Skulptur i Pilane

en av fjorton gubbar i installationen borders

Jag har en förkärlek för entusiaster som kommer på, och genomdriver totalt galna idéer. För idén att genomföra utställningar i ett tvåtusenårigt gravfält mitt bland betande får – det är väl ganska knäppt? Men när man väl kommer dit så känns det helt självklart att stora skulpturer ska upplevas utspridda i kuperad Bohusländsk natur. Eller att gravfält ska bjuda på överraskningar. Jag har inga problem med att betala 70 kronor i entré för upplevelsen.

Utställningarna har också blivit en formidabel succé med sisådär 60 000 besökare per år. Det syns här och där, för där initiativtagaren Peter Lennby en gång fick rensa bort sly, där är det nu rejält upptrampat. Erosionsskador tänker jag men slår bort det lika snabbt igen. Och funderar istället på hur i all världen en del av verken kommit på plats. Helikopter?

Pilane 2010 – saknar bara systemkamera och konstintendent

Det är under besöket på Pilane som jag för första gången under dagen saknar min systemkamera. Min nya semesterkamera är en ren dröm att bära runt på i jämförelse, men å vilka häftiga bilder jag kunnat ta med klunsen. Framförallt av installationen Borders av isländska Steinunn Thorarinsdottir. Det består av ett gäng, fjorton totalt, rostiga respektive skinande gubbar i naturlig storlek utplacerade i och runt gravfältet. Bedjande, vilande (döda?), överblickande…

Är de gjorda med den här miljön i åtanke eller utställda på måfå? Borders – är de skinande aluminiumgubbarna och de rostiga gjutgjärnsgubbarna olika folk på varsin sida om en gräns? Det är mycket vi funderar på och önskar att vi haft med en konstintendent, eller hyrt någon av ljudguiderna (50 kr). (Nu provade vi inte dessa så jag har ingen aning om kvalitén). Kanske är grejen med installationer att man ska fundera och göra sin egen tolkning.

Några bilder från årets utställning, några av verken var med även förra året. Klicka på bilderna för större storlek och bildtexter.

chefstomaten
Latest posts by chefstomaten (see all)