Igår var inte en av mina bästa dagar, snarare hoppas jag att det dröjer länge innan jag upplever något liknande. Min plan var att göra research till boken Smultronställen mellan Göteborg och Stockholm i närmiljön för att sedan ansluta till Fritz med familj som semestrade i Borås. Planen var inte så dum men mitt bestående minne från dagen är bilköer. Jag satt fast i sådana i flera timmar. Den ena på grund av en olycka med dödlig utgång men den andra kunde varit betydligt kortare med bättre organisation.

Bokresearch vid Torpa stenhus Medeltidsdagar

Torpa stenhus har länge haft en plats på min lista med potentiella smultronställen för min bok. När jag såg att de skulle ha medeltidsdagar tänkte jag att det borde vara ett gyllene fototillfälle med folkvimmel. Just bilder med människor är det ont om i mappen till detta projekt (däremot har jag hundratals bilder av Brahe hus i olika vinklar, årstider och väder och tusentals vimmelbilder från olika medicinteknikevent).

Dessutom har jag så vitt jag minns aldrig varit inne i själva stenhuset på Torpa. Jag har för mig att jag varit utanför med farmor och farfar en gång i tiden men det är mycket länge sedan. Torpa stenhus ligger bara en timme hemifrån så inom bekvämt avstånd.

Planen var god men trots att jag i vanlig ordning var vaken en bra stund före sex så kom jag inte iväg särskilt tidigt. Det var batterier som skulle laddas, minneskort som skulle tömmas och kaffe som skulle ner i en termos. Dessutom fick jag för mig att tanka bilen. Jag fick i 47 liter i en 70-literstank så jag kunde nog kört en bit till men det känns bättre att vara förberedd. Skönt att ta det lugnt och inte hetsa.

Dödsolycka på riksväg 40

Jag kom inte särskilt långt, bara ungefär till avfarten till Hindås innan det var tvärstopp på riksväg 40. Min första tanke var att det var udda att trafiken inte rörde sig överhuvudtaget, det gjorde den ju i köerna jag satt i häromdagen före Nyköping. Inte kunde jag direkt se någon anledning till stopp heller. En dubbeldäckare dvs expressbuss 100 mellan Göteborg och Borås stod en bit längre fram och passagerare var på väg ut i diket – men varför skulle vi alla stanna för att en buss fått motorfel?

Bilen före mig körde ut och ställde sig i vägrenen så det gjorde jag också och attackerade min kaffetermos. Jag kollade in om det fanns något rapporterat på några nyhetssidor men icke. Efter en stund kom en ambulanshelikopter. En stund senare utbröt kaos när den första polisbilen anlände. De körde i vägrenen men där hade ett helt gäng runt omkring mig snyggt parkerat.

Efter en del trassel när alla satt och stirrade på varandra och undrade var de andra bilarna var på väg så trixade sig polisbilen igenom till omkörsfilen som vi lämnat fri. Brandbilarna som kom efter körde i omkörsfilen hela vägen. Sedan kom ambulanser och fler brandbilar.

Efter en stund var temperaturen i pansarkryssaren sådan att jag tog min termos och klev ut. Det var mjuk mossa i vägrenen så skön att gå på. Jag strövade framåt i jakt på information. Jag lämnade kameran i bilen för att inte vara en av dessa okänsliga individer som fotograferar olycksplatser istället för att hjälpa till. Dessutom vandrade jag runt i läsglasögon, vilket gör att jag som är närsynt inte såg särskilt skarpt.

Först trodde jag därför att det som låg mitt på vägen framför bilarna var en tillknycklad motorcykel. Sedan insåg jag att den nog var för liten. Och även på håll och utan glasögon kunde jag känna igen att det var en liksäck som den gulklädda blåljuspersonalen stoppade ner det i.

Vid det här laget hade nyheten nått tidningarna som skrev att en person fått stopp på sin bil, klivit ur bilen och blivit påkörd av en buss. De skrev om ”livshotande skador” vilket nog är en omskrivning för att de ännu inte fått kontakt med personens anhöriga. Ingen ambulans lämnade platsen med blåljus, vilket de skulle gjort om det fanns någon chans. Men blir man påkörd av en buss i 100 knyck (som är den lägsta hastighet jag sett någon av de där bussarna hålla) är det nog kört. Jag googlade lite och hittade uppgiften att blir man påkörd i 30 km/h är det 90 % chans att överleva, vid 70 km/h är det 40 % chans i snitt med bäst odds för yngre. Vid högre hastigheter planar kurvorna ut väldigt nära 0 %.

Vad hände egentligen? Såg hon inte bussen när hon klev ur bilen? Hade hon bråttom för att få ut varningstriangel? Varför stannade hon inte i bilen och ringde på bärgare? Om inte om varit. (Och om inte jag hade tankat så hade jag varit framme vid Torpa stenhus vid det laget).

Sådana funderingar stod jag och funderade på medan brandmännen tog fram sopar och en slang och började skrubba vägbanan ren. Fy fasen vilket jobb de har. Jag trodde att detta betydde att vi snart skulle få ge oss av så jag återvände till bilen. Det tog en stund innan det blev dags att åka. Helikoptern lämnade och det kom en bil märkt Trafikledning. Sedan skulle brandbilarna arrangeras om så att alla körde med reducerad hastighet förbi platsen där bussen och kvinnans lilla röda bil stod kvar.

Starkt berörd fortsatte jag min färd.

Parkeringskaos vid Torpa stenhus

Vägen från Borås till Torpa stenhus såg kort ut på kartan men jag som vid det här laget var både kissnödig och hungrig tyckte att den var urlång. Jag hade enligt GPS:n bara två kilometer kvar till en toalett när jag plötsligt kör in i nästa kö. Den är nästan lika stillastående som den förra.

Det är inte en långsam kö, det är inte en kö som kryper fram utan det är en kö som knappt rör sig. För varje bil som vi möter kan vi köra motsvarande bit framåt. Min tolkning av detta var att parkeringsplatsen redan var full och att vi som stod i kön fick vackert vänta på att folk roat sig färdigt och åkt hem. En bil som lämnar parkeringen gör att en bil kan köra in och kön röra sig en billängd framåt. Det var felaktigt, bilarna jag mötte var sådana som gett upp att stå i kön. Alla bilar som lämnade efter att ha besökt Medeltidsdagarna blev ledda en annan väg.

Vägen är smal och det är egentligen tänkt att bilar ska mötas på mötesplatser men nu kom det en strid ström med bilar åt motsatta hållet. Det var bara att häva sig så långt åt sidan som jag vågade och hoppas att de som körde åt andra hållet var mer rädda om sina bilar.

När jag rullat några hundra meter började folk bli desperata och minsta lilla skogsstig fylldes med mer eller mindre konstfullt parkerade bilar. De som kunde lämnade sina bilar och började promenera. Det rullade förbi både barnvagnar och rullstolar. Familjen i den fyrhjulsdrivna bilen bakom mig körde helt sonika ner i ett dike och lämnade bilen där. Andra plockade fram matsäckar för att hålla små barn på gott humör.

Jag funderade på om jag skulle göra en fransk parkering. I Frankrike är dubbel- eller trippelparkering vanligt. Det är underförstått att när den som är inparkerad vill komma ut så tutar hen bara tills de andra bilägarna kommer och flyttar på sina bilar.

Fler och fler bilar vände vilket jag inte säger något om, alla kan av hälsoskäl inte sitta still flera timmar i en bil. Att vända på den smala vägen var dock en utmaning. Jag övervägde att vända men pansarkryssaren är stor och dikena branta. Senast jag rullade ner i ett sådant där dike behövdes en traktor för att fiska upp bilen på rätt köl igen och jag hade svårt att se hur en traktor skulle komma fram. Kökaoset skulle inte direkt förbättras om en Volvo fastnade på tvärs.

Kanske backa därifrån? Jag var en gång i tiden grym på att backa långa sträckor tack vare övningskörning med farfar, men vägen är som sagt så smal att den knappt kan räknas som tvåfilig och jag skulle behöva backa rakt mot ett lämmeltåg av gående. Dessutom vet jag inte hur långt, kanske i någon kilometer eller mer, beroende på hur mycket kön byggt på medan jag stått i den.

Jag stänger av motorn och väntar. Startar och kör fram tio meter. Stänger av motorn och väntar. Låter bilen rulla i nerförsbackar. Väntar. Startar motorn och krypkör tio meter. Stänger av och väntar.

Efter vad som känns som oändligt många timmar, men enligt tidsstämplarna på mina bilder bara var 1,5 timme, når jag äntligen området. Det är dags att svänga upp på parkeringen. Den hägrande infarten vaktas av en parkeringsvakt som stannar vår kö för att släppa fram fyra bilar som kommer från andra hållet. Först därefter får vi köra. De fyra bilarna är samtliga bilar från andra hållet, kan jag lägga till. Vilket djävla hån mot oss som köat i timmar att släppa fram alla bilar som kommer från andra hållet.

Jag lägger upp en varning i Medeltidsdagarnas FB-event att man ska passa sig från den västra vägen där köerna är timslånga och istället ta den östra vägen där det bara är att köra rakt in och parkera. Då får jag reda på att arrangörerna har tänkt sig enkelriktade vägar, att vägen västerifrån från Dannike ska vara enkelriktad med bilar på väg till Torpa och den östra mot Hofsnäs ska vara avfartsvägen. Tanken är god men då får arrangörerna för h-te ta och se till att det efterlevs!

När jag skulle åka hem så mötte jag en backande bil – för att det kom ungefär lika många bilar från Hofsnäs-hållet som från Dannike-hållet vid den tiden. Vilket betyder att i realiteten var ingen av vägarna enkelriktade, utan det körde bilar i båda riktningarna på båda vägarna, men att de som följde skyltning drog en rejäl nitlott.

Tips till arrangörerna

• Se till att körriktning efterlevs. Ställ en vakt vid Hofsnäs och avvisa alla bilar som är på väg mot Torpa stenhus från ”fel håll” istället för att belöna de som tar smitvägen med att släppa in dem direkt.
• Snabba på infartsprocessen. Det måste också gå att snabba upp betalprocessen vid infarten. Folk har en timme på sig att swischa medan de sitter i kön eller så kan ni bemanna med tre gånger så många som tar betalt och de kan stå på hela uppfarten. Ge folk en färgglad lapp att sätta i vindrutan som kvitto så kan ni enkelt se vilka som betalat.
• Höj avgiften. Det är visserligen fantastiskt trevligt att det är så billigt (40 kr) men om ni fyrdubblar avgiften så kanske köerna minskar. Kolla vad Tjolöholm tar för sina arrangemang som inte ens är hälften så stora.
• Underhåll kön. Skicka ut jonglerare och trubadurer som kan underhålla kön. Bjud folk på kaffe eller läsk medan de sitter i sina stillastående bilar. Det skulle höja humöret rejält.

Hur var då Medeltidsdagarna vid Torpa stenhus?

Den var stor. Jag kom aldrig in på själva borgen men jag fick i alla fall kissat. Typ så. Jag gick mest runt och oroade mig för hur jag skulle ta mig därifrån. Skulle det vara lika mycket kö därifrån? Skulle bilen överhuvudtaget starta? Bilen är gammal och bilbatteriet gillar inte att man kör tio meter per start om och om igen. Skulle jag behöva ringa på bärgare?

Det var i alla fall ingen kö till toaletterna :-).

Om bilderna
Bilderna av Torpa stenhus med Lillasjön framför är tagna från bilkön. Jag klev helt enkelt ur bilen och fotograferade. Kön hann inte röra sig en centimeter under tiden. Från platsen som de är tagna tog det en halvtimme till parkeringen.

Bilden på kön till Torpa är inte särskilt representativ jämfört med mitt minne. Det är bara en rad med bilar och knappt några gående på den. Men jag klev av naturliga skäl inte ur bilen när jag hade en bil bredvid mig och inte när jag hade klungor av barnfamiljer heller. Kan lägga till att förutom många mötande bilar så kom det även farande en skåpbil märkt med Mariebergs entreprenad & naturvård i den icke-existerande vänsterfilen. De körde alltså om delar av kön den vägen.