I Selånger börjar S:t Olovsleden – pilgrimsled omgärdad av myter

Publicerad av

Skylten S:t Olofsgården fick mig att släppa på gasen och stanna till. En annan skylt informerade mig att Selångers kyrka är öppen dagligen i ett par veckor efter midsommar. Men nu var det midsommarafton och jag var lite sen till ett midsommarfirande. Jag rullade vidare, men strax därefter dök skylten Pilgrimscenter upp. En kombination av nyfikenhet och hopp om att hitta en toalett gjorde att jag svängde av. Men parkeringen var övergiven, vilket påminde mig om att jag läst att de som drivit stället har gett upp. Hyreshöjningar tog knäcken på restaurangverksamheten.

Jag klev ändå ur och tog ett snabbt varv runt den medeltida kyrkoruinen innan jag fortsatte mot festen. Man kan inte bara köra förbi en historiskt så viktig plats!

Vid Pilgrimscentret hälsar denna skylt välkommen till Selånger.

Selånger är en föregångare till Sundsvall

Selångerfjärden i Medelpad var under folkvandringstid en segelbar havsvik. Ett par kilometer från kyrkoruinen finns Högom vars ursprungligen sjutton högar (varav fyra storhögar) är äldre än de berömda kungshögarna utanför Uppsala. Högomshögarna, som troligen är från 400 till 500-talet, verkar istället vara inspirerade av liknande högar i Tröndelag.

Under medeltiden var Selånger en viktig handelshamn. Det var också ett administrativt centrum. Landhöjningen gjorde dock att Selånger förlorade sin roll och hamnen flyttade ut mot kusten. Spiken i kistan kom 1621 när Sundsvall fick stadsprivilegier. Men låt oss stanna kvar i Selångers storhetstid ett tag.

Runsten vid Selånger kyrkoruin.

Under medeltiden fanns Hälsingelagen i Selånger kyrka

Ruinen som jag snabbt sprang runt och fotade var en klassisk romansk stenkyrka. På 1200-talet ersatte den en träkyrka som i sin tur antagligen var byggd ovanpå en hednisk kultplats. Selångers betydelse illustreras av att det var i denna kyrka som huvudexemplaret av Hälsingelagen satt fastkedja i en fyra och en halv aln lång järnkedja.

År 1374 fick ärkebiskop Birger se detta exemplar för att kunna jämföra det med de övriga tre exemplaren. Lagen skrevs ner på order av en av hans företrädare som ärkebiskop i början av 1300-talet. Hälsingelagen har likheter med både Upplandslagen och Frostatingslagen och bygger antagligen på äldre traditioner som varit muntliga. En skillnad mot Upplandslagen är att i Hälsingelagen var blodshämnd fortfarande lagligt. Det kan ha funnits liknande landskapslagar för andra norrländska landskap. När de nedtecknades fanns det fria bönder men ingen aristokrati i Hälsingland.

Selångers hamn hette S:t Olof

Hamnen i det medeltida Selånger hette S:t Olofs hamn och var döpt efter Olof den helige. Innan han blev helgonförklarad hette han Olof, eller med norsk stavning Olov, Haraldsson. Han ska ha klivit i land här 1030. Det finns inga skriftliga belägg att det var just här, men det är en muntlig tradition som passar ihop med att detta är den mest troliga platsen.

Försommaren 1030 var han på väg för att återta den norska tronen. Längs vägen ägnade han sig åt att med våld kristna alla motståndare. Han lär ha varit nitisk och missionerat både bland asatroende bönder och naturdyrkande nomader. Men den 29 juli samma år stöp han i slaget vid Stiklestad.

St Olov blev ett av Nordens mest populära helgon

Den döde kungen blev begravd i det som då hette Nidaros, men numera är omdöpt till Trondheim. Graven blev snabbt ett besöksmål och 1070 började bygget av Nidarosdomen ovanpå hans grav.

Nidaros var för sin tid en riktig storstad. När Adam av Bremen beskrev Norden under andra halvan av 1000-talet var Nidaros den enda staden han nämner.

Lekplats med vikingatema vid Selånger pilgrimscenter.

Sankt Olovsleden – en svensk El Camino

Under medeltiden var Nidarosdomen det tredje viktigaste pilgrimsmålet, efter Jerusalem och Santiago de Compostela. Trenden att pilgrimsvandra dit varade med lite olika intensitet fram tills Gustav Vasa reformerade Sverige och förbjöd pilgrimsresor.

I och med att pilgrimsvandringar har blivit trendigt igen har de 58 milen mellan Selånger och Trondheim blivit den svenska motsvarigheten till El Camino. En stor skillnad mot att vandra i södra Europa är att där finns härbärgen längs vägen. Det är glesare med sådana i Sverige.

På S:t Olovsledens webbsajt ser det ut att vara möjligt att hitta boende i anslutning till större delen av sträckan, men en hel del är att hyra in sig hos privatpersoner. Det vore fint om intresset för historiska vandringar gör att det blir fler stugor och vindskydd längs vägen.

Romboleden har fått nya skyltar och delvis ny sträckning?

Sankt Olovsleden är inte den enda leden till Trondheim. Det finns flera stycken, både i Sverige och Norge. I mina böcker om Härjedalen har jag skrivit om en av de andra, Romboleden. Den har nyligen fått nya skyltar.

När jag var på Skördefest i Ljusnedal i höstas lyssnade jag med ett halvt öra när några av volontärerna som jobbat med att karteringen av leden spontant började diskutera. Jag hann inte lyssna på allt, men fick intrycket att de diskuterade hur leden flyttat. Det kan vara nödvändigt ibland, exempelvis för att kraftverksdammar gör att dalgångar är översvämmade eller för att ta hänsyn till privat näringsverksamhet. Men det är synd om det skulle ske på grund av att man medvetet eller omedvetet vill ändra på områdets historia.

Alla pilgrimsleder som har anknytning till Sankt Olof är märkta med en symbol som kombinerar St Hanskors och St Olofskors. Denna logga är skapad till Trondheims tusenårsjubileum 1997.

Pilgrimsleden följde äldre stigar

Det står ofta att pilgrimslederna har anor från 1000-talet. När jag började utforska fjällens historia köpte jag den tidsangivelsen helt okritiskt. Men när jag skrev boken Ett år i Härjedalsfjällen så började jag ifrågasätta all historiebeskrivning från fjällen. Jag läste allt jag kom över, kollade vem som skrivit, vem som finansierat, vilken metodik de använt och så vidare.

Och så började jag fundera. Låter det inte helt otroligt att folk i mitten av tusentalet plötsligt i stora skaror får för sig att börja ränna genom rena vildmarken bort till Trondheim?

Jag landade i att det är tanken om vildmarken som är fel. Att det är en 1800-talskonstruktion skapad i Stockholm. Självklart var det först efter Olov Haraldssons död som vallfärd till hans grav kunde börja. Men min teori är katolska kyrkan gjorde som de brukade, de tog en populär kult och gjorde den till sin. Olov dog lämpligt mitt i sommaren, ungefär när det hade varit sommarblot i Frosta. Frosta ligger vid samma fjord som Nidaros/Trondheim. I dessa trakter finns Skandinaviens största samling av storhögar, det vill säga kungshögar. Det vill säga detta är ett område med lång tradition som religiöst och ekonomiskt centrum.

Strövtåg i Funäsfjällen och Ett år i Härjedalsfjällen.

Föredrag om hur historia skrivs och skrivs om

I boken Ett år i Härjedalsfjällen uttrycker jag mig försiktigt och överlämnar åt läsaren att läsa mellan raderna. (Det gör jag också i min text om privatisering av vildmarken).

Men när jag skriver om fransk historia i Upplev historiska Rivieran tar jag ut svängarna. Just nu håller jag på och klurar på ett föredrag om hur historia används för propaganda. Det är inget unikt tema men jag försöker göra det underhållande. Vi får se om jag får ihop det – och om någon vill lyssna.

Hur som helst. Det var roligt att göra ett snabbt stopp i Selånger och någon dag ska jag vandra någon av de där lederna i sin helhet, hoppas jag. Följa i spåren av den heliga Birgitta och många andra.

Hur gick det med jakten på toaletten? Sisådär, en historisk variant fick duga.

chefstomaten
Senaste inläggen av chefstomaten (se alla)