Snowdon bör inte bestigas med glasögon

Snowdon är det högsta berget i Wales och något av ett måste för alla britter, samt för en och annan utsocknes turist. En halv miljon besökare beundrar panoramautsikten från toppen varje år. En del tar tåget upp, andra vandrar någon av de olika mer eller mindre utmanande lederna.

start-av-pygs-toby-seelys-bild-2012-05-12-09h46m37

Enligt min kompis Gaz som är uppväxt i norra Wales finns det många leder i Snowdonia som är vackrare än de som går upp på Snowdon. De andra vandringslederna har dessutom fördelen att vara fria från lämmeltåg av dåligt utrustade och illa förberedda ovana vandrare. Jag tror honom, men nu var bestigning av Mont Snowdon något av det första jag och Marika spikade, när vi började planera vår sommarresa till Wales.

snowdon-06-4

Att vi skulle upp på Snowdon var faktiskt vårt enda ”måste” på resan och vi var helt övertygade om att vi skulle upp på toppen, tills vi började vandra. Då började vi tänka att Mont Snowdons 1085 meter över havet nog fick klara sig utan ett besök av oss. Orsaken var vädret.

snowdon-6996

Sju olika vandringsleder upp

Den som vill upp på Snowdon eller Yr Wyddfa kan välja mellan att åka tåg eller sju olika leder som startar från olika sidor av berget. Berget beskrivs ibland som en pyramid och ibland som en sjöstjärna där armarna är bergsryggar med andra toppar.

snowdon-6951

Söderifrån går den led som betraktas som vackrast, Watkin. Den startar lågt, från Nant Gwynant vilket ger drygt 1000 meters höjdskillnad. Längs vägen lär man passera vattenfall, en övergiven gruva och en minnessten där Gladstone hållit tal. Det som gör leden tuff är den stora höjdskillnaden samt att ett parti på slutet går i en sluttning med lösa stenar. Det här var den led jag först ville gå, men den är inte att rekommendera vid blöt väderlek.

snowdon-06-2

Västerifrån kommer två leder som räknas som de lättaste, Rhyd-Ddu och the Snowdon Ranger. Den sistnämnda var poppis bland turister på 1800-talet, men är numera otrendig. Vilket betyder att den som väljer den leden slipper folkträngsel i början. På slutet går flera leder ihop.

Österifrån från Pen Y Pass finns de populära lederna Pyg eller pig’s och Miner’s. De startar båda från samma parkeringsplats, Pygs åt höger och Miner’s åt vänster. De går ihop en bit under toppen. Den förstnämnda är brantare, kortare och går högre upp på bergsidan än Miner’s som i början slingrar sig runt sjöar, en bit under Pygs. Man kan ta den ena upp, eller nästan upp, och den andra ned.

snowdon-6932

De nedre delarna av dem är också inledning- respektive avslutning på den berömda Snowdon Horse Shoe. Som namnet antyder går leden i en halvcirkel och kan enkelt beskrivas som att man viker av från Pygs och gör ett yttervarv uppe på bergskammen. Sedan kommer man så småningom ner på Miner’s igen. Detta är den tuffaste leden där man inte bara klättrar upp på huvudtoppen utan även balanserar på bergsryggar mellan flera toppar. Särskilt biten Crib Goch ska erbjuda spektakulär utsikt, men är direkt livsfarlig om det blåser.

pygs-o-miners-sett-fr-horseshow-toby-seely-2012-05-12-13h58m42

Bildtext: De soliga bilderna ovan har lånat från en kompis som vandrat hästskon. Den första är tagen vid starten av Pygs, den andra är tagen från en bergskam på andra sidan om en av sjöarna. Längs sjökanten slingrar sig Miner’s, en bit upp på bergssidan ser du en annan stig, det är Pyg. 

Vi hade prickat in en riktigt blåsig dag vilket begränsade vårt urval av vägar. Vi valde att starta med Miner’s som går förbi en del sjöar och ruiner från gruvepoken. Det vill säga lämpliga fotoobjekt och de led som min fotobok rekommenderade vid sidan av Watkins. 738 höjdmeter och 7,5 km hävdar min klocka att vi gick. 3,5 timmar tog det oss, vilket är en timme längre än guideböckernas uppskattning. Totalt skrapade jag ihop 29 000 steg den dagen medan Marikas klocka rapporterade 37 000.

snowdon-35-2

Norrifrån från Llanberis kan man gå en gammal ponnyled eller ta tåget. Ponnyleden är den längsta vägen men den har en ganska jämn lutning utan riktigt branta partier. Den går långt från alla dramatiska bergskammar och betraktas som lite enahanda.

snowdon-12

Tråkig är ett annat ord för trygg och säker och ska absolut inte föraktas. Det är i varje fall mitt omdöme efter att ha vandrat den neråt. Vi hade möjlighet att gå ner en annan väg än den vi tog upp, eftersom vi tog buss till Pen Y Pass från Llanberis där vi bodde.

Snowdon Mountain Railway

Tusen personer om dagen väljer den enkla vägen och tar tåget 7,6 km från Llanberis upp till toppen. Snowdon Mountain Railway är ett kuggstångståg från 1896. För att få åka med behöver man sommartid boka biljett minst en vecka i förväg. Att åka med ångloket och den finaste vagnen Lily kostar £37, det andra tågseten kostar £29 retur eller £22 singel. Man åker samma tåg upp och ner och får en halvtimme på toppen.

snowdon-41

Tåget stannar vid toppstugan som byggdes 2009. Därifrån är det några meter upp till toppen. Eftersom folk bokat sina biljetter långt i förväg kunde de ej veta vilket väder som väntade. Det var lätt att identifiera vilka som kom med tåget och vilka som promenerat upp.

snowdon-7108

Jag har åkt tåget en gång, påsken 2000. Då var det snö på själva toppen så tåget vände på någon station nedanför.

snowdon-02

Förberedelser inför vår bestigning

Helst av allt ville jag gå alla leder men om jag var tvungen att välja så var det givetvis de fotomässigt intressantaste lederna som hägrade. Därför borde jag ha hållit i träningen från i våras. Dagen före vi åkte gav jag mig ut på ett sista-minuten-träningspass på Safjället och konstaterade mest att jag fick blodsmak i munnen av att gå uppför backar jag i våras sprang uppför. Träningsvärken i benen bättrades sedan på dagen innan vår Snowdon-bestigning genom att vi vandrade runt på the Great Orme och sedan sprang upp och ner i slottstorn.

snowdon-22

När vi väl kom till Llanberis strejkade mina ben och vägrade gå längre än till hotellets uteservering förrän de fått en öl. Efter att jag druckit en öl vad jag på väg i säng tills Marika påminde mig om att jag nog borde äta något. Fiffigt nog serverade de på hotellet en av resans bästa hamburgare (och jag har jämförelsematerial). Vi bodde på Padarn, ett hotell vi blivit rekommenderade av en av Marikas kollegor.

snowdon-6912

Snowdon Craft Lager är för övrigt en riktigt bra öl. Glaset är Marikas, den kvällen försökte jag mig på diverse ale. Som synes sken solen.

Sherpabuss till Pen Y Pass

När vi planerade resan trodde vi att vi skulle komma till Llanberis i god tid för att gå runt och titta i friluftsbutiker och införskaffa en karta. Istället blev det en hamburgare och direkt i sängen för min del medan Marika tog en kvällspromenad och fotograferade slott i solnedgång.

När vi vaknade var solen gömd bakom dimma och låga moln. Vi skyndade oss iväg för att hinna med dagens andra Sherpabuss kl 08. Det fungerade då hotellet började servera frukost kl 07, det enda hotellet med svenska frukosttider. Dessutom hade Marika rekognoserat var busshållplatsen var någonstans under sin kvällspromenad.

snowdon-6940

Det var klokt att ta bussen till Pen Y Pan då parkeringsplatsen där redan var full när vi kom dit. Däremot hade caféet på platsen ännu inte öppnat eller aktuella väderleksprognoser kommit upp. Det var gott om människor som tittade på kartorna och väntade på vädret. En del personer var även på väg till Pen Y Pass från berget. För en del är det ett äventyr att ta sig upp, för andra är det en morgonjogg.

snowdon-39

Lättgått i början

Det är inte helt optimalt att ge sig av utan karta, men vi var mitt i turistsäsongen vilket betyder att det fanns gott om andra vandrare att följa efter. Dessutom är stigen väl upptrampad. Det var faktiskt bara två ställen där vi tvekade lite och då väntade vi in andra vandrare och frågade.

snowdon-04-3

Första delen av Miner’s är en bred pick-nickstig. Man passerar en del sjöar varav en har blåare vatten än normalt. Det är en effekt av kopparbrytningen som skedde här förr. Det finns också en del ruiner kvar från den tiden. Därefter vänder stigen brant uppåt och zick-zackar upp till kammen. På vägen upp ansluter Pygs och väl uppe på kammen går stigarna ihop med de som kommer norrifrån och från väster.

snowdon-38-2

Vinden vår stora fiende

En torr dag utan vind är det ingen match att ta sig upp på Snowdon den här vägen. Det är faktiskt varken särskilt långt eller högt. Berget är ju bara drygt 1000 meter.

snowdon-27

Men vår dag var den branta delen genomvidrig. Vinden kom i byar och slet tag i oss. Jag var klädd i regnkläder och det kändes ibland som en usel idé då det bara blev mer vindfång och jag ändå blev genomblöt.

snowdon-03

Vinden gjorde också att min hatt inte gjorde ett dugg nytta för att skydda glasögonen från nederbörd. Glasögonen var mer eller mindre konstant hopplösa att se igenom. Det var ungefär som att köra bil i en regnskur utan att slå på torkarna.

snowdon-54

Långa partier gick jag med hakan nedtryckt och kisade över kanten på glasögonen. På det sättet har jag begränsad syn, så Marika gick före mig och så satte jag bara fötterna där hon satte sina. Eller så använde jag händerna för att hålla i mig i olika klippblock. Det finns gott om ställen att hålla i sig. Där det saknades vinglade jag en del och andra vandrare undrade hur jag mådde. Finfint svarade jag, jag håller bara på och upptäcker hur mycket av balansen som sitter i att man ser var man sätter fötterna.

snowdon-47

När vi på morgonen såg vädret sa vi att vi kanske skulle strunta i toppen och bara ta en promenad. Upp Miner’s och när vi mötte Pyg’s skulle vi vända och ta den ner. Den idén övergav vi på vägen upp. Vi var rörande överens om att ingen av oss ville försöka hasa oss neråt på de blöta klipporna. Att ta sig upp är en helt annan sak än att ta sig ner om det är blött. Istället blev toppstugan vårt hägrande mål.

Dyblöta på toppstugan

Toppstugan har café och en butik som säljer friluftsutrustning. De hade fin försäljning av torra kläder denna dag. Jag hade med mig extrakläder och en liten handduk. Det var väldigt skönt att byta om till torra kläder. Den ylletshirt jag gick upp i kunde man nästan vrida ur vilket inte ger särskilt många poäng till min relativt nya Marmot regnjacka.

snowdon-59

Att byta till torra sockar var ljuvligt. Känslan varade visserligen bara i sisådär femton sekunder efter att jag stoppat ner fötterna i mina vattensjuka Salomon gore-tex-skor. Jag hade mitt näst bästa par på mig och det blev ganska snart tydligt att den ena skon läckte. Det spelade mindre roll då båda skorna snart var fyllda med vatten som runnit ner i dem via regnbyxorna.

Vi stannade i toppstugan i 1,5 timmar i hopp om att dimman skulle lätta. Vi roade oss med att äta sausage roll, chips och dricka både kaffe och te. Samt prata med ett äldre par bredvid oss. Plus förstås roa oss med att titta på folk. De som klev av tåget i sandaler och kom fram till att de inte ville lämna den torra stugan samt de som kom inramlande dyvåta. Att bestiga Snowdon lockar allt från barnfamiljer i shorts till folk utrustade för fjällexpedition.

Obligatoriska toppbilden

Själva toppen ligger precis bredvid toppstugan. Det är en liten trappa upp och sedan finns det en skiva som pekar ut vad man skulle kunna se för något. Om man nu såg något.

snowdon-43

Vi slapp köa upp. Vi tog snabbt bilder av varandra innan vi vände neråt mot hotellet och en dusch.

snowdon-59-2

Marika skaffade en stilig öronvärmare på toppen och jag rotade fram en yllemössa. Inte för att det var kallt utan för att hatten var så himla blöt. På nervägen hade vi vinden i ryggen för det mesta vilket gjorde att glasögonen gick att hålla rena.

snowdon-18

Nerfärden var helt odramatisk. Vårt enda bekymmer var att toaletten på raststugan halvvägs nere var stängd. Det var förvisso en smärre kris eftersom vi gick i ett helt praktiskt taget helt flackt landskap.

Kristina fotar tåg

Det finns flera anledningar till att vi valde den långa och relativt flacka ponnystigen till Llanberis ner från Snowdon. Huvudanledningen är att vi absolut inte ville klättra på blöta klippor neråt. Sedan var det också lockande att gå direkt hem till hotellet där torra kläder väntade. Dessutom fanns det möjlighet att fotografera tåget och jag ville ta fina bilder av tåg som tuffar i dramatisk natur.

kristina-fotar-tag

Vi kan väl säga att jag la mycket tid på att fota tåg, men att den dramatiska utsikten inte riktigt ställde upp, även om det kompakta molntäcket lättade något på eftermiddagen.

snowdon-7108

Före resan ägnade jag mycket tid åt att fundera på kamera och objektivfrågan. Det blev till slut en normalzoom och plastobjektivet. Större delen av dagen hade jag plastobjektivet på kameran och kameran under regnjackan. Med tanke på att både regnjackan och tröjan jag hade under var sjöblöta var det inte direkt torrt ställe men det var kanske torrare än att ha den utanpå jackan.

snowdon-extra-19

Med facit i hand, särskilt efter att jag tittat på de bilder jag tagit, hade det varit bättre med ett vädertätat teleobjektiv. Samt att förvara det i ryggsäcken och plocka fram det lite nu och då. Plastobjektivet har många användningsområden men att gräva fram den ur regnrocken och snabbt ta några bilder av dimmigt landskap är verkligen dess absolut sämsta gren. Majoriteten av bilderna saknar fokus, se exemplet ovan. De flesta bilder i det här inlägget är tagna med mobilen.

Pete’s Eat

Efter snabbdusch och byte till torra kläder gick vi till det illblå huset Pete’s Eat. Det är tydligen legendariskt enligt samstämmig uppgifter. Det vill säga, både paret vi pratade med på toppstugan och Gaz förordade att det var dit vi skulle gå för att fylla på. Vi träffade också alla där.

snowdon-petes-marikas-bild-img_1880

Marika följde rekommendationen och tog deras omelett. Den såg riktigt god ut och jag var lite ledsen över att jag inte äter ägg. Jag försökte med sallad och diverse stekt mat men sallad är verkligen inte deras gren.

snowdon-37

Vi avrundade med att gå upp på övervåningen och titta i kartrummet och biblioteket. Det finns verkligen många leder att vandra i Snowdonia. Jag vill definitivt tillbaka. Gärna en dag med aningen bättre sikt och mindre vind. Att det var lite fuktigt gjorde oss egentligen inte så mycket, efter den stekheta supertorra svenska sommaren med alla skogsbränder kändes regn uppfriskande. Det blev möjligen lite tjatigt fram på eftermiddagen med tjippande skor men hellre en regnskur nu och då, än rekordtorka.

snowdon-46-2

Bildcred: de flesta av bilderna har jag tagit. De där jag är med på lite avstånd har Marika tagit. Sedan har jag lånat några bilder från Toby Seely för att visa hur det kan se ut. De senare är tagna från en vandring längs hästskon det vill säga delvis annan väg.  

4 Comments for “Snowdon bör inte bestigas med glasögon”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

 

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.