Katter eller kärnkraftverk – finkultur versus populärkultur

Bilder av tjerenkovstrålning och katter hamnar i var sin ände av fotografins finhetsskala. De ena hamnar på utställningar i museer, det andra i privata bloggar. Med detta vill jag inte säga att Hasselblad Center borde ställa ut mina kattbilder på något sätt. Klär man sig i skyddsdräkt och tar sig igenom den antagligen rätt tidskrävande byråkratin att få tillstånd att fotografera en avfallsanläggning för kärnavfall så förtjänar detta att uppmärksammas. Mina kattfoton har jag främst tagit som rekreation och avkoppling, för att jag tyckte det var roligt. Sedan har jag sparat dem med tanken att lägga ut dem någon dag när jag behöver bekräftelse i form av många klick på gilla-knappen eftersom jag räknat med att söta katter = populärt.

Att jag publicerade mina kattbilder igår, dagen efter att jag recenserade fotoutställningen An American Index of the Hidden and Unfamiliar av fotografen Taryn Simon på Hasselblad Center är ingen slump. Jag kände att dessa ytterligheter passade ihop och att jag hade något jag ville säga. Nu ska jag dock först inflika att jag tycker att mitt inlägg om franska katter har ett högre allmänintresse än en del av de bilder på söta kattungar som florerar i sociala medier. Den som lockas att läsa mitt inlägg för att det innehåller bilder på söta katter kan råka lämna sajten med en aning mer information om franska Rivieran och mitt liv än de hade tidigare (sedan om mitt liv har allmänintresse är en annan sak). Detta är det signum jag försöker ha på mitt skrivande, det ska göra läsaren på bra humör samt oförmärkt sprida lite fakta som jag fann intressanta.

fransk-katt-6113 an american index

Hur som helst. Jag har egentligen ingen koll på fotografiområdet. Jag läste någonstans att Taryn Simon fått stort genomslag tack vare att hennes första projekt handlade om att porträttera dödsdömda. Det är säkert bra att någon gör det men jag är då glad att det inte är jag. Det jag ville skriva om idag är istället bokvärlden. Jag hänger i ett par diskussionsgrupper med författare och jag slår mig snart på fingrarna om jag går in och läser en diskussion till. Jag blir ju bara irriterad så varför kan jag inte hålla mig därifrån? Det här blogginlägget trampar garanterat någon på tårna men förhoppningsvis läses det inte av de vars åsikter jag blir trött på. Det handlar om den ständigt återkommande diskussionen om populärt kontra fint i litteraturen.

Den går till så här.
Person 1: Det ges så otroligt många böcker som saknar verkshöjd. Ordet verkshöjd kan bytas ut mot litterär kvalitet och det kan dessutom talas om gestaltning, persongalleri, klyschor, klickéer, korrekturläsning, stil, grammatik och kvalité.
Person 2: Ja och dessa säljs i stora upplagor med hjälp av mördande marknadsföring (läs: om bara mina böcker som har mycket högre verkshöjd (existensberättigande) fick samma marknadsföring så skulle jag inte sitta här och gnälla utan pimpa blanc de blanc på min egna ö).
Person 3: Ja man kan verkligen bli bekymrad/gråtfärdig/förbannad över vart bokbranschen är på väg.

De enstaka påpekandena att de böcker som är populära kanske är populära just för att de är populära, att smaken är som baken men generellt går åt underhållningshållet dränks snabbt. Jag försöker verkligen avhålla mig från att ge mig in i dessa diskussioner eftersom jag aldrig kommer hålla med och de aldrig hålla med mig.

Ibland gör jag dock avsteg från den principen. I somras jämförde jag exempelvis bokförlag med Volvo. Bokförlag är inte som museer som bekostas via skattsedeln och kan visa upp bilder på dödsdömda och tjerenkovstrålning, de behöver sälja en vara. Och böcker är tyvärr ganska snabba att konsumera i förhållande till den tid det tar att skriva dem varför förhållandet pris per bok och intäkt per nedlagd timme blir väldigt skev.

Min publik ser På spåret och läser tidningar (men vilka?)

Om jag kunde välja mellan att skriva det som litteratursnobbar kallar fin litteratur och det som är populärt hos den breda massan så skulle mitt val vara rätt lätt. Jag vill skriva böcker som jag gillar och jag gillar att bli underhållen. Nu är inte den Aftonbladsläsande Idolgenerationen min publik vilket jag ibland kan svära lite för mig själv över. Jag gissar att ni som läser detta hellre bänkar er framför På spåret eller Vinterstudion än någon av reklamkanalerna (och ett projekt för året är att ta reda på om detta antagande är sant).

Varje gång jag läser någon bitter författare som klagar över att dålig litteratur (notera ordvalet, litteratur, inte böcker) säljer oförtjänt mycket så tänker jag att “men koncentrera dig på att marknadsföra dig själv istället för att gnälla”. Det slår mig att jag just brutit mot detta budord själv. Det kan också vara så att dessa personer spenderar varje vaket ögonblick på att bygga på sin författarplattform men ibland blir lite lessa och behöver lätta på trycket i en församling med likasinnade, ungefär som jag gör här och nu.

Jag kanske är grymt orättvis? När jag gått runt med detta inlägg i huvudet ett dygn och var på väg skicka det till de sälla jaktmarkerna läste jag Skitböcker är inte att förakta av en av mina kollegor i bloggutmaningen #blogg100 och bestämde mig för att publicera mitt inlägg. (Förutom att slå ett slag för att alla böcker behövs så förekommer det katter i Arhammars inlägg.) Normalt skulle jag filat ett varv till på det men en av mina syften med att vara med i #blogg100 är att få upp farten på bloggandet och nu måste jag lämna datorn.

Detta var inlägg 008/100 i #blogg100.