Etikettarkiv: sandsjöbacka

ilsken eller lekfull?

Snabba (folkilskna?) kossor i Sandsjöbacka

Jag har haft en helt underbar helg. Perfekt på alla sätt och vis. Eller, jo, jag skrev ett debattinlägg där jag argumenterade emot en grupp människor och fick inga större ovationer för det. Men det var väl heller inte att vänta. Men förutom det så har helgen varit perfekt. Jag har passat på och jobbat lite innan helvetesoväsendet börjar igen och gjort en del annat trevligt. Helgen avrundades med en fotopromenad i Sandsjöbacka naturreservat.

träd

Jag var på väg hem från Kungsbacka och var nyfiken på om man nådde naturreservatet från rastplatsen längs motorvägen. Det gör man, via en gång under motorvägen. Jag vandrade och fotade träd i motljus och medljus i lugn och ro. Ända tills det visade sig att några buskar i fjärran inte alls var buskar, utan kor. Eller möjligen kor och ungdjur. Alla koblaffor på stigen borde gett mig en hint om risken att stöta ihop med betesdjur.

Jag är sådär förtjust i kor. Jag gillar dem hängmörade och stekta på en tallrik, men inte medan pälsen är på. Ett par ungdjur stod på stigen och jag funderade på att vända. Medan jag funderade kom en mtb-cyklist. Kan hon så kan väl jag, djuren är väl vana vid människor och tama, tänkte jag och följde efter. Ungdjuren, som flyttat sig åt sidan gillade inte mig utan satte av neråt. Trots sin storlek och den oländiga terrängen fick de upp en ansenlig hastighet. Som tur var sprang de bort från mig.

kohuvud

Lite senare gjorde jag något ovanligt, jag vände. Inte fullständigt så att jag gick tillbaka exakt samma väg, men jag vände, gick tillbaka en liten bit och valde en annan stig tvärsöver ljungheden. Det var när stigen jag gick på vände neråt och jag såg att det var lika lerigt som senast jag vandrade i Sandsjöbacka. Det är nästan prick ett år sedan och den promenaden slutade med ett par timmars omväg, för att det var översvämmat. Därför vände jag i år. Trots att jag faktiskt lärt mig något från förra året och hade gummistövlarna på. Jag borde dock haft gummibyxor också. Fick åka hem med bara ben eftersom jeansen blivit alltför leriga för att åka bil.

Nackdelen med att jag ”vände” och gick över ljungheden igen var att jag var tvungen passera korna igen, men det gick ju bra åt andra hållet. Visserligen såg den här allt annat än tam ut. Han eller hon följde mig med blicken medan jag gick på stigen. När jag stod mitt framför tog jag en till bild. Direkt efteråt satte kon fart neråt, rakt på mig. Alltså: flera hundra kilo i full fart rakt mot mig. Jag stod mitt på en ljunghed. Inte ett träd eller klippa i sikte. Inte kul!

ko och träd

Den spontana reaktionen var att börja springa, men jag hade redan tänkt att det borde vara det sämsta alternativet. Springer man från en hund så tolkas det antingen som flykt eller en inbjudan till lek, i båda fallen med katastrofalt resultat. Funkar kor som hundar?

Med en puls på runt 200 lyfte jag kameran. Dumt sumpa en bra bildmöjlighet, särskilt om det skulle visa sig vara min allra sista bild. Hann tänka att det kunde vara praktiskt, ifall någon cyklist skulle hitta mig nertrampad i lervällingen framemot vårkanten, att det åtminstone skulle vara lätt identifiera förövaren. Det blev inte årets bild. En viss skakningsoskräpa kan anas i bilden. Och jag vet inte riktigt hur jag siktat…

anfallande ko

(Bilden är i princip obeskuren, tagen med 105 mm objektiv med cropsensor – ger er fotografer en uppfattning om avståndet). 

När kossan var precis framför mig (för en åskådare säkert en marginal på flera meter) så tog hon ett ganska elegant krumsprång åt höger, sneddade runt och ställde sig och blängde på mig.

ilsken eller lekfull?

Jag blängde tillbaka, vände mig sedan demonstrativt lugnt om och gick därifrån. Det gick alltså bra. Men det är osäkert om jag går över några hedar med betesdjur igen! Är överhuvudtaget lite tveksam till Sandsjöbacka, jag har varit där två gånger och båda gångerna har varit lite väl äventyrliga. Hädanefter vill jag bara gå i lugna skogar.

mossa

Fantastiskt träd i motljus

Översvämmade äventyr i Sandsjöbacka

Fantastiskt träd i motljus Efter veckor av spöregn badade Allhelgonadagen i solsken. En helt fantastisk höstdag som gjord för långa promenader. Trots det var vandringslederna i Sandsjöbacka helt övergivna. Hur kunde det komma sig?

Jag arbetar mot en deadline och sitter egentligen kedjad framför datorn dygnet runt. Men ibland kör man fast och behöver byta miljö. Vad passar bättre än en kortare vandring i Sandsjöbacka naturreservat? Sagt och gjort, kamerorna packades och Lundhagsbyxorna drogs på. Skovalet innebar en del velande: klumpiga kängor, gympadojor för leriga förhållanden eller mina favoritskor, mina lätta salomon? Jag valde, precis som veckans övriga sex dagar, de sistnämnda.

En kompis hämtade upp mig och vi åkte till Långås. (Inte samma Långås i Marks kommun som jag åkte skidor till i vintras, utan Långås längs Spårhagavägen mellan Billdal och Lindome.) När vi körde sista kilometern mot parkeringen mötte vi ett par hundägare som alla var skodda i gummistövlar. Vi borde tagit det som en stark varningsklocka och inte avfärdat det som mode för hundvänner. Istället parkerade vi och började gå en rödmarkerad led.

Höglänt ljunghed förvandlad till leråker

Leden slingrade sig genom vackra solbelysta ekbackar och vidare upp på en ljunghed. Jag blev ovanligt glad när det började gå uppför, nu skulle vi komma upp från vätan. Men stigen över ljungheden var förvandlad till geggig leråker. Istället för att klafsa i geggan tog vi fram sjumilakliven och plöjde genom ljungriset bredvid. Ögonen stint fästa i marken för att undvika koblaffor, lösa hala stenar och gropar. När vi kom upp kunde vi  lyfta blicken och belönades med en vacker utsikt.

Geggig stig över ljungheden Därefter vände leden tyvärr neråt igen. Leråkern förvandlades bitvis till bäck men vi hoppade på stenar och klättrade längs kanterna vid gott mod. Tills vi kom ner till en informationstavla och möttes av en helt översvämmad vägstump. Båda sidor av vägen var översvämmade åkrar, det fanns helt enkelt ingen väg runt. Skulle vi vända och knata tillbaka i lervällingen? Eller ta en extrasväng, följa en blå led sydväst, ta oranga Sandsjöbackaleden tillbaka och komma fram på andra sidan översvämningen? Jag plockade fram Gröna kartan nr 541 och konstaterade att vi nog avverkat de torraste partierna av leden. Det som återstod på andra sidan den översvämmade vägstumpen var sjönära våtmarker.

Min vandringskamrat menade att blötare kunde det ju inte bli och ifall det nu var våtmarker, då borde det vara ordentligt spångat. Det argumentet köpte jag. Dessutom la jag filosofiskt till: i värsta fall får vi ge upp att hålla oss torrskodda och helt enkelt klafsa ner i geggan.

Välmarkerad vandringsled, men var är spångarna?

Vi fortsätte. Första biten var lättgådd väg, några får, en stor ek med koja i flera våningar och så småningom kom vi in i skogen igen. Passerade en slåtteräng som Tölö hembygdsgille sköter om. Ängen ägs av Einar Andersson och kanske var det Einar själv vi hälsade på. Vi såg också två joggare, far och son, försvinna iväg på lätta steg.

Karta över vandringsleder Sandsjöbacka Solen stod nu ganska lågt och vi gick med så långa steg som terrängen tillät.  Efter en dryg timme var vi tillbaka vid den översvämmade vägstumpen, fast nu på andra sidan. Nu visade det sig att stigen framåt också var ganska blöt. Vi försökte hitta en möjlig väg vid sidan om: rundar flyttblock, kryper genom täta busksnår, klättrar över mossbelupna stenmurar, skråar uppför en stenig slänt. Jag försökte följa något som antagligen är rena motorvägen för en hare. Tyvärr är jag något högre och bredare än en hare och inte lika säker på fötterna.

Till slut klättrade vi ner till stigen igen. Det tog helt enkelt för mycket energi och för lång tid att klättra omkring i skogen. Här och där fanns också en spång utlagd. Spångarna var förvisso glashala av nedfallna löv men ett välkomet avbrott från geggan.

Vandringsleden försvinner ut i en sjö

Lederna är väldigt välskyltade. Med jämna mellanrum står det träpinnar med färgglada pluttar på. Vad som möjligen förvirrar är att det verkar finnas flera gula, blå respektive röda spår. Karta eller bra minne är därför bra att ha. Eller att man helt enkelt håller sig till en färg. Men vad gör man när nästa pinne plötsligt står ute i vatten? Inte en chans att vi klafsade ut där, så vi valde något som skulle kunna varit en stig åt ett annat håll. Vi nådde fram till ett hus och kunde återknyta bekantskapen med leden en bit längre fram.

Snubbelbjörkar Skymningen hade nu sänkt sig och jag plockade fram kartan igen, skulle vi verkligen fortsätta på leden eller ta bilvägen runt om? Kartan avslöjade att bilvägen var en låååång omväg och vi bedömde att vi skulle hinna till bilen om vi skyndade oss och eventuellt joggade delar av vägen.

Vi hade nu nått den terräng mellan Mellsjö och Sandsjö som enligt kartan skulle vara fuktigast och kartan hade en poäng. De spångar vi hade hoppats på verkade ha flutit bort. Och de som fanns var inget att satsa på. Jag tog sats från en sten och hoppade över ett pöl för att landa i säkerhet på en spång. Trodde jag. Spången agerade vippbräda och skickade mig rakt ner i den bruna pölen.

Vi skyndade vidare, hoppade över nedfallna (fällda?) björkar och stod plötsligt framför en sjö. En temporär sjö full med björkar men likväl en sjö och tämligen djup. Vi letade men kunde inte se någon väg runt. Det fanns inga alternativ. Det var bara att vända. Detta är ett helt unikt beslut i chefstomatens liv, antagligen första gången någonsin detta har hänt.

Varnar förgäves medvandrare

Här vände vi! På återvägen trasslade jag in mig i taggtråd som inte syntes i mörkret vilket stärkte oss i att vi hade fattat rätt beslut. Efter en stund mötte vi dagens första medvandrare. Jag hejade och frågade vart de skulle. De hade bilen i Långås och hade bråttom, ”snart ser man inte markeringarna längre.”
”Det går inte att ta sig till Långås den vägen” sa jag och visade dem bilden av sjön.
”Vi kan gå runt” svarade mannen medan kvinnan tvekade.
”Det går inte att gå runt”.

Men de kände inte mig och vet inte att ordet ”går inte” egentligen inte existerar i mitt vokabulär. Så de fortsatte.

Ficklampa i mobilen räddare i nöden

Vi hann tillbaka ut på bilvägen innan skogen blev beckmörk. Under den timme det tog oss att knata tillbaka till bilen blev jag alltmer nöjd med min HTC Desire. Jag gillade den även tidigare men nu upptäckte jag hur fiffigt det är med ficklampa i mobilen. Slapp bli överkörda av bilar och såg vägkanten.

Hur gick det för medvandrarna? När vi kört en halv kilometer mötte vid dem. Favoritskorna? Jag får nog använda något annat ett tag. Å andra sidan ska jag inte gå någonstans, jag ska sitta framför datorn och jobba.

(Alla bilder är klickbara för större storlek)