Jakten på det perfekta författarporträttet fortsätter
Medan normalt folk ägnar sig åt att kolla hur det går för Ingemar Stenmark i Let's Dance ägnar jag mig åt att bildgoogla. Jakten på det perfekta författarporträttet går nämligen vidare. Jag och min hovfotograf Johan hade två fotosessioner i mars och hade jag bara skippat förkylning hade det nog blivit tre. Först var vi en gång ute i skogarna vid Råda säteri med två olika ljussättningar och sedan en session inomhus med cirka tvåhundrafemtio olika klädval.
Resultatet har blivit ett antal bilder varav en har hamnat i ett webbmagasin och en på ett bokomslag. Men vi är ändå inte nöjda. Det finns fler och bättre foton som väntar på att bli tagna är vi övertygade om.
Fotot ska berätta något
Det vi vill åt är att fotot ska säga något. Det ska helst säga något om vem jag är och vad jag gör. En bild rakt upp och ner där jag ser vacker och snäll ut genererar förvisso en massa likes på Facebook och komplimanger från ensamma män men det är ändå inte jag. Jag är så mycket mer.
För att förklara vad jag menar ska jag visa två bilder varav jag verkligen avskyr den ena. De är från förra året när jag var ny på ett jobb som jag då trodde skulle bli kanonhäftigt. Pressbilder behövdes och vi stolpade iväg till en fotograf som ägaren valde för att ta dem. Fotografen sa åt mig att inte le så då gjorde jag inte det. Resultatet är en bild där jag ser svinsur ut och ljussättningen gör mig tio år äldre än i verkligheten. Och den säger absolut ingenting. Mer än att här står en sur bitch. Vid samma tillfälle bad jag en person att ta en bild med min mobil av mig i fotostudion. Bilden är grumlig som sjutton men jag föredrar ändå den alla gånger för kroppsspråk och inramning gör att den bilden säger "här är minsann jag och ni kommer att få se mycket av mig framöver".
(Oavsett vad jag gör så blir bilderna nedan inte lika stora och hamnar inte bredvid varandra i höjdled - extremt irriterande).
Alla författarporträtt är svartvita
Vad har jag då dragit för slutsatser av mitt bildgooglande. Jo om man bildgooglar på författarporträtt fylls skärmen med svart-vita bilder så bara genom att addera lite färg sticker man ut. Som jämförelse googlade jag på skidåkare och det var mycket roligare bilder tyckte jag. Beror det på att det är enklare att ta intressanta bilder på vältränade 20-någonting än på medelålders och inte fullt så vältränade författare? Jag tror inte det. Snarare borde författare vara duktigare på att skapa en berättelse med sin bild. Men kanske är skidåkare mer medvetna om vikten av bra bilder, deras karriär är kort och beroende av sponsorer.
Om jag återvänder till författarna så var det få bilder av de jag tittade på som berättade något om författaren och bland de som gjorde det stack svårmod och bimbo ut - inget som passar mig. Av de bilder som Johan och jag har skapat hittills är detta den bästa. Det är en bild där jag känner att vi är på rätt väg vad gäller uttryck.
Jag är dock intresserad av att se vad en annan bakgrund skulle kunna göra för att få fram en historia. Vi har idéer på ett par olika miljöer som skulle kunna passa. Hoppas att återkomma i frågan.
Detta var ett inlägg i #blogg100
