Backiga skidspår från Herkulesgården

Skidspår runt Herkulsegården i Mölndal

Blev otroligt sugen att prova skidspåren runt Herkulesgården efter att ha läst lysande recensioner av spårstatusen på www.skidspår.se. Klubben hade dessutom skrivit ut hur man tar sig dit med lokaltrafik, bara en sådan sak. Några minuter med buss från Mölndals centrum, klev av vid en kyrkogård och så en liten promenad för att komma till själva spåren. Det var ingen romresa direkt men med isigt underlag och Kalle Anka-dojor på fötterna var det för långt och jag dömde till Öjersjös fördel.

Dessa visade hänsyn och gick mellan skidspåren, tack för det. Hunden längst fram försökte senare fånga mina stavar.

Det första jag såg när jag kom fram var folk som var ute och gick i skidspåren. Just dessa kunde jag inte skälla på för de gick faktiskt mitt mellan spåren. Men det är inte alla som visar den hänsynen, det vittnar spåren om. En del spår var total sönderpromenerade. De flesta spåren var dock nykörda och fina. Jag hoppade runt på lite olika spår, en bit på elljusspåret, en (kort) bit på det röda, en längre bit på

Kalle Anka-skor, inget för isigt underlag.

det grönvita. Det sistnämnda var otroligt vackert. Efter otaliga varv runt på diverse golfbanor var det en välsignelse med ett spår som slingrade sig fram i skogen. Tänk att vi har så mycket snö i Göteborg! Vilken vinter!! Spåret var också kuperat så armarna fick slita uppför (vallningen var väl sisådär, fick stanna och lägga på lite mer lila efter femtio meter ungefär). Nerför var jag tacksam över spanndöden, det var glid så det räckte och blev över ändå. Det blev många åkningar på ett ben och vingel för att undvika trädkontakt. Min tur rann tyvärr ut, i en feldoserad nerförskurva kom jag ut utanför spåret, ytterskidan sjönk ner och jag stöp som en fura med näsan rakt ner  i snön. Jag undvek åtminstone ett stort tjockt träd. Med stukat självförtroendet (igen) tog jag

Vackrare än så kan väl inte ett skogspår bli? Påminner om skidspåren när jag var barn.

det otroligt lugnt nerför resten av backarna. Jag saknade mina stålkantade skidor, det var svårt att ploga på de smala välpromenerade stigarna med träningslaggen. Orsaken till deras träningsstatus har förresten uppdagats. Den skyldige har erkänt. Skidorna tillbringade närmare ett år ihopspända i min brors förråd 2008. Min bror och jag turas om att glidvalla skidorna. Efter Öppet spår det året var det hans tur. Otur för honom var det riktigt skitföre det året, plusgrader och mer vatten än snö i spåren. Vid målgång buntades de klistriga och barriga skidorna ihop med gummiband och så fick de stå tills brorsan spände upp dem och började skrapa bort skogspartiklar. Ingen kan begära att skidor ska klara flera månader ihopspända.

Spårkarta

Nåväl, skidorna med alla klisterlappar imponerade på den enda skidåkaren jag såg till idag. Det var en trevlig äldre herre som tränade inför Stafett-Vasan. Glömde tacka för erbjudandet att låna dusch hemma hos honom (skulle du mot förmodan läsa detta så tack så mycket!). Jag träffade på honom på ängarna nedanför Gunnebo slott dit jag drog mig och mitt stukade självförtroende när jag tagit mig ner för sista backen. På ängarna fanns skoterkörda slingor av mer Vasaloppsliknande banprofil, vilket jag tacksamt föredrog

Hål efter vurpa. Jag prickade åtminstone inte trädet…

efter min närkontakt med terrängen. Efter några varvs stakning hoppade jag på bussen från Gunnebo. Det var betydligt kortare sträcka att ta sig fram med skidpjäxor än den hållplats jag anlänt till. Nackdelen är att Gunnebo bara trafikeras en gång i timmen (fördel Delsjön, därifrån går spårvagnarna tätt). Å andra sidan,skulle man missa bussen från Gunnebo kan man ju fika i väntan på nästa!

En liten varning utfärdas för lösspringande hundar. Blev jagad av två stycken som försökte fånga “pinnen” dvs mina stavar.