Alla vägar går till Kastrup

Om jag inte visste bättre skulle jag tro att SAS läst tomatsallad i natt. Det var som natt och dag vid servicedesken jämfört med gårdagens informationshaveri.

  1. Först och främst hade de infört en Europa-kö. Den var kort och varje ärende expedierades snabbt och lätt.
  2. Det var inte halv bemanning, alla luckor var öppna.
  3. De satsade också på hörbar information. En kvinna kom exempelvis ut och efterlyste alla resenärer med London som slutdestination. Även jag hörde detta upprop, fem meter bort.

starbucks Men för att backa bandet. Efter gårdagens maraton i frustration och ilska som mynnade i maraton-bloggande (tre inlägg på en kväll är nytt produktivitetsrekord) var jag alltför speedad för att somna. Vid tvåtiden var jag uppe och pillade loss papper som fastnat i skrivaren (för att kunna skriva ut mina inlägg och visa för min ”klubb” av medresenärer). Några yogaövningar senare kröp jag till slut i kojs och somnade väl till slut. Men när klockan ringde klockan 04.00 var jag inte människa. Var så nära att bara stänga av den igen och sova vidare, alla plan var ju ändå fullbokade eller inställda. Men jag tänkte att det nog vore klokt att åka ut och hämta sig en nummerlapp, så jag släpade mig upp, slängde på mig lite kläder och tog min väska och gick. Lämnade lägenheten som den var och skippade frukost och morgontoalett. Det skulle jag ju ha gott om tid med senare när jag väl ställt mig i kön. Kanske skulle jag få fira julen i Sverige istället? Började planera vad jag skulle göra i Göteborg senare under dagen, efter en ordentlig tupplur. Funderade medan jag släpade ut väskan om det inte hade varit bättre att lämna den hemma och hur många varv jag skulle komma att bära den upp och ner för trapporna under de kommande dagarna.

Efter att ha svept av all snö från Pansarkryssaren styrde jag kosan in mot stan. Missade i tröttheten avfarten till riksväg 40 och fick köra ett varv runt St Sigfrids-plan. Väl på 40:an la jag mig en bit bakom en taxi och koncentrerade mig på att försöka styra bilen rakt. Inget fel på väglaget, bara på chauffören.

Svängde ner på korttidsparkeringen vid ankomst-ingången, la i en halv myntsamling för parkering till 06.25 och skyndade mig in. Möttes av en vägg med människor och drog nummerlapp 157. Så mycket för min plan att vara på plats först och hamna först i kön.

Sprint med liten resväska

När jag upptäckte Europa-kön blev jag genast gladare. Stod och trampade i kön och oroade mig för att inte hinna fram, innan jag var tvungen att gå ut och lägga på mer pengar på bilen. Men kön gick raskt undan och plötsligt var det min tur. Höll andan när jag sa att jag skulle till Nice – skulle de ha koll på att Nice är en av de större flygplatserna i Europa eller skicka mig till Dubai/Dominkanska republiken-kön?

”Kan du åka på en gång? Det finns en flight nu via Köpenhamn.”
”Ehh, jag måste flytta på bilen, den står på 30 kr/timmen-parkering.”
”Det hinner du inte.”
”Finns det någon mer flight idag?”
”Kanske via Munchen och ett eller annat till byte vid 20 ikväll.”

Tyskland ville jag undvika så jag sa att jag tar Köpenhamnsplanet.
”Lämna din väska på bagage-drop NU, sedan kan du göra vad du vill med bilen.”
”ok, jag är redo att springa.”

Till saken hör att väskan låg kvar i bilen. När jag fått mitt boardingcard satte jag av i sprintfart ut i kylan igen. Halvvägs till bilen trodde jag att jag skulle stupa, vad gör de med min biljett om jag får hjärtsnörp och trillar ihop? Slog av på takten, slängde mig in i bilen och tänkte att jag kunde köra den, och väskan, närmare. Men det var enkelriktat ut i taxifilen så jag sladdade iväg mot hyrbilarna istället. Bredvid dem fanns två handikappplatser och bredvid dem en tom yta. Den snodde jag. Tog min väska, fortfarande med bagage-taggen i munnen. Väskans teleskophandtag valde detta tillfälle att strejka så jag tog mina 17 kg i ena handen och sprintade in. Vid bagage-droppet var det en enorm kö. Men nu var det slut med att Kristina snällt ställer sig sist i kön. Med andan i halsen sa jag ”jag fick just en biljett, mitt plan boardar kl 06.10 (vilket i sig var ganska ont om tid, även utan den lilla petitessen att bilen fortfarande stod olagligt parkerad).

pansarkryssaren övergiven på Landvetter Efter att ha tittat på mitt boardingcard så godkände SAS-kvinnan min trängning och släppte iväg min väska. Jag vände på klacken och sprintade ut igen till bilen. Min plan var från början att försöka ta mig till en långtidsparkering. Men klockan var nu 06.00 och man ska igenom security också, innan boarding 06.10. Ok, man måste kanske inte vara på plats 06.10, det ska ju rätt mycket folk in i planet men långtidsparkeringarna ligger ju en bra bit bort. Svängde istället in på närmaste korttid igen och plockade fram kreditkortet. La i 400 kronor, vilket gav mig en tidsfrist till kl 19 ikväll. Tog en fin-fin bild av Pansarkryssaren för att hjälpa utskickad spejare hitta igen den. Vad tror ni – hjälper den Biologen att hitta igen bilen?

När jag tagit mig igenom security och stoppade handen i höger jackficka upptäckte jag att den var tom. Där borde det legat hus- och bilnycklar. Total panik, men det var bara att fortsätta mot gaten. Extremt kissnödig, hungrig och gråtfärdig klev jag ombord planet. Väl i Köpenhamn, efter en latte på Starbucks dök nycklarna upp igen, i botten av handväskan. Starbucks hade för övrigt inte mindre än tre säsongssmaksatta lattesorter men jag tog det säkra före det osäkra och köpte en vanlig.

Det här inlägget skrev jag på Kastrup, betalade sedan 60 danska kronor för Internetaccess för att lägga ut det på bloggen. Bara för att upptäcka att Binero uppdaterat en brandvägg och att jag därför inte kunde komma in på bloggen.