hornsberg-strand-dimma-brygga

Dimma över Hornsbergs strand

hornsbergs-strand-dimma-kaj

November var på många sätt en jämngrå månad med få ljusglimtar. Det kändes som om hela världen var insvept i ett tjockt grått moln i princip hela tiden. Som människa saknade jag solens uppiggande effekt men som fotograf bjuder dimma på många möjligheter. Kameran kom aldrig med ut men en vardag när dimman låg tät hade jag ett viktigt samtal, vilket på mitt jobb betyder att pälsa på sig och gå ut (enda stället där ingen kan lyssna på vad man säger). Och då passade jag på och tog de här bilderna med mobilen.

hornsbergs-strand-dimma-krans

Bilderna är från Hornsbergs strand, ett nybyggt område på Kungsholmen. På sommaren är det fullt med badande och glassätande soldyrkare här.

Den här dagen såg jag bara en ensam paddlare och hundägare. Men å andra sidan var dimman så tät att det var svårt att se folk.

hornsberg-strand-dimma-droppar

I våras promenerade jag ibland härifrån till Stadshuset. Det är en fin promenad där man bland annat passerar Karlbergs slott.

hornsbergs-strand-kvist

Borde göra om det, med storkameran någon dag. Dimma är nästan lika häftigt att fotografera som rimfrost.

hornsberg-strand-dimma

Alistair MacLeans böcker

Alistair MacLean i Provence (bland annat)

Festen vid Grottorna I Festen vid grottorna tar thrillerförfattaren Alistair MacLean med sig läsaren till Provence, till området mellan den medeltida bergsbyn Les Baux och floddeltaområdet Camarque. MacLean utnyttjar landskapets möjligheter skickligt. Vi får följa med på en hisnande människojakt uppe i fästningsruinen på toppen av Les Baux, rejsa med båt på Rhône och leka kurragömma i Arles. Däremellan byts det förklädnader och identiteter mer än en gång. Precis som bokomslaget antyder får vi också uppleva tjurfäktning på lite väl nära håll.

Grottorna i den svenska titeln tror jag är de gamla stenbrott alternativt bauxitgruvor vid foten av Les Baux som numera är hem för ljus och kont-installationer. Idag är de en välbesökt turistattraktion, i boken övergivna och därmed en perfekt omgivning att placera en dödlig katt och råtta-lek i.

baksida av Festen vid Grottorna Boken utspelar sig under kalla kriget, mer specifikt under den årliga festivalen när romer från hela Europa vallfärdar till Saintes-Maries-de-la-Mer för att fira den heliga Sara den 24 maj. I original heter boken
Caravan to Vaccarè och det är även namnet på en film som bara verkar ha ytliga likheter med bokens innehåll. Det är nu inget unikt när det gäller filmatiseringar av Alistair MacLeans böcker. I fallet med den kända Kanonerna på Navarone tog MacLean faktiskt upp tråden från filmen snarare än boken när han skrev uppföljaren
Styrka 10 från Navarone. 

Uppföljare är annars ovanliga i MacLeans författarskap. Det finns randiga och rutiga skäl till att han inte kan återanvända sina karaktärer. Och med denna mening övergår jag till en liten analys av några av MacLeans böcker som jag nyligen plöjt. Viss varning för spoilers.

Den Heroiska Hjälten med stort H

Varje bok har den, hjälten med stort H. Han kanske inte framstår som något särskilt i början av boken. Snarare är han tämligen alldaglig, eller en buse (John Talbot i Fruktan är mitt vapen). Men vi kommer snabbt på det klara med hans kvaliteter även om hans sanna identitet kanske avslöjas först i slutet av boken. MacLeans hjältar är ett skolboksexempel på hur författaren portionerar ut ledtrådar om karaktären gradvis. Visserligen luras inte läsaren en sekund att tro att den rike oduglingen i Festen vid grottorna skulle kunna vara något annat än en hemlig agent. Men vi vill ju ändå få det bekräftat, vilket är en av anledningarna till att läsa vidare.

MacLeans hjältar är agenter, sjömän, militärer eller något i den stilen. De är stryktåliga på ett sätt som skulle göra Bruce Willis grön av avund. Skjuten tre gånger i benet? Ingenting som hindrar förstestyrman Carter i Det gyllene mötet från att klättra omkring på en båt och döda en eller annan välbeväpnad skurk eller flytta en atombomb, låt vara en liten nätt sådan på 138 kilo. Just klättra är något som flera av hjältarna gör, bäst minns vi förstås Keith Mallorys prestation på den mytiska ön Navarone. Det klättras dock ingenting i jämförelse med hur ofta det dyks med eller utan rätt utrustning. Hjälten verkar praktiskt taget född med en grodmansdräkt under kostymen.

Att dyrka upp dörrar eller skjuta prick är förstås inga problem. Med pistol av märket Liliput om Hjälten själv får välja. De går tydligen att gömma i en strumpa vid behov (kom inte och säg att det inte är bildande att läsa böcker).

Jag tror att varenda hjälte åtminstone en gång häver sig uppför en eller annan båtsida eller klippbrant. De är också riktigt skickliga på att slå skurkar medvetslösa med ett välriktat slag i nacken. Ibland glömmer de dock bort att binda skurken efteråt vilket ju bara ger skurken en chans att testa Hjältens stryktålighet.

böcker skrivna av Alistair MacLean Att vara kollega till hjälten är ingen avundsvärd roll. Det verkar istället vara det snabbaste sättet att få en kula i pannan medan man sover. Eller halsen knäckt. Vanligtvis inser hjälten att om han bara hade varit lite mer kvicktänkt hade han kunnat rädda livet på sin bästa vän. Detta leder dock aldrig till några längre ångestfyllda grubblerier. Sådant skulle dra ner tempot för mycket.

Det höga tempot frestar dock på. Ibland är Hjälten fullständigt vimmelkantig av utmattning och smärta. Han är så slut att han är redo att ge upp och låta sig dödas. Det är då som den Väna Mön gör entré. Om inte in persona så i hjältens medvetande. Paul Sherman är på väg att gå under i Marionett i kedjor men får nya krafter när han tänker på att han måste rädda Belinda. Skurkarna har måhända redan dödat hans älskade Maggie (med högafflar) men de ska inte få Belinda också. I filmen spelades Sherman för övrigt av ingen mindre än vår egen Sven-Bertil Taube.

Den Väna Mön

Varje sann hjälte måste ha en vacker ledsagarinna. Alistair MacLean föddes 1922 och det mest positiva som kan sägas om hans kvinnoporträtt är att de är barn av hans tid. Alla kvinnor är oerhört vackra. Det är nog deras allra främsta egenskap. De är också hyfsat bra på att munhuggas med hjälten. Ett icke föraktligt antal är arvtagerskor till varsin gigantisk förmögenhet. Det finns faktiskt några som har ett eget jobb; Cecile i Festen vid Grottorna är sekreterare, Gudrun Drachmann i Sista båt från Singapore är sjuksköterska och i Åtta glas figurerar en fd skådespelerska. Ett par av kvinnorna är faktiskt kollegor till hjälten, men i så fall underlydande agenter och inte en bråkdel så skickliga. Visserligen kan den väna mön om nöden kräver brottas med en skurk om det behövs för att rädda hjälten men annars är de mest statister.

I slutet av varje bok får hjälten och hjältinnan varandra. I alla fall antyds bröllopsklockor i flera av böckerna. I någon fick dock hjälten nöja sig med en kyss. Detta är huvudanledningen till att MacLean inte kan skriva uppföljare till sina böcker. Hur skulle det se ut om hjälten hade fru och familj hemma i Storbritannien när han alltid råkar stöta ihop med en vacker kvinna under varje uppdrag?

Dubbelbluffen

Ett återkommande tema i MacLeans böcker är dubbelbluffen. Det finns andra saker som återkommer, som plastikkirurgi, gourmetmat och båtar. Jag har hittills stött på fyra hjältar som har haft kraftiga ärr i ansiktet – något som måste vara ett visst handikapp när man jobbar som hemlig agent. Ovanpå detta har en av kvinnorna haft ett kraftigt sår som deformerat hennes utsökta ansikte.

I ett par böcker äts det gourmetmat men vi får aldrig riktigt veta vad som serveras, bara att det är av yppersta klass. Jag borde kanske skriva en rad om alla typer av flytetyg som förekommer i böckerna men jag passar, den listan skulle nämligen bli väldigt lång. Listan på oväder och stormar skulle också kunna fylla ett ark eller två.

De första böckerna utspelar sig under andra världskriget. Senare handlar de om olika typer av brott, exempelvis knark, människosmuggling och sjöröveri. I några av böcker är Hjälten en helt vanlig (om än ovanligt klipsk och stryktålig) man som bara har oturen att vara på fel plats vid fel tillfälle. Rätt ofta visar det sig dock efter ett tag att hjältens uppdykande på scenen var allt annat än slumpvis, den var noga planerad. En viktig komponent i MacLeans böcker är olika typer av identitetsväxlingar och bluffar. En kollega visar sig vara skurk, skurken visar sig vara kollega och hjälten låtsas vara skurk för att locka fram den riktige skurken. Den försupne odräglige skrävlaren visar sig vara chefsagent (vad annars), den gamla ungmön firar plötsligt 40-åriga bröllopsdag och den misshandlade hustrun var varken misshandlad eller gift.

Exotiska platser

Många bästsäljande författare återanvänder samma karaktärer i bok efter bok. Det kan inte MacLean göra rakt av eftersom han envisas med att gifta bort sin hjälte. Men å andra sidan är alla hans hjältar besläktade med varande så läsaren vet vad han eller hon kan vänta sig.

Ett annat beprövat grepp är att låta en plats fungera som en extra karaktär. Läsaren köper bok efter bok för att kunna återvända till välbekanta trakter och ansikten. MacLean gör tvärtom och låter varje bok utspela sig på en ny exotisk plats, Singapore, Skottland, Cuba, Ishavet, Amsterdam, Florida, Ungern, Murmansk, Medelhavet, Alperna eller Provence. Det fiffiga med denna variant ur författarperspektiv stavas r-e-s-e-a-r-c-h. Varje författare med självaktning gör självklart ordentlig research innan han eller hon skriver en bok och det inkluderar givetvis att besöka platserna där boken utspelar sig. Käckt att välja ställen dit man ändå vill åka. En del av skådeplatserna i MacLeans böcker lockar inte direkt som semestermål (typ Ishavet). Men de kände författaren till sedan sin tid i flottan under andra världskriget.

Det var från denna tid han hämtade stoff till flera av sina böcker. Vilket förklarar övervikten av militärer och båtar i böckerna samt varför hans stormbeskrivningar är så realistiska. Ett äventyrligt förflutet verkar vara en bra bakgrund för den som vill skriva äventyrsberättelser.

På Wikipedia har jag läst att MacLean uppmanades att skriva en bok av en förläggare efter att han vunnit en novelltävling. Från samma källa har jag hittat att han skrev en del böcker under pseudonym Ian Stuart. Idén var att visa att det inte var författarnamnet utan böckernas innehåll som gjorde att de sålde väl. För sålde bra gjorde de verkligen när det begav sig.

Dags att återupptäcka Alistair MacLean?

Festen vid grottorna var MacLeans femtonde publicerade bok och jag tycker att han vid det laget hade sina bästa böcker bakom sig. Jag har förvisso inte läst varenda en men i de tidigare böckerna finns en lätthet och humor som jag saknade i Festen vid grottorna. Den gamla hederliga spänningshistorien finns där men jag tycker att berättandet börjar gå på tomgång i Festen vid grottorna. Det kan förvisso handla om att jag bara blivit övermätt på MacLean-böcker, jag har trots allt konsumerat en försvarlig mängd på kort tid men jag tror inte det. Det är inte ovanligt att den första publicerade boken i en serie är riktigt bra, den andra och tredje strået vassare och sedan går det sakta utför.

Kanske ska förklara att när jag skriver lätthet ovan menar jag att glädjen i själva skrivhantverket skiner igenom. Jag menar inte historierna i sig, en del av böckerna är ganska hårdkokta med höga dödstal. Men de senare böckerna känns mer som de är skrivna enligt ett formulär för att förläggaren förväntar sig en ny bok, än av skrivlust.

Gillar du det som idag kallas för bladvändare kanske en av de äldre Alistair MacLean passar? Konsumeras lämpligen ihop med en lagrad single malt från Alistair MacLeans hemland framför en sprakande brasa i höstmörkret. Två av hans mest klassiska böcker, Örnnästet och Kanonerna på Navarone, har nyligen getts ut som ljudböcker på svenska. Kanske är det dags för Alistair MacLean att upptäckas av en ny generation eller återupptäckas av de som läste böckerna när de gavs ut.

Tack för att du läste! Har du någon annan gammal författare som du läst en gång i tiden och sedan återvänt till?

(Vill också knö in en länk till Örnnästet hos bokus i texten).

 

img_3723

Som det vackra folket – lyxig tebutik i Cannes

När jag såg bilder på Sandra Nordstrands lyxiga teburkar inköpta i Cannes blev jag nyfiken och bad henne att dela med sig av hemligheten var hon köpt dem. 

img_3751

Förra julen fick jag te från Cannes i julklapp av min bror. Lite lyxigt te, fick jag veta, i fin burk. Min bror bor på Rivieran sedan fyra år tillbaka. Han kände inte till affären men det gjorde däremot hans franska flickvän så det hade blivit ett besök där i julruschen. ”Tydligen brukar Angelina Jolie handla där också.” sa brorsan. Efter en titt på teburken googlade jag märket Mariage Frères som visade sig vara ett anrikt parisiskt tehus.

I somras besökte jag Rivieran för fjärde gången och en söndag eftermiddag fick jag äran att besöka teaffären i Cannes. Affären heter Les thés Duval och säljer te från nämnda tehus. Jag hade bestämt mig för att köpa i alla fall något och det blev ett ganska kort besök då det var olidligt varmt där inne. Lösviktsteerna rationaliserade jag bort och riktade istället in mig på färdiga blandningar.  Jag ville ju åt de fina burkarna också, inte bara teet. Affären såg ut som en klassisk teaffär och bakom disken stod en trevlig kvinna som även pratade engelska. Hon verkade lida av hettan hon med.

Jag riktade först in mig på de fina presentburkarna. Efter ett vridande och vändande fick det bli en lyxig svart med guldtext som innehöll det svarta teet Black opéra, ett svart te med grädde. ”Beautiful tea for beautiful people”. Det blev en annan svart burk också, en av samma märke men en annan något billigare serie. Jag luktade mig igenom hyllan och föll till slut för den sista burken Montagne d’Or (”Guldberget”) i hyllan. Efter att ett antal hundralappar fladdat iväg från mitt konto gick jag nöjd därifrån med mina teburkar i en fin papperspåse. Utanför affären kostade jag till och med på mig att posera för en bild.

När det var dags för hemresa en vecka senare packade jag ner godsaker som marmelad och tapenade i resväskan men teburkarna från Cannes fick inte riktigt plats så jag la dem, samt en samling småburkar Kusmi Tea i handbagaget. Jag fnissade för mig själv och tänkte att det kanske var lika bra för så mycket hade jag aldrig tidigare handlat te för på en och samma gång.

På flygplatsen i Nice kan de vara lite kinkiga i säkerhetskontrollen. Förra året fick jag till och med ta av mig skorna och höll på att bli ihopparad med ett par brittiska ungar. Nu såg jag min fjällrävenkånken dras åt sidan för närmare granskning. Jag fattade ingenting, det hade ju aldrig hänt förut. Och varför bara min väska? Den tillkallade personalen öppnade väskan och halade upp burk efter burk – med te. Efter intensiv granskning fick jag tillbaka mitt te och min ryggsäck samt blev önskad trevlig resa. Jag hade alltså verkligen köpt suspekt mycket te.

Nu är novembermörkret här på allvar och jag sitter i soffan med katten och dricker mitt lyxte samtidigt som jag längtar till La côte d’Azur.

img_3723

Bildtext: Les thés Duval ligger på Rue Félix Faure och det verkar även finnas en på Rue Buttura. Tydligen ska företaget ha grundats av en Mme Duval 2002. Inte lika anrikt som företaget vars teer de säljer men kanske på god väg?

dsc_0028

Iskall maraton Alpes-Maritimes idag

dsc_0034

De stackare som sprang maraton mellan Nice och Cannes idag gjorde det i femton grader och regn. Den fina värmen och badvädret som var för ett par veckor sedan är nu spårlöst borta. Hösten har anlänt till Rivieran med besked.

dsc_0031

Kocken var ute i Antibes och tog några bilder på täten. Killen på inlines fuskar inte utan är funktionär.

Loppet lockar inga större åskådarskaror men det är ganska nystartat. Känner man inte för att springa hela sträckan kan man dela den på två löpare.

dsc_0028

 

kutterkonfekt-5925

Kutterkonfekt i Trosa

Kutterkonfekt kallas sig själva för tre butiker och ett sockerbageri. Själv har jag stött på dem i egenskap av café. Ett riktigt mysigt och trevligt sådant med bra kaffe.

kutterkonfekt-5923

Det var när jag var på hemväg från skrivhelgen på Nynäs slott som pansarkryssaren plötsligt vek av från den väg som google maps rekommenderade och istället hamnade i världens ände. Förutom bristen på parkeringsplatser kan jag verkligen rekommendera andra bilar att göra samma sak.

Den bit i Trosa som jag traskade från parkeringsplatsen i tjottahejti till Kutterkonfekt och åter var nämligen sockersöt. Jag parkerade vid Trosa kvarn och gick längs Trosaån innan jag villade in mig bland trävillorna. Snickerglädje, gamla båtar och en klassisk bokhandel passerade revy innan Kutterkonfekt dök upp från ingenstans.

kutterkonfekt-5917

Självklart gick jag in och lika självklart kunde jag inte motstå en äpple och calvadostryffel med ett stänk av kanel. Kaffet var riktigt gott men tryffeln hade mått bra av mer choklad och mindre av resten tycker jag.

Caféet är inte så stort inuti men det finns ett bord samt pralintillverkning på ovanvåningen. Och så finns det en stor innergård.

kutterkonfekt-5921

dsc_0008

Solig oktober i Antibes i år

dsc_0753

Idag har det ramlat in mejl från två olika personer som båda berättade hur soligt och fint det är i Antibes just nu. Det ena innehöll också beröm för blandningen av inlägg här på bloggen – sådant uppskattas!

Den ena bilden föreställer en chèvre chaud på en restaurang i närheten av boulebanan i Mandelieu. Den andra bilden är på stranden i Antibes idag. Som synes fortsätter strandlivet. Det lär vara ännu mer folk där på helgerna.

dsc_0008

nynas-slott-biblioteket-5832

(O)kända skatter i biblioteket på Nynäs slott

Det som gör biblioteket på Nynäs slott unikt är att hela boksamlingen är införskaffad av en och samma person, att den fortfarande är komplett och att allt finns väl dokumenterat.

nynas-slott-58

Exklusiv visning av Nynäs slott

I helgen var jag på skrivretreat i vandrarhemmet invid Nynäs slott. Förutom en massa skrivtid, en spökvandring och många fina möten fick vi en exklusiv visning av slottet av intendent Pontus Carlweitz. Där fick vi bland annat se biblioteket som normalt inte visas för allmänheten.

nynas-slott-biblioteket-5810

Jag antecknade som en besatt och kan bara hoppas att jag hörde och antecknade någorlunda rätt. Om någon läsare hittar ett fel eller något jag glömt är jag tacksam för en rad.

Carl Göran Bonde kombinerade nytta med nöje

Mannen som skapade biblioteket på Nynäs slott hette Carl Göran Bonde. Han levde 1757-1840 och historien om hur han blev ägare till Nynäs slott är ett eget kapitel. Hans son Carl Carlsson Bonde ärvde flera gods av sin stenrike morbror David Gotthardt Hildebrand. Sonen satte igång vidlyftiga moderniseringsprojekt på en annan egendom och drabbades av ekonomiska trångmål som det så fint heter. För att inte Nynäs slott skulle hamna i händerna på någon av sonens fodringsägare klev fader Carl Göran in och övertog helt sonika egendomen.
Nynäs slott som låg bekvämt två dagsresor från Stockholm blev en perfekt reträttplats för Carl Göran Bonde som varit militär, hovman och diplomat. Bland annat hade han stått fadder åt Gustav III s son.
I rollen som diplomat hade han i uppdrag att resa utomlands i syfte att samla in diplomatisk information. Carl Göran gillade att kombinera nytta med nöje och prickade in alla typer av boklådor längs vägen. Klokt av honom tycker jag. Men hans resor tog sådan tid och hans diplomatiska information hann bli föråldrad innan han kom hem. Böckerna han införskaffade står sig däremot än idag.

Bokbindare Hellman på Tullgarns slott

Om man på den här tiden köpte böcker direkt från förläggaren fick man en bunt papper som man fick ombesörja bindningen av själv. Bonde anlitade ofta bokbindare Hellman på Tullgarns slott. Hellman var till vardags skolmagister har jag för mig. I varje fall var bokbindandet inte hans huvudsakliga syssla. Det finns dock många böcker på Nynäs slott som är inbundna av honom. Varje bokbindare hade sitt signum. Hellmans var att använda ljust kalvskinn och prägla ryggen med romber.

nynas-slott-5819

Är en bok bunden i rött kalvskinn är den nästan säkert från 1800-talets början fick vi också veta.

Vi tittade särskilt på böckerna på bordet. Den tjocka boken är (såklart) en Bibel. En tysk sådan från 1600-talet. Eventuellt är pärmarna äldre. Boken som ligger uppslagen längst till vänster är från 1500-talet och innehåller träsnitt. Blommorna är handkolorerade. Den exklusiva boken med växter lär trädgårdsmästaren på slottet ha lånat. Sådant finns nämligen antecknat. Den allra första låntagaren ur biblioteket var smeden. Han lånade Svensk järnhistoria i två band men dukade visst under av all lärdom för böckerna återlämnades aldrig.

Det är detta som gör biblioteket så värdefullt. Att allt är väl dokumenterat. Det är få bibliotek där man idag kan följa vem som köpt böckerna, bundit in dem och läst dem. Samlingen är dessutom numera inventerat. Det är gjort av en expert under en, eller om det var två vintrar, tillsammans med en flaska portvin. Flera flaskor hoppades vi, det var rätt kyligt på slottet redan i oktober. Inventeringen behövdes för böckerna är inte ordnade efter ämne, språk eller bokstavsordning utan mer efter storlek och utseende.

I Bondes samling finns för övrigt också en del böcker från Tullgarn, deras samling skingrades nämligen i en auktion. Något som skett med många samlingar som kanske varit mer betydande än den som Bonde skapade. De flesta av böckerna finns i fler kopior, exempelvis på forskningsbibliotek som Carolina Rediviva i Uppsala. Men på Nynäs finns allt katalogiserat.

Nynäs slott värt ett besök

En kul detalj är att 1910 fick biblioteket som första rum på slottet elektricitet. Det var likström 110 volt. Slottet hade ett eget elverk. Senare när de började använda vanlig 220 volts växelström hade de en omvandlare i huset. 1984 när landstinget köpte slottet klippte man tillförseln till de gamla ledningarna. Lamporna går alltså ej att använda idag.

Är du nyfiken på att veta mer om detta eller andra bibliotek på slott och herrgårdar leta efter boken Resa i tysta rum på ditt lokala bibliotek (den är nämligen slutsåld hos förlaget).

Är du nyfiken på Nynäs slott får du vänta till våren. De har nämligen vinterstängt nu. Vår, sommar och höst är det visningar samt servering i orangeriet. Året runt finns det gott om skyltar i omgivningarna där det går att läsa på om slottets invånare. En kul vinkling som jag noterade. När jag lämnade museibranschen för tio år sedan var den på gång, att man berättar historia utifrån individer snarare än krig, årtal och liknande.

Avrundar med fler bilder från helgen. På grund av ett litet teknikproblem får det bli bildspel även om jag själv inte är så förtjust i det, det tar så lång tid att glo igenom alla bilder.


skrivretreat-nynas-slott-47-2

Skrivhelg vid Nynäs slott

Gäsp! Jag är lite trött i mössan efter en oerhört givande helg. Jag har varit på skrivretreat vid Nynäs slott. En helg helg med tjugo likasinnade i magiskt vacker miljö. Hur trevligt som helst. Det bara blev lite fler timmar med trevliga samtal (samt spökjakt på slottet vid midnatt) och lite färre timmars sömn.

Jag misstänker att jag var den som skrev minst antal ord för jag öppnade bara manuset till Strövtåg runt Antibes, läste kommentarerna från redaktören och så stängde jag igen dokumentet igen. Däremot fotograferade jag en del och fick utlopp för kreativiteten den vägen. Jag har också långa anteckningar från en exklusiv visning av biblioteket på själva slottet. Någon som tycker jag borde förvandla dem till ett blogginlägg?

skrivretreat-nynas-slott-05

Helgen arrangerades av Annie Hedberg. Jag såg inbjudan i någon av de författargrupper jag är med i på FB. Annie hade hyrt STF vandrarhem (den suddiga blå bilden) inklusive ett konferensrum hela helgen. Sedan delade vi som kom på kostnaden som blev fullt rimlig.

skrivretreat-nynas-slott-05-2

För de som ville fixade Annie också frukostingredienser. En del föredrog att ta med sig eget. På bilden har rum ett som jag bodde i dukat i ordning för frukost söndag morgon.

skrivretreat-nynas-slott-5888

Omgivningarna var som sagt inspirerande. Det fanns roddbåtar, badbrygga (några lär ha hoppat i), orangeri (stängt för säsongen) samt såklart själva slottet.

skrivretreat-nynas-slott-47

Fingrarna flyger lättare över tangenterna med sjöutsikt.

karins-lada-5753

Karins lada i Strängsered – kaffestuga och stickcafé

Några mil från Jönköping passerar riksväg 40 den lilla orten Strängsered. Där brukar mitt fotofinger vakna till liv eftersom det är en sjö på ena sidan vägen och en kyrka naturskönt placerad på den andra. När jag taggat bilder därifrån på Instagram får jag upp Karins lada som förslag på plats. Själva ladan syns inte från vägen men det gör skyltarna med en inbjudande kaffekopp på.

karins-lada-5757

Sväng gärna av. Det är visserligen lätt hänt att börja undra vart man är på väg för det är nästan fyra kilometer på en smal grusväg rakt in i skogen. Plötsligt öppnar landskapet upp sig och i en backe skymtar en röd gavel med de välkomnande orden Karins lada mellan några höga träd.

karins-lada-5744

Karin Henriksson är tionde generationen på gården. Vintern 2009/2010 förverkligade hon drömmen om ett café. Ladugården som tidigare hyst får städades ur, nytt golv göts och det målades och fejades.

I ena änden står rustika bord och i den andra är det butik med hantverk och garner. Karins lada är öppet söndagar och en del kvällar i veckan när det är stickkafe.

karins-lada-5741

I en intilliggande byggnad finns en samling äldre jordbruksredskap. I skogen ordnar de tipspromenad och intill ladan byggs en hinderbana för barn. Kort sagt en komplett plats för ett längre eller kortare stopp.

karins-lada-5750

Mackorna är goda och utbudet av bakverk inbjudande. Kan särskilt rekommenderar limemazarinen.

karins-lada-19

photogrid_14112165879691

Chez Bettys Provence

En bra bok ska väcka känslor har jag läst någonstans och i så mått är Chez Bettys Provence en utmärkt bok för den väckte massor av känslor hos mig. Alla var kanske inte odelat positiva dock.

Stockholmsrestaurangen Chez Betty

På Roslagsgatan i Stockholm finns en pytteliten krog som heter Chez Betty. Jag har helt missat dess existens men den är tydligen rätt poppis. När jag läser om den noterar jag att det som recensenterna lyfter fram som speciellt, som långkokt mat och daglig meny på griffeltavla, uppfattar jag som helt normalt. Vilket iofs mest bevisar det som vi redan visste, att jag hänger mycket i syd-Frankrike.

photogrid_14112166434601

Kokbok med restaurangens bästa recept

Boken Chez Bettys Provence består av två delar. Hundra sidor är en klassisk kokbok med restaurangens bästa recept. Där finns alla rätter som man kan förvänta sig att hitta på en mysig liten bistro i Vieux Nice. Mat som boef tartare (råbiff), brandade (fiskgryta gjord på torkad fisk), la pérugine (korv), farcis (fyllda grönsaker) och daube (köttgryta). Kokboken är snyggt formgiven med prydliga foton och beskrivningar. På en del recept finns det lite bakgrundsinformation men i princip är denna del en kokbok rakt upp och ner.

Jag har inte provat att laga någon av rätterna så jag kan inte säga om själva recepten funkar eller ej. Men gissar att kokboks-delen är perfekt för den som inte har möjlighet besöka restaurangen alternativt bara vill laga sydfransk mat hemma. Det är ett tag sedan Mireille Johnstons klassiska Cuisine of the Sun – Classical dishes from Nice and Provence.

photogrid_14112166792461

Märkligt hopkokad inspirationsdel

De första 69 sidorna i boken innehåller inspirationsberättelser och det är den här delen jag har problem med. Hur tänkte förläggaren här? Kan man ge ut precis hur tunna saker som helst som böcker?

Risken är uppenbar att någon som läser detta tycker att jag snackar ner boken för att den i någon liten bit överlappar min egen (kommande) bok, men det är snarare så att jag känner mig lurad. Jag har kämpat i flera år med att få ihop en röd tråd, att binda ihop kapitel och göra det lätt för läsaren att följa med var olika orter jag refererar till ligger i förhållande till varandra och min spontana känsla när jag bläddrade igenom Chez Bettys Provence första gången var ett stort ”men var det inget mer?”

Inspirations-delen består av korta nedslag på platser, matställen eller hos matvaruproducenter i en salig röra. De allra flesta verkade vara belägna längs kusten. Att skriva ”Provence” i titeln på boken är därför ett diskutabelt val. Visserligen är definitionsträsket ett riktigt ormbo men ”franska Rivieran” hade nog överlag speglat innehållet bättre.

En annan detalj jag hakar upp mig på är att det är otydligt vem som skrivit avsnittet. Boken har tre upphovspersoner, kockarna Linus Ahlstedt och Mikael Gröndal samt Jesper Kling som anges som matresenär. Vem är det som skriver i vilket avsnitt? Om boken ska handla om vilka inspirationskällor som kockarna har till sin krog, varför är inte de historierna integrerade bland recepten? Det känns lite som om det är två separata böcker som lagts ihop till en bok.     

photogrid_14112167104461

Nog med problemen. Det som är riktigt bra är bilderna tagna av Bobo Olsson. De är befriande långt från de stereotypa Instabilderna av solnedgång över hav, utan förmedlar istället en rustik, genuin och lite sliten känsla.

Eftersom jag blev lite besviken efter första varvet med boken och inte riktigt visste vad jag skulle skriva gav jag den en andra chans. Tittade lite noggrannare på recepten. Och efter andra genombläddringen av boken blev jag nyfiken att besöka restaurangen och proväta ett antal av rätterna.

Det här betyder att boken fungerar om syftet är att öka kännedomen om och stärka varumärket för Chez Betty.

photogrid_14112165879691

Boken var ett recensionsexemplar från Natur och Kultur.