattias som i våras besökte Nice tillsammans med sin kärlek.

Côte d'Aur sett från Le Château

”På eftermiddagen promenerade vi omkring och bara insöp atmosfären, från fontänspelet i Albert 1e Jardins till folkvimlet i gamla stan. Under middagen pratade vi om att vi under helgen måste ta oss upp på klippan ovanför Nice, vid slottet, och se utsikten därifrån. Jag hade tidigare hört talas om att det fanns stigar och trappor inifrån stan som var lätta att hitta, och tänkte att vi skulle försöka finna dem när vi kunde. Efter en härlig middag strosade vi genom stan och fortsatte att insupa miljön allt vi kunde. Plötsligt ser jag i botten av en gränd trappor som bär iväg uppåt, och blir nyfiken. Vi följer trapporna och inser snart att de bär iväg uppåt klippan. Vi fortsatte vår promenad i den tilltagande skymningen, och njöt av utsikten som bredde ut sig alltmer, ju högre upp vi kom. Det fanns gott om gångar och trappor som ledde uppåt, och vi mötte några andra par som också promenerade. När vi kommit upp till det stora vattenfallet, var det så mörkt att en trollbindande belysning i grönt tändes bakom vattnet. Otroligt vackert!

dsc_81581

Vi stannade ett tag, och bestämde oss sedan för att ta oss den sista biten upp. Vi träffade ytterligare ett par på väg ned, pratade med dem om den härliga utsikten och fortsatte sedan uppåt. När vi väl nådde toppen, hänfördes vi över utsikten över den böjda strandlinjen, den upplysta staden och det väldiga havet. Vi stod kvar ett bra tag och njöt i fulla drag. Till slut började vi vår promenad nedåt, och lyckades hitta samma väg som vi kom upp på i mörkret. Vi traskade sakta nedåt, och nådde till slut grinden som markerade början på staden nedanför berget. Grinden var låst…

En snabb undersökning visade att det inte var möjligt att klättra över den eller runt den – stängslet var högt och spetsigt. Vi gick därför fnissande tillbaka för att finna en annan väg. Det gjorde vi också, och följde den nedåt. Även den ledde till en låst grind… Liksom nästa väg vi följde. inte riktigt lika kul längre, men vi var glada för att natten var hyfsat varm och det illa fall inte regnade… Vi fortsatte slottskulle runt och stötte på flera låsta grindar. Till sist befann vi oss på helt andra sidan, och insåg att det inte finns fler utgångar.

Det var midnatt, och utsikten att behöva stanna ensamma på berget kändes sådär. Porten vi stod vid nu var flankerad av en fem meter hög bergssida uppåt, och en fem meter mur nedåt gatan på andra sidan. På bara tjugo meters håll fanns ett stort hyreshus, men inte en själ i sikte. Till slut ser vi en gammal dam som är i färd med att stänga fönstren för natten. ”Madame, pardon!” ropar vi, och hon bara måste ha hört oss, men ignorerade oss likafullt. Kanske var hon trött på att andra korkade kärlekspar blivit inlåsta på slottskullen?

Efter ytterligare några minuter gör en annan dam om manövern med att stänga sina fönster. ”Madame, s’il vous plait, aidez-nous!” ropade vi. Hon skrattade, förstod direkt läget och ropade att hon ringer polisen, så får de hjälpa oss. ”De vill nog ha en 50 euro för utryckningar som den här, men det kanske ni kan ta?” Till och med på långt håll syntes skrattet i hennes ansikte, och vi tackade henne och önskade henne en god natt. Och där stod vi. Mitt i livet, nykära och inlåsta på slottsklippan i Nice en ljum vårnatt, väntandes på polisen som skulle hjälpa oss.

Efter en kvart kom de, och vi var litet skamsna över att behöva deras hjälp. De var vänliga, och undrade mest varför vi inte bara gick ut genom den lilla dörren till höger om porten? Vi förklarade att vi försökt, men den verkade låst? ”Icke,” sa polisen som verkade föra befälet, ”den är alltid öppen.” Han steg ur och kände på den låsta dörren, och såg sedan väldigt förvånad ut. Hans kollega kom med en stor nyckelknippa och förklarade för oss och kollegan att det visst kunde hända ibland. De såg i sin tur litet generade ut över vi blivit inlåsta, och släppte sedan ut oss utan att ta betalt för utryckningen. Litet lätt berusade av glädjen att vara fria igen, småskuttade vi nedför sluttningen och tog oss runt klippan vid havet, och kom så småningom fram till hotellet med ett litet annorlunda, men småfnissigt, minne från vår första resa tillsammans.”

dsc_81631

10536872_558741987564362_470048528_n

Veckans höjdpunkter från franska Rivieran

När jag bläddrar igenom senaste veckans instabilder för att hitta höjdpunkterna kommer lunchen förra helgen på Negresco tveklöst först. Jag har gått förbi där så många gånger men aldrig gått in så det var verkligen på tiden. Lilla sommarklänningen åkte på och kreditkortet togs med. Faktiskt var lunchen inte särskilt dyr, inte dyrare än på strandrestaurangerna i alla fall. Visserligen kostade detta glas av den gröna giraffen (ett ekologiskt Côte de Provence) lika mycket som en halv flaska av samma vin på en trevlig kvarterskrog i Menton men inte värre än så. Skulle gärna visa fler bilder från den makalösa inredningen i detta museum-hotell men det går inte att bara ladda upp mobilbilder längre utan att först krympa dem och det är så bökigt. 10593490_819604004718895_1925792396_n

Nästa bild är kanske lite blek efter färgstarka Negresco men är ändå en höjdpunkt. Jag har varit runt och provat Nice museer de senaste veckorna. Har snart betat av alla och om jag ska vara lite elak (tecken på övermättnad?) så är rätt många av arten att staden plötsligt äger ett praktfullt hus vars ägare inte längre har råd att ha det kvar. Vad göra med det? Jo vi öser in lite blandade pinaler och så kallar vi det museum. Ett antal sådana hus senare och Nice kan i guideböckerna skryta med att de näst efter Paris erbjuder den största utbudet av museer. Hum.

Det lilla asiatiska museet mitt emot flygplatsen är ett undantag (Chagallmuseet ett annat). Det asiatiska museet är verkligen byggt för att passa som utställningslokal för just asiatisk konst. Det liksom flyter på vattnet. Väldigt effektfullt.

10544257_1455680611351324_2043180637_n

Den tredje bilden är från en underbart avslappnad eftermiddag ute på vattnet utanför italienska kusten. Jag badade, badade och badade lite till i det klara vattnet. Hela månadens ranson på en eftermiddag.

Jag var där med mina goda vänner Wibergs. Om jag bara hade lyckats övertala Bo Wiberg att sätta fart med uppföljaren till boken Rivieraruffel som jag väntar ivrigt på, hade det varit ännu mer perfekt.

10549848_316550371858931_231803379_n

skulptur-2014-381

Fasader som luras i Nice

På franska Rivieran finns en tradition att måla tomma fasader. I Cannes finns flera fasader med motiv hämtade från filmens värld. I Nice målas fasaderna  ofta så att det ser ut som om det var fönster där det saknas fönster eller lägger till stenbalustrader runt riktiga fönster. Trompe l’oeil kallas detta för.

skulptur-2011-95551

Den här bilden är tagen 2011. Det var inte fasaden jag skulle fånga utan monumentet. Den restes som minnesmärke över att det var 150 år sedan Nice blev en del av Frankrike.

skulptur-2014-361

Nästan samma bild 2014. Monumentet har flyttats, något som gjorde mig rätt förvirrad när det skedde. De tomma fasaderna är plötsligt inte tomma längre utan fulla med fönster och balkonger. Lustigt nog har alla samma gardiner.

Dessutom har det dykt upp träd och fina planteringar. Det är rätt roligt med då och nu-foton och man behöver inte gå ett sekel mellan bilderna.

PS! Monumentet som är lätt att se på håll ligger i östra delen av Promenade des Angalise.

PS2! En bloggläsare berättar att det kallas bländverk på svenska.

vingard-021

Vinprovning i Bandol

Senast jag reste med TGV var 1986. För er som inte minns det var snabbtåg ultramodernt då och mobiltelefoner existerade inte. Jag minns inte var jag åkte ifrån men jag minns att jag var väldigt lättad när jag klev av tåget i Paris och mina vänner stod där på perrongen precis som planerat. Den höga farten märkte jag aldrig något av. Det gjorde jag inte när jag åkte TGV till Toulon igår heller. Men det kan bero på att rälsen längs Rivieran är så gammal att TGV får lunka fram i samma hastighet som andra tåg.

lawrence-381

Franska kommuner är rätt förtjusta i att sätta upp plaketter där kända författare har bott. D.H Lawrence har bott i Bandol. Kommer det upp en plakett över gårdagens besökare måntro?

Författarträff i Bandol

Jag hade stämt träff med Helena Trotzenfeldt på tågstationen i Bandol. Helena åker runt i Frankrike och provar vin till nya utgåvan av Upptäcka franska vingårdar. Nu passerade de ”mitt” område på väg till Korsika. Vi har pratat länge om att ses men kvällen innan skrev jag att jag kommer inte. Pendlande in till Nice i fransk sommartrafik har gjort mig lite mätt på resor. Den längsta sträcka jag kunde tänka mig avverka var ner till stranden. Men så började Helena prata om viner och jag insåg att jag verkligen ville följa med dem en eftermiddag på vingårdar. Det är ju trots allt på landsbygden jag trivs bäst. (I alla fall kändes det så just där och då. Staden har ju sin charm den också.) Sagt och gjort så stämde vi träff klockan 14 på tågstationen i Bandol. På vägen dit gjorde vi upp om att äta lunch ihop. Mobiltelefoner är inte så dumma.

Bad går före

Helena reser runt med delar av sin stora familj och eftersom de två yngsta är rena delfiner var första prioritet att leta upp en badplats. Det är rätt lätt i Bandol som är en liten kustort. Vi följde vattnet tills vi kom till denna vackra bukt.

bandol-bad-48081

Där kom även jag ner i havet. För första gången i år faktiskt. Min nya bikini som jag panikköpte (därför att den gamla ligger kvar i Skanskaland) har inte direkt blivit särskilt sliten.

Badbukten var skyddad av en pir mot vågorna vilket passade mig bra som inte är någon vågälskare direkt.

bandol-bad-361

Ointresserad turistbyrå

Bandol är en egen vinappellation. Namnet har det fått efter kustorten Bandol men vingårdarna är utspridda och finns i flera kommuner.

katt-421

Vårt vinprovande inleddes med en tur till turistbyrån. Där fick vi en broschyr med 50 Domaines, Caves & Chateaux i Bandol. Femtio var aningen för många för en eftermiddag så vilka rekommenderade hon? Det ville hon inte svara på. Vilka var små och familjeägda? Där hade hon faktiskt ett ”ovärderligt” tips, titta efter vilka som har korta presentationer i broschyren. De som är stora har många symboler och de som är små har färre symboler. Det vill säga att om de pratar engelska och spanska är de stora.

I slutändan valde vi efter geografi istället. Vi skulle efteråt till Toulon. Helena med familj för att ta färjan till Korsika och jag för att ta tåget hem till Antibes.  Vi valde helt enkelt en prick på vägen mellan Bandol och Toulon.

Caves d’Azur i Sanary sur mer

Det låg alltså en noggrann urvalsprocess bakom att vi hamnade just på Caves d’Azur eller syllazur i Sanary sur mer. Två kooperativ har gått samman och skapat tre butiker. Istället för att ta emot folk på vingårdarna så har de butikerna som ligger lätt tillgängliga vid vägen i tre orter.

cave-syllazur-011

Kunde man få prova lite vin? Jajamänsan. Här är mina anteckningar från vintestandet. De är inte så fylliga. Jag tyckte allt smakade gott.
1) Bandol. Domaine l’olivette. De hade en flaska kvar från lördagsprovningen då de har större degustation. Mourvedre, syrah, cinsault. €13. Fruktig?
2) En Côte de Provence. €6.10. God rosé men tunnare än den förra på något sätt.
3) Kooperativets Bandol. €8.65 Riktigt god tyckte jag. Aperitif-vin. Hon visste inte druvorna. Jag köpte tre flaskor. Helena handlade två bag in box m fem liter i varje. Fanns tio-liters också.
4) Mont Ventoux. Rött vin. Oerhört lättdrucket. Inte alls som de röda Bandoler jag druckit som kräver biff m vitlök.Vi valde det på namnet eftersom Helenas man Mikael är en ivrig cyklist.

cave-syllazur-501 En man kom in och berättade mer om Bandol. Exempelvis de strikta krav på druvorna. 90% måste bestå av Mourvedre, Grenache och Cinsault. Resterande tio procent måste komma från en lista med druvor. Jag hängde inte riktigt med i det samtalet får jag erkänna.

De pratade bara franska men Helena översatte till svenska och så talade vi svenska sinsemellan. En annan kund, en fransk gentleman i sina bästa år kom fram och frågade på flytande svenska med fransk accent om vi var svenskar. Han hade bott åtta år i Trollhättan. Vi var ju tyvärr bara på genomresa men han kände en svenska som bodde i området.

Det blev lite förvirring när jag bad att få köpa tre flaskor vin på franska. Va!? Vadå. Jag som inte kunde franska. Helena tog den enkla utvägen och skyllde på att hennes man inte förstår franska och det var därför hon hade översatt så behövde hon inte gå in på att det är skillnad på att köpa lite vin och att hänga med i en hel vinprovning.

Tåg är ett smidigt sätt att resa

När det inte är tågstrejk måste jag säga att tåg är ett smidigt sätt att ta sig fram på. Inga stillastående bilköer, det är luftkonditionerat och finns ibland även elkontakter. Bara glida fram genom berg och se vingårdarna breda ut sig.

salong-141

På vägen hem åkte jag med ett tåg där elkontakterna var vanliga men där toaletterna var av typen ”använd ej när tåget står på en station”. Lustig blandning av ultramodernt och gammalt.

Avrundar med en bild från stationen i Toulon. Kultur i Toulon.

kultur-i-toulon-47901

Cité de la Buffa

Nice bortom turiststråken – Marché de la Buffa

Marknader hör till mina favoritstråk och jag har ränt runt några stycken den här sommaren. Den mest oväntade var Marché de la Buffa. Den stod inte på dagens lista heller men det museum jag hade tänkt besöka har öppet alla dagar utom tisdagar (jag kanske skulle konsultera en guidebok ibland :-)).

gamla fönster

Istället hamnade jag på Rue de la Buffa och började knata för att se om jag hittade något kul, udda eller annorlunda. Gamla fönsterrutor hör kanske inte dit men jag fotade dem ändå. Trodde på håll att fönsterrutorna hörde till ett slitet garage men så såg jag trälådor med tomater. Dessa skvallrade om matmarknad och efter lite tvekan vågade jag mig in. Det kanske låter fegt men det såg sååå ruffigt ut utifrån. Jag väntade tills jag såg att det var andra som gick in innan jag också gjorde det.

buffa-441

Marché de la Buffa lär vara Frankrikes äldsta inomhusmarknad och det här var troligen både mitt första och sista besök. Jag hittade några inlägg som sa att den har varit rivningshotad i många år. Tydligen har det varit en del strider mellan den som köpt marken för att riva och de som har försäljningsstånden.

Marché de la Buffa

Marknaden var på sitt sätt en av de sorgligaste platserna jag besökt. Den stora lokalen byggd 1925 var milt sagt nedgången. De flesta stånd var stängda, en del var jalusierna bara neddragna för medan andra var fyllda av bråte. Det fanns dock ljusglimtar. Mitt i röran fanns det ett par stånd öppna och till dem var det kunder. Medan jag gick runt var det rätt många som handlade lunchingredienser.

Marché de la Buffa

Jag önskar att jag hade tagit lite mer tid på mig och gått runt ordentligt men jag hade vid det här laget fått för mig jag skulle upp och spana på några ryska slott (hittade bara privéeskyltar och grindar så det var en allmänt värdelös idé).  Vill du gå till marknaden ligger den i princip två kvarter rakt ovanför Negresco.

Fiskaffär som är öppen

Är det någon som vet något mer om marknadens öde?

svensk kanelbulle i Antibes

Svenska kanelbullar i Antibes

diskborstar i Antibes

Blott Sverige svenska diskborstar har. Är du nyfiken på vad en utlandssvensk lägger i resväskan när han eller hon reser till franska Rivieran? Jag packar i alla fall extra suddar till diskborsten, glödlampor, svinto samt stearinljus. Den eminenta uppfinningen disksuddar är tydligen ett svenskt påfund, glödlampor är mycket billigare i Sverige, om fransmännen vet vad svinto är så har de gömt det väl och jag vill ha stinkfria ljus. Visserligen säljs det stearinljus på IKEA i Toulon men dit är det en bit.

Åt andra hållet packar jag ost, korv, vin och havssalt från Guerande i mån av plats. Men nu kan min packning lätta lite för det finns äkta svenska diskborstar (eller möjligen finska) att handla i Antibes. De säljs på Nordic Temptations. Den finsk-svenska affären ligger på 25 Rue Vuaban, inte så långt från torget med karusellen på.

Nordic Temptations

Jag hade ätit deras kanelbullar förut (när Kocken hade köpt hem) och pratat något med Sari Niinikoski på Facebook men aldrig stoppat in näsan själv i butiken. Förrän häromveckan när jag  strövade in. Jag hade precis druckit kaffe men när jag kände doften av nybakade kanelbullar kunde jag inte motstå att fika en gång till.

svensk kanelbulle i Antibes

Just kanelbullar är jag lite svag för, den här verkar ha blivit provsmakad innan jag ens hann fotografera den…

Sari Niinikoski och hennes man bakar allting själva och kanelbullarna har blivit en sådan succé att de bakar dem varje dag.

De driver också ett lånebibliotek för böcker på svenska och finska. Mot en mindre deposition och en ännu mindre administrativ avgift är det fritt fram att komplettera sin semesterläsning utan att tynga ner resväskan. Fiffigt.

lånebibliotek Nordic Temptation

 

Cottards nya uteservering

Nya Cottard i Antibes

Pâtisserie Cottards cykel har flyttat från Place Nationale där den stått i evinnerliga tider till en rymlig uteplats på Dugommier. Den nya lokalen är rymligare och snyggare jämfört med det förra läget nere i gamla stan (men jag kan inte låta bli att sakna det en smula där ändå).

Cottard cykel

Cottard ligger numera ett stenkast från Nicebussens hållplats så jag har stirrat på det rätt många gånger denna sommar.  Idag blev det äntligen dags för ett besök. Dessutom i trevligt sällskap. Jag hade stämt träff med Gunilla från bloggen Rivieramoments. Hon bor permanent här nere i Antibes och skriver bland annat om berömda hotellbarer. Det verkar som en synnerligen civiliserad sysselsättning att åka runt och prova hotellbarer. Går att förena med kändisspaning.

bakverk hos Cottard

Jag hade tänkt mig Cottards signaturbakelse Fort Carré men de har inte kommit i ordning ännu med full produktion. Istället tog jag den här. Borde ju ha antecknat vad den hette. Kavelinka? Chokladmousse på en macaron-botten. Helt ok men inte i närheten av hur jag minns Fort Carré.

 

la-reserve-de-gamla-fundamenten-341

La Réserve i Nice

Det här med att jämföra då och nu-fotografier var minsann rätt kul. Denna gång är det äldre fotot inget jag har tagit utan ett vykort. Fotot lär vara taget av Jean Giletta runt år 1900.

la-reserve-351

Visst ser det häftigt ut! De kunde bygga knasiga grejer under la belle epoque. Jag har minsann googlat i jakt på att få reda på vad som hände med lustslottet och båten. I brist på andra svar hittar jag på ett eget: andra världskriget.

Inte ser det särskilt tilltalande att gå ut till klippan där lusthuset stod på den här smala spången.

la-reserve-411

Idag är det en elegant restaurang som i den andra änden av huset. Den lär ha en stjärna i Guide Michelin. Jag ångrar lite att jag inte kostade på och åt lunch där (istället för en dussinpizza i hamnen). Det hade nog varit mer att skriva hem om.

la-reserve-45711

La Réserve ligger i den yttre delen av hamnen Lympia i Nice och de som sitter på terrassen ovan har utsikt över hamninloppet.

moriska-huset-73671

Morisk huset före-bilder.

När jag bläddrade igenom bilder idag stötte jag på några äldre bilder av det jag kallar moriska huset i Juan les Pins, det som egentligen heter Villa El Djezair.

Jag lovade häromdagen att leta upp ett gäng bilder jag tagit av huset och det var inte den här jag hade tänk mig men nu trillade jag över den och den matchar rätt bra en av dem jag tog häromkvällen.

moriska-huset-21

Och här är en repris på hur det ser ut nu.

moriska huset i Juan les Pins

Vilken version tycker du är snyggast?