Nu befolkas (och privatiseras?) vildmarken

Publicerad av

Hade det varit på tapeten att vissa holländare skulle få förtur till Göteborgs kanaler med hänvisning till att deras förfäder byggde dem hade antagligen alla känt till planerna vid det här laget. DN hade varit full med indignerade insändare som avhandlat allt från principiella frågor, som det etiska i att börja sortera folk efter etnicitet, till rent praktiska, ska förturen vara baserad på DNA-test, språktest eller godtyckliga inval?

Men nu är det den norra halvan av landet det gäller och då är det få i min bekantskapskrets som känner till att det finns en enmansutredare som i slutet av sommaren ska presentera ett förslag att privatisera en del naturresurser. Eller att flera STFs stugor i fjällen och en hel del friluftsliv i förlängningen ligger risigt till. De som känner till planerna tycker att det är rättvist som kompensation för tidigare orättvisor. Jag ska inte debattera detta. Istället ska jag prata om det historiska underlaget som hela projektet bygger på.

I detta hus i Ljungdalen föddes Jöns Ljungberg som skapade en hel möbelstil. Detta har inget med texten att göra men jag letar lite foton att pynta med.

Utmaningen med att vrida tillbaka klockan

Alla typer av ”vi ska rätta till och återställa” kräver att det finns ett facit. Alla behöver vara överens om vilken epok som ska agera ideal. Är det 1850-tal eller är det 1250-tal eller något helt annat? För floran, andelen träd, storleken på våtmarker och användning av vattendrag varierar beroende på vilken tidsålder man tittar på. Antalet människor på olika platser och hur de har försörjt sig har också varierat.

Nästa steg är att man måste ha korrekt information om hur det såg ut. Och det är detta som är kärnan i dagens blogginlägg. Hur kan man hävda att man har facit när forskning är en pågående process? Förutom att forskare plockar upp nya fynd ur jorden har de ny teknik som ger helt nya kunskaper. Detta gäller överallt men det finns ett par aspekter som gör att skillnaden är extra stor i norra Skandinavien mellan hur gemene man tror att det sett ut och den bild forskarna har.

  • Inventering av fynd i norra Skandinavien har länge varit eftersatt
  • Historiker har traditionellt satt fastboende jordbrukare som norm
  • Norrlandsromantik har gällt i Stockholm och det har varit svårt nå ut med andra versioner
  • Det finns en potentiell rasismproblematik som gör ämnet känsligt

Forskningsnyheter som kommit efter mina Härjedalsböcker

Nu ska jag vara den första att erkänna att för några år sedan hade inte heller jag någon vidare koll på kulturhistoria norr om Dalälven. Men sedan dess har jag läst på och det är ganska mycket historia i mina böcker från Härjedalen. Exempelvis har jag lärt mig att tamrenskötseln är en ung näring jämfört med jakt och handel i fjällen.

Jag ska inte upprepa allt som står i böckerna (läs dem gärna om du inte redan gjort det) utan berätta om några forskningsnyheter jag sprungit över efter tryck.

Den vikingatida kvinnograven kommer bli utgrävd i sommar

Över till nyheterna. Jag börjar med vikingatiden. Upptäckten av den vikingatida kvinnograven längs en pilgrimsled i Jämtlandsfjällen var en nyhet som väckte stort intresse. Den spreds över hela världen. Chefsarkeolog Anders Hansson från Jamtli var chockad över uppmärksamheten.

Den graven kommer bli utgrävd i sommar. Jamtli har fått medel och tillstånd för att göra det. Detta berättade Anders Hansson i ett föredrag i vintras. En av frågorna han fick var om etniciteten på kvinnan. Jag gissar att personen i publiken som ställde frågan ville veta om kvinnan kunde användas som slagträ i den stora ”vem var här först”-debatten. Det kan hon inte eftersom hon var kvinna. Uralskt DNA finns i Skandinavien bara via manslinjer.

Klanen och klassen viktig på vikingatiden

Nu går det inte att göra en DNA-analys med dagens teknik eftersom hon var kremerad och begravd efter konstens alla regler. Det enda som skiljer graven från de som ligger i närheten av boplatser eller fångstgropar var att den ej var synlig ovanpå. För gravhögar byggde man mer som lagfartsbevis ”här bor vi”. Spännet är av en typ som rika kvinnor över hela Skandinavien hade. Det säger inget om vilket språk (singular eller plural) hon talade eller vilka gud/gudar hon tillbad utan bara att hon var rik och hade kontakt med övriga Skandinavien.

Hade vi kunnat ställa frågan om hennes etnicitet till henne så hade hon knappast förstått den. Hon skulle antagligen ha svarat vilken klan hon fötts i och vilken hon gift in sig i. Överklasskvinnor kunde flytta mellan det som vi idag kallar för länder. Överklasskvinnorna kunde därmed hamna i ett område där man talade annat språk och försörjde sig på andra sätt än där hon fötts.

Helt annan gravhög i Ljungdalen.

Viking är ett yrke, inte ett folkslag

För övrigt var vikingar inget homogent folk, eller folk överhuvudtaget. Jag ramlade nyligen över en artikel i National Geographic. Den har ett par år på nacken och jag kan ha berättat om dessa resultat tidigare för den bygger på en artikel i Nature. Forskare undersökte DNA från 442 skelett som fått en vikingabegravning. En del av dessa saknade släktskap med Skandinavien.

Den undersökningen är en av många som bidragit till att viking numera ses som ett yrke snarare än ett folkslag. Generellt var de som ägnade sig åt detta mer mörkhyade än en genomsnittsdansk idag. Dagens skandinaver bär på 15-30% släktskap med dessa vikingar. Kan vi permanent vinka hejdå till rasbiologernas idé om ren blodlinje nu? Eller behöver jag nämna ett till exempel?

Uralskt DNA ombord regalskeppet Kronan

I Forskning & Framsteg nr 2/2023 hittade jag en notis om en viss typ av uralskt DNA som började spridas norrifrån för tusen år sedan. Det har man hittat på regalskeppet Kronan som förliste 1676. Hur går detta ihop?

Jo folk hade umgänge på ett sådant sätt att det blev barn lite varstans. Särskilt runt handelsplatser. Och det har pågått omfattande handel mellan nordligaste Skandinavien och Sydeuropa. Det innebär att alla är släkt med alla mer eller mindre. Nu är inte genetiskt släktskap samma sak som kultur, språk eller yrke.

Yrket i kyrkoböckerna

En viktig källa när det gäller att följa befolkningen är kyrkoböckerna. I dem skrev prästerna in personens huvudsakliga yrke. Hade någon renar blev det lapp, om personen odlade står det nybyggare. Även om det var bröder som bara valt olika väg att försörja sig på (och antagligen båda hade renar i någon skala). Detta är en av många felkällor när man idag ska börja räkna hur många av varje sort som bott på en plats. Det är för övrigt samma sak senare med resande och tattare som inte nödvändigtvis var romer.

Det är riskabelt att utan djupare problematisering projicera nutidens etnicitetsbegrepp bakåt i tiden, eftersom man på den tiden inte såg på etnicitet på det sättet som vi gör i dag.

Professor Jonny Hjelm i Svensk Jakt aprilnummret 2023

Jonny Hjelm är också kritisk till att sameforskningen bara fokuserar på renskötande samer och ignorerar alla andra. Intervjun i Svensk Jakt är en del av en serie med artiklar om framtiden för fjälljakten.

Dick Harrisson drar en lans för kvänerna

Just detta med yrken i kyrkoböckerna kan vara en anledning till kvänernas situation. Jag tittade på en föreläsning som profesor Dick Harrisson höll i mars. Han argumenterar för att kvänerna finns dokumenterade från 800-talet. Att de ser ut att försvinna runt 1300 beror inte på digerdöden utan på att man administrativt i Stockholm då bytte namn på en hel del folkslag. Kvänerna bytte namn till birkarlar i de officiella rullorna. De har sysslat med en blandning av jakt och handel i nordligaste Skandinavien men har alltså inte en lika tydlig koppling till en näringsgren vilket gör att de ej är införda som kväner i kyrkböckerna.

Dick Harrisson berättade också att det var handeln som var anledningen till att de nordiska kungarna grälade om vem som skulle beskatta Lappmarken (något de bland annat diskuterade nere vid Flabäck i Mölndal). Själva skatten var låg med dåtidens mått mätt. Det var möjligheten att bedriva den lukrativa handeln man bråkade om.

Kväner och skogsfinnar organiserar sig

Det är milt sagt rörigt med kväner, lantalaiset och tornedalingar. Är kvänska och meänkieli olika dialekter av samma språk eller olika språk? Och hur förhåller de sig till de samer som bott på samma plats. Jag passar dessa frågor men ska man börja prata om orättvisor vid försvenskningen så är det mer än en grupp som råkat illa ut.

Kvänerna håller på och organiserar sig för att få mer inflytande. De har en flagga och har utropat 16 mars till kvänfolkens dag. Även skogsfinnarna har skaffat flagga och skogsfinnarnas dag är 24 februari. Skogsfinnarna som ägnade sig åt svedjebruk med centrum i Värmland är en nationell minoritet i Norge. Både kväner och skogsfinnar ligger lite efter samerna när det gäller att organisera sig. Samerna har både ting, myndighet och snart en parlamentsbyggnad i Östersund. Samiska folkens dag är 6 februari.

Från 58 till 1365 fornlämningar vid Lossen

Alla dessa människor från när och fjärran som rört sig i norra Skandinavien har lämnat spår efter sig även om det är lite halvdant utforskat. När arkeologer väl får medel blir det skillnad. Jag tycker att dessa kartor är så illustrativa. Sommaren 2023 åkte Jamtlis arkeologer till Lossen och inventerade fornlämningar. Antalet dokumenterade fornlämningar ökade från 58 till 1365. De flesta är kolbottnar från brukets dagar.

Skärmdump från Jamtlis arkeologer. Kartorna överst är antalet rapporterade fornlämningar före och efter.

I ett annat projekt håller Jamtlis arkeologerna på och dokumenterar eldstäder och rengärden i Gaskelaante i Jämtland. Där höll samer (troligen under ett par hundra år) tamrenar som mjölk- drag och köttdjur. De flyttade från kust till kust, det vill säga över ett mycket större område än dagens renskötare, men med mindre hjordar.

För hundra år sedan blev de bortkörda därifrån men än idag ser vegetationen annorlunda ut där djur levt tätt. På en eftermiddag kan arkeologerna öka antalet fynd från 2 till 50 på en liten yta om de får hjälp av en renskötare som pekar ut platser där de ska titta. Det finns så mycket kvar att dokumentera. Fornsök skulle kunna bli alldeles prickigt.

Valjakt på 500-talet utrotade Nordkapare

Förutom att arkeologer idag inventerar på andra sätt har de annan teknik till hjälp. Exempelvis kan de analysera spelbrickor av valben och få reda på vilken sorts val de är gjorda av. Spelbrickor av valben är ett vanligt fynd när arkeologer gräver i södra Sverige. De är så vanliga att det måste ha funnits en närmast industriell tillverkning av dem. Nu vet vi att valbenen är alla från det som på engelska kallas för right whale för att de flöt när man dödade dem.

Att det bara är Nordkapare visar att råvaran jagats. Hade man nöjt sig med strandade valar hade arterna varierat. Troligen jagade man dem uppe i Nordnorge så intensivt att man utrotade dem. För spelbrickorna byter nämligen material till valrossbetar några hundra år senare. (Och härifrån kan man dra slutsatser om båtbyggarkonsten och en rad andra saker).

Svårt nå ut med nya rön om Norrland

Det är svårt att nå ut med rön om Norrlands historia som modifierar bilden av isolerad vildmark där bara renskötande nomader har rört sig. Många tänker sig också samiska som ursprungsspråket. Men det lutar idag åt att språken, för de är många olika, var överklasspråk som pälsjägare spred. Eller kanske var det skickliga metallarbetare.

I en av Svensk Jakts artiklar om fjälljakten nämner de artikeln Nu skrivs Norrlands historia om i Forskning och framsteg 1/2022. Det är ett tag sedan jag läste grundartikeln men det bestående minnet är att forskaren som är intervjuad berättar om hur svårt de har haft att nå ut med sina nya rön. De har gräv upp en massa metallarbete på ett par platser i Norrland och detta passar inte in. Därför vill ingen lyssna.

Byar från jägartiden

Historiker har länge satt jordbruket som norm. En annan gammal sanning som nyligen fått punka är att byar och städer hör jordbruket till. Lauri Skantsi har i sin doktorsavhandling fått fram byar i mellersta Österbotten. De ligger längs kusten i höjd med Umeå. Den huvudsakliga sysselsättningen har varit säljakt och invånarna har varit ute på långa fångstresor men haft en fast samlingsplats där de kanske haft försvarsbygge. Byarna har funnits i två omgångar, för 4500 respektive 3500 år sedan.

Jag har dessutom för mig att jag läst någonstans om någon stad från jägartiden. Inte i Skandinavien men ändå.

Forböndernas historia blir allt äldre

När jag första gången fotade forbönder i Funäsdalen och googlade om bakgrunden så läste jag att de återuppväckt en gammal tradition som varit igång sedan marknaden startade 1854. När jag tidigare i år var på marknaden i Röros talade speakern om att forbönder var de som byggde staden. Vips var traditionen ett par hundra år äldre.

Ett par veckor senare var forbönderna plötsligt ett par tusen år äldre. Jag sprang över ett norskt forskningsprojekt. Lasskörning, som det heter där, är minst lika gammal som vintermarknaderna som Snorre Sturlasson skriver om. I Lendbreen i Norge (en glaciär i inlandet i höjd med Idre) har man hittat snöskor till hästar och slädar som är daterade till 200 e Kr. Andra hästfynd är 800-1200 år gamla.

Blir forbönder och fäbodar UNESCO kulturarv?

I Norge samlar man fakta för att kunna ansöka om att få forbönderna upptagna som UNESCO världsarv. Redan nästa år kan fäbodarna göra baguetten sällskap bland kulturarven. Norge och Sverige har nämligen nominerat fäbodbruket till UNESCOs immateriella kulturarv.

Fäbodbruket är så mycket mer än de vackra gråa husen och fjällkorna. Det är också kuling och näverlurar för att kalla på djuren. Det är mese och ostar. En livsstil. Rötterna ligger långt tillbaka. Säsongsbete verkar vara ett riktigt gammalt sätt att hålla tamdjur. I de skandinaviska fjällen har det skett i kombination med jakt och handel.

Vad har Renmarkskommittén hittat för facit?

Detta var några historiska nyheter jag sprungit över de senaste månaderna. Jag tycker att det är superspännande och är övertygad om att om tio år har vi en helt annan förståelse för livet förr i norra Skandinavien. Det kommer vara en mycket rikare och mer komplex historia än den vi känt till tidigare. Fler människor, fler olika kulturer (vad nu en kultur är) och fler näringsgrenar. Det tror jag.

Med tanke på detta tycker jag att det är mycket märkligt med det som sipprar ut från Renmarkskommitténs arbete. Attityden verkar vara att historien är färdigskriven. Facit finns och gör att det är rätt att flytta kontrollen över en naturresurs från alla till ett litet antal slutna företag. För min liknelse i inledningen haltar. Det är inte ett folk som ska få förtur utan ett litet antal privata företag.

Politiska vindar påverkar historieskrivning

Jag ha en teori. All historieskrivning får färg av sin tids glasögon. När det gäller norra Skandinaviens historia verkar en hel del tankegods leva kvar från nationalromantiken. Då historiker i nationalistisk anda uppfann den manliga vikingakrigaren, rasbiologer härjade och exotism var på modet.

I den tidsandan knöt lagstiftarna samiska rättigheter till renskötande företag. Det gör att en Stockholmare som äger fem renar och är invald i en sameby har tillgång till renvaktarstugor i fjällen. Samtidigt blir en kåta byggd av en jakt- och fiskesame på en plats som släkten använt i generationer nedbränd om och om igen då den räknas som svartbygge. Något som blivit satir i teveprogrammet Svenska nyheter.

Vykort lånat från Digitalt museum. Tryckt cirka 1891-1901.
En till bild från Skansen. 50-60 år yngre än de förra. Fram till mitten av 1900-talet sommarjobbade familjer där med uppdrag att låtsas vara ”hemma hos sig själva”. Om detta kan man säga mycket. Det finns en del skrivet om det och det ömsesidiga utnyttjandet. Det jag vill påminna om är hur länge detta var den bild av Norrland som Stockholmspubliken blev matad med.

Dags sprida en uppdaterad bild av Skandinaviens historia

I inledningen skrev jag att jag inte skulle debattera själva sakfrågan och det försöker jag undvika för den är mycket känslig. Så känslig att jag i ett par månader tvekat om jag skulle publicera detta blogginlägg överhuvudtaget. Jag skrev det nämligen för ett bra tag sedan men vågade inte publicera det. Men med peppning från en testläsare (tack) och tack vare att jag nu har sett att frågan börjar debatteras så är tiden mogen.

Kanske är det dags att att modernisera bilden av norra Skandinaviens historia och sprida denna över landet? Särskilt till de politiker som ska fatta beslut baserade på det historiska underlaget. Tycker du att detta är vettigt får du gärna artikeln vidare.

chefstomaten
Senaste inläggen av chefstomaten (se alla)