Följ med ner i Olavsgruvan – en del av världsarvet Röros
1644 hittar renjägaren Hans O Aasen en gyllenglimmande sten av kopparkis, eller chalcopyrit, på fjället några mil väster om det vi idag kallar Funäsfjällen. Detta fynd förändrar landskapet för all framtid. Spåren syns än idag.
I Storwartz är det kargt, trädlöst och säreget. Runt Nedre Storwartz är marken täckt av gult damm och krossad sten.
Røros Kobberverk får ensamrätt på mineraler 1646
Två år efter det första fyndet, året efter att Härjedalen blivit svenskt, ger kung Christian IV Røros Kobberverk ensamrätt på mineraler, skog och vass i en cirkel med centrum i gruvan Gamle Storwartz. Radien är 4 gamla norska mil eller 44 kilometer.
Innanför denna roffar Røros Kobberverk åt sig allt. Vartenda träd försvinner. Befolkningen är tvungna att arbeta för bolaget för en urusel ersättning. För att förädla malmen anlägger man ett smältverk.
Runt smältverket växer en hel stad upp
Smältverket behöver vattenkraft och hamnar en bit västerut vid vattendraget Hitterelva. Runt smältverket växer det upp en hel stad, Röros. Den växer i takt med att människor flyttar hit i jakten på arbete. Även runt gruvorna bosätter sig arbetare. Hästdragna foror, så kallade forbönder i Sverige och lasskörare i Norge, transporterar hit allt byggmaterial och förnödenheter.
Gruvstaden med de stora slagghögarna och de vackra trähusen är sedan 1980 ett UNESCO-världsarv. I världsarvet ingår också spåren av gruvdriften i cirkeln runt omkring, den så kallade circumferensen. Det är faktiskt inte bara på den norska sidan av gränsen som det pågår brytning. Historien om det svenska gruvorna och bruket, och varför det aldrig blev en gruvstad här, kan du läsa om i mina fjällböcker.
Allt står kvar i Olavsgruvan – borrar, kärror och affischer
Röros är omringat av flera gruvfält. Jag har tidigare bloggat om när jag gick vilse bland Norges största fält av kromgruvor i Feragen. De allra flesta gruvor ser man bara spåren av ovan gjord men en av dem är en besöksgruva som man kan gå ner i.
Det är Olavsgruvan, en av nio gruvor i Storwartzområdet. Här var Røros Kobberverk verksamt i 333 år. I Olavsgruvan, som var i drift 1937–1972, står allting står kvar, borrar, kärror och maskiner. I lunchrummet hänger fortfarande en affisch med en kvinna på, det var bara män som jobbade här och enda toaletten är en urinoar. Gruvan är inte tömd på koppar utan den stängde igen – tillfälligt trodde företaget – när kopparpriserna sjönk.
Ändrade förutsättningar stängde gruvan
Precis som begravningsplatsen jag berättade om för några veckor sedan är detta ett företag som fått nya förutsättningar, här i form av konkurrens från Chile. Där består malmen av 40–50 % koppar och på en vecka får de upp lika mycket som de bröt runt Röros under 300 år.
Att bryta koppar i Chile är mycket billigare än att göra det här i Norge. Företaget avbröt brytningen. Under några år försökte de istället överleva genom att bryta Zink men till slut återstod bara konkurs. Entusiaster har sett till att Olavsgruva är öppen idag.
Entrén till Olavsgruvan har utställning med shop
Besök i Olavsgruvan är enbart som guidade turer. De går varannan timme under högsäsong. Jag hade inte kollat upp tiderna innan vi for så vi anlände när det var ganska lång väntetid. Nu finns det en hel del att fördriva tiden med i väntan på den guidade turen.
Eller istället för, för den som inte är sugen på att gå ner i gruvan. Det finns en intressant utställning om brytningen och levnadsvillkoren. Där finns också en museishop med stor sortering av böcker om områdets historia. I den handlade vi glass.
Vi var alltså tre personer. Eftersom de övriga var under 16 gick de gratis i vuxens sällskap. Himla fiffigt tyckte jag som stod för betalningen.
Guidad tur i Nyberget och Olavsgruva
De guidade turerna finns på norska eller engelska. Jag lät nioåringen välja och hon var tydlig att vi skulle ha den engelska så att vi kunde förstå något. Guiden var mycket bra.
Turen börjar i Nyberget, som är en av de äldsta gruvorna. På 1600-talet bröt man malm här genom tillmakning, eldar, för att skapa sprickor i berget. Hästar drog ut malmen och fick också bemanna pumpen. Arbetarna fick själva stå för belysning, eller jobba i skenet av eldarna.
Ytterligare en trappa ner så kom vi ner till den nyare Olavsgruvan där man använde dynamit. Den väg vi gick var också den väg som arbetarna tog in och ut till jobbet. Namnet Olavsgruvan fick den av dåvarande kronprins Olav som var på besök 1937. Samma person, nu som konung Olov V, inviger senare besöksgruvan.
Inte särskilt läskig gruva
Att jag skriver detta blogginlägg beror på att jag fick många reaktioner när jag postade en kortare version på Instagram. Någon tackade för historielektionen, någon tyckte att bilderna var fina och ett par var nyfikna på själva gruvan för de hade inte vågat sig ner i den ännu.
Vad som är läskigt är individuellt, men jag tyckte att denna var en av de trevligare av de gruvor jag besökt. Visst, jag dunkade i huvudet i taket ibland, men det var aldrig riktigt klaustrofobiskt. Det värsta tyckte jag faktiskt var när vi gick förbi en avstängd trappa och guiden berättade att där nere står en vattenpump som vid behov kan pumpa ut 25 000 liter vatten i timmen. Min hjärna tänkte omedelbart (vad händer om den går sönder?).
Fem grader året runt
Turen går 50 meter ner och 500 meter in i berget till Bergmannshallen, en sal med bänkar där de ibland har konserter. De har till och med haft ett bröllop där nere. Jag hoppas att bruden inte bar vitt för skor och nedre delen av byxorna blir gulprickiga när man går där nere.
Turen går fram och tillbaka nästan samma väg och guiden går först neråt och sist uppåt för att ingen ska bli kvarlämnad.
- Följ med ner i Olavsgruvan – en del av världsarvet Röros - torsdag 14 augusti 2025
- Arnos Vale – ett fascinerande viktorianskt kulturarv bland snåren - torsdag 24 juli 2025
- Aléria på Korsika – staden mitt emot Antibes under antiken - onsdag 2 juli 2025
