Cap d’Antibes gröna oaser mellan de palatsliknande villorna

Cap d’Antibes är min udde, den som är närmast av de tre stora uddarna på Rivieran. Alla tre har attraktiva postnummer, vackra kustpromenader och huserar kända byggnader. Cap d’Antibes har exempelvis den ljusstarkaste fyren, det lyxigaste hotellet och Château de la Croë som en gång var hem till Edvard och Wallis Simpson men numera ägs av Roman Abramovich.

Visserligen är det enklare att ta sig till Cap Ferrats och Cap Martins kustvandringar med tåg, men av naturliga skäl vandrar jag ändå oftare på Cap d’Antibes. Dock inte så ofta ute på sentier littoral (där Mussos bok Återträffen inleder med ett mord).

Det finns fler promenader än sentier littoral

Genom åren har jag traskat ganska många varv på olika delar av udden. Det slog mig häromdagen att Cap d’Antibes erbjuder en sådan mångfald av promenader att jag kanske skulle försöka sammanfatta dem och inte ”bara” skriva om den kända kustvandringen. Sedan upptäckte jag att jag faktiskt redan hade publicerat en hyfsad introduktion till Cap d’Antibes. Därefter spenderade jag en halv förmiddag med att göra återbesök i gamla blogginlägg (vilket du också kan göra om du följer länkarna i texten).

Ute och traskar i terrängen på Cap d’Antibes

Slingrande gränder mellan höga murar

En anledning till att jag spenderar mycket tid på Cap d’Antibes är att min favoritbadstrand ligger på andra sidan udden. Därför genar jag tvärs över titt som tätt (favoriten är stranden med tornet). En annan anledning är att alla vägar slingrar rejält. En hel del är också avspärrade för trafik eller slutar med en mur. Därför kan det vara värt ha Google Maps framme innan man viker av ner på en väg som ser ut att gå åt rätt håll. Den kan mycket väl vika av eller visa sig vara en återvändsgränd. Å andra sidan får man se mer om man går på måfå.

Så här kan det se ut när man är ute och går.

De flesta vägar och gränder kantas av rejäla murar men man kan ändå få se prov på olika byggnadsstilar om man sträcker på sig. Ännu bättre utsikt får man om man åker buss för då kommer man lite högre upp. Det finns gott om bussar mellan badorten Juan les Pins på ena sidan om udden och Antibes på andra men även en buss som går ut till spetsen på cappen. Den har sin vändhållplats precis utanför lyxhotellet och det är särskilt intressant sitta där när all personal anländer. Det är proper klädsel med svarta långbyxor som gäller även mitt i sommaren.

Huvudgatan mitt på på Cap D’Antibes kantas av tjusiga hus men på bilden finns också en busshållplats. Bussen går mellan Eden Roc och centrala Antibes ungefär en gång i timmen.

Tallskogsbeklädd udde blev rosodlingar blev lyxvillor

Jag gissar att hela udden en gång var täckt av tallskog men att delar så småningom blev uppodlade. Antibes var för hundra år sedan känt för sina rosodlingar. Eftersom jag traskat förbi rester av en rosodling många gånger så tänker jag att en del låg här. Men i takt med att det blir fler och fler villor krymper arealerna ner till ingenting.

Denna byggnad hade namnet mas, vilket i Provence är namnet på en lantbruksfastighet byggd av lokala stenar. De ska vara riktade mot söder och har lite olika form i olika delar av Provence.

Hollywoodeliten stod för en hel del av den första generationen villor under första halvan av 1900-talet. Senare har oljeprinsar och oligarker tagit över de största egendomarna och en hel del av de första villorna är borta. På sina ställen har villorna blivit inhägnade lägenhetsområden. Alla egendomarna är inte i toppskick. Under de tio år jag vandrat runt här har jag gått förbi många ruckel och byggarbetsplatser.

Alla hus är inte superstora, moderna eller i toppskick.

Exemplet Villa Heloise

På temat att det i alla år varit gott om byggkranar och byggarbetsplatser så vill jag visa hur det kan se ut.

Foto taget nästan nere vid vattnet på Juan-les-Pins-sidan. Närmast kameran byggarbetsplats, det gulvita huset heter Villa Heloise och är byggt 2021.
Skärmdump från en webbsajt som skriver om Villa Heloise.

Men låt oss backa till början av den promenad som jag hämtat fotona ifrån.

Längs strandpromenaden och upp till fyren

Cap d’Antibes syns som sagt väl från centrala Antibes. Det går bil- eller gångväg närmast vattnet nästan hela vägen runt. Det är en riktigt fin tur men väl lång att göra i ett svep till fots. Jag brukar ta en del i taget. Den vanligaste turen börjar med att jag strosar längs stränderna Ponteil och Salis.

Royal Beach hade fortfarande öppet i början av november men i stort sett har Ponteil-stranden packat ihop för säsongen. På bilden kan fyren anas uppe i överkant.

När jag kommer till den lilla småbåtshamnen Port de la Salis viker jag av uppåt till fyren på Chemin du Calvaire. Den steniga stigen har jag av och till använt den som backträning. Jag möter sällan mer än någon enstaka joggare eller turist på avvägar. Men två gånger per år går Antibesborna man ur huse. Det är när skyddshelgonet ska först ner till katedralen och sedan upp igen.

Chemin du Calvaire till vänster och ingången till Bois de la Garoupe till höger

Bois de la Garoupe

Bredvid stigen ligger en liten skog. En gång i tiden vågade jag knappt in i den vildvuxna Bois de la Garoupe om jag inte hade hund med mig. Men skogsplätten blev renoverad med nya fina skyltar och välansade gångar. Nu börjar tidens tand gnaga lite på putsen igen men det är fortfarande fint.

Runt fyren och kyrkan

Högst upp ligger fyren och en kyrka som är full med votivskepp. Det är här skyddshelgonet bor när hon inte bärs runt av barfota sjömän. Kyrkan är byggd på en plats där romarna hade en helgedom tillägnad mångudinnan.

För några år sedan öppnade ett café på den öppna platsen utanför och ibland har det varit marknader där. Caféet är kvar men har bara öppet helger så här i lågsäsong. Utsikten härifrån förevigats på en och annan konstkurs och är även med i reseguiden Mitt Nice.

Julbelysningen är uppsatt men ännu inte tänd (2014 stod jag här uppe vid tolvslaget).

Nedanför ligger stora Domaine la Dilecta

Från fyren kan man ta en stig neråt mot Plage de la Garoupe och starten på sentier littoral, eller gå bilvägen ner mot Juan les Pins. Gör man det senare kommer man förbi den imponerande entrén till Domaine la Dilecta som jag valt som introfoto till denna text. Vad är det för slott som gömmer sig där bakom? Av det man kan se genom grindarna är det ett i sammanhanget ganska modest vitt hus. Jag hittar inte så mycket om Dilecta mer än att själva godset består av fem hektar och går att hyra om man vill ha fest för 80 personer. €10 000 kostar det men alla behöver anlända med privatchaufför för det finns inga parkeringsplatser.

Det man ser av Domaine la Dilecta genom grindarna.

Aga Kahn på Rivieran

När jag letade efter info om Dilecta hittade jag en rad hos bloggen French Lessons att egendomen ligger granne med Aga Khans hus. Ett hus som den ryske oligarken Rozhetskin försökte ”förbättra” och sprängde bort halva innan franska myndigheter satte stopp. Rozhetskin kan inte återställa byggnadenför han tillhörde dem som var anti Putin. Ni vet de som ofta drabbas av en plötslig lust att hoppa ut från höga fönster. Rozhetskin verkar istället ha bestämt sig för att bada i syra.

Efter att ha spenderat en stund med google tror jag att det inte var playboyen Aga Khan, han som i några år var gift med Rita Hayworth, som bodde på Cap d’Antibes. Det var hans far, Aga Khan III, som 1929 köpte Villa Taormina, byggde ut och döpte om det till La Villa Jane Andrée efter sin tredje fru, Andrée Caron. Hon behöll huset efter skilsmässan och bodde där 40 år. Huset stod sedan tomt länge.

Rita Hayworths och Aly Khans bröllopsmottagning ägde istället rum på Château de l’Horizon som ligger vid vattnet i Golfe Juan. Det huset är i sin tur så berömt att det finns en hel bok om det dekadenta livet här under Khans och tidigare ägares tid. Bland annat lär en gäst ha fyllt ett badkar med champagne för att använda som fotbad. Château de l’Horizon är nu ombyggt till oigenkännlighet av ägarna som är den saudiska kungafamiljen. När de är på besök spärras den närbelägna allmänna badstranden av, till stort förtret för fransmännen som är mycket för att stränderna ska vara tillgängliga för alla.

Cap d’Antibes är grön uppifrån

Större delen av Cap d’Antibes är bebyggd men uppifrån ser den ändå grön ut för att en hel del av villorna har rejäla tomter, speciellt de som ligger längs ut på udden. Jag har rotat fram ett foto taget uppifrån för att ge en överblick. Här är den yttre delen av Cap d’Antibes.

Plage de la Garoupe är viken med det turkosa vattnet till höger. Därifrån kan man gå nästan hela vägen runt udden på en stig som går närmast vattnet. Det är bara på slutet vid Eden-Roc som stranden är avspärrad.

Förutom vackra vyer är det värt att vandra udden för att den har haft strategisk militär betydelse. De flesta spår är borta men det finns en del kvar i den bortre änden, den som är till vänster i bild. Jag har varit där ett par gånger med kameran. Det kanske blir ett till blogginlägg. Eller så sparar jag dem till en bok. Jag gillar att lägga ut lite smakprov till blivande böcker på bloggen men det ska ju finnas en hel del nytt i dem också.

chefstomaten

Last updated on januari 12th, 2023 at 08:04 e m