:and there was light
Bakgrunden är välkänd. En konstälskare köper en vacker tavla, skickar runt den till allehanda experter som efter noggrant detektivarbete slår fast att målningen – mot alla odds – är ett hittills okänt verk målat av den store mästaren Leonardo da Vinci. Sensationen är ett faktum. Vad som sedan inspirerar konstälskaren att dra igång en turnerande jätteutställning vet jag inte. Men fram till 15 augusti visas :and there was light i Eriksbergshallen.
Hörlurar förhindrar en gemensam upplevelse
Jag tillhör den minoritet som läser utställningstexter. I :and there was light finns inga texter, istället får alla besökare hörlurar och en liten moj stor som en cigarettändare. Håller man upp mojen mot särskilda sändare och klickar på den så startar en ljudslinga (oftast). Jag hoppas att man valt hörlurarna för att den dramatiska och stämningshöjande dunkla belysningen omöjliggör texter. Men ibland undrar jag om de valt denna lösning bara för att den är högteknologisk och fräck…
Sändarna är utplacerade vid tavlor och en del andra installationer. Den välvilliga tolkningen är att syftet är att låta besökarna skapa sin egen upplevelse och själva välja vilka verk de vill veta mer om. Den elaka tolkningen är att utställningsskaparna producerat inspelningar allt eftersom de fått fatt i tavlor och sedan placerat ut verken lite hur som helst. Om vissa utställningar är som en bok, där du måste gå och läsa allt i en förutbestämd ordning (vilket aldrig någon gör), så är detta YouTube. Men till skillnad från YouTube finns inget betygsystem som kan hjälpa dig på traven. Säkerhetsmontrarna är den enda ledtråden till vilka verk som är höjdpunkterna.
En av nackdelarna med hörlurar är att alla går omkring var för sig i sina egna små hörlursbubblor. En annan fördel med text är att jag kan kasta ett öga på en text och se om något, en rubrik eller ord, fångar mitt intresse, innan jag investerar tid att läsa alltihop. Här tvingas man lyssna på alltihop, trots att man ibland redan är i nästa rum innan inspelningen är färdig.
En fördel med hörlurar är att man kan lyssna på dem och samtidigt titta på konstverket. De bidrar också till illusionen att man stigit in i en annan värld. Ett besök i utställningen känns nämligen som att resa utomlands. Redan när jag klev in i Eriksbergshallen kände jag mig förflyttad till något annat land. De stora bilderna av italienska städer, hörlursisoleringen och tavlorna skapar gemensamt en illusion av att jag var långt från den vanliga vardagen.
Varför Leonardo, Michelangelo och Raphael i en utställning?
GPs recensent skrev att utställningen var ett hopplock med de tavlor de fått loss och reproduktioner. Jag har inget emot reproduktioner, om det tydligt anges (helst inte med påklistrade lappar som ser ut som de lagts till i efterhand) och tillför något till helheten. Just helheten eller temat med utställningen missar jag. Kanske fanns den där, om jag lyssnat uppmärksamt i den första multimediapresentationen (då jag mixtrade med min lysssningspinne för att fixa ljudvolymen) eller om jag gått igenom de bildspel med italienska stadsnamn som stod utplacerade i flera av utställningsrummen. Just dessa var det dock notoriskt svårt att få igång ljudslingan på. Nu saknade jag en introduktion till varje rum, ungefär det som en duktig guide hade inlett med.
La Bella Principessa är en fantastisk målning
Jag gick därifrån med känslan att här är det några som vill skapa en upplevelse långt från gamla dammiga museiutställningar. Delvis har de lyckats men delvis önskar jag att de hade lyssnat på någon gammal dammig museiintendent eller ännu hellre på en riktigt driven konstpedagog. Dessa personer kunde ha tillfört kunskap om hur människor beter sig i en utställning, vilka frågor de brukar ställa och hur man bygger upp en utställning, rent dramaturgiskt.
Tips! Utställningen har öppet till kl 21 på vardagar och till kl 20 på helger. Varför köa en timme mitt på dagen när man kan gå dit på kvällen och ha La Bella Principessa för sig själv?
GPs artikel jag refererade till finns här: http://www.gp.se/kulturnoje/konstdesign/1.339704-and-there-was-light-eriksbergshallen
PS! Läs gärna kommentarerna, där finns andra besökares åsikter om utställningen. Eller bidra med din egen åsikt.
- Bryssels klassiska monument inramade av välkomnade vårgrönska - fredag 19 april 2024
- Baou de Saint-Jeannet sedd från vacker vandring på Plan de Noves - söndag 10 mars 2024
- 90 hästar och en statsminister invigde årets Rørosmartnan - lördag 24 februari 2024
Thanks for this. Interesting. Your description of the experience is sort of what I was expecting, but that you think it’s still worth the gate money is encouraging.
The history/art history teacher in me can’t resist answering your questions: ”Rafael, Michelangelo och Leonardo… vilka var de? De föddes väl inte som grånade mästare med grått långt skägg?”
… but WordPress thinks my comments ar ”spammy” so I guess I’ll send them in an e-mail instead :)
Cheerio!
Nedan följer resten av Johns meddelande. Skoj, eller hur?
Leonardo da Vinci was born in 1452, so probably didn’t start growing a beard till c.1467 when he was an apprentice. He probably _did_ have a beard (though not a grey one) by 1478, the year of his first independent commission as a Master painter.
Meanwhile Michelangelo Buonarroti was born in 1475, so definitly unbearded when Leonardo started painting. He was probably still smooth-cheeked in 1479 when he was painting so well in the studios of his teacher Ghirlandaio that his father could make the Master agree to pay him full wages (instead of just giving him board and lodging as an apprentice).
I expect Michelangelo was cultivating his beard by 1483 though, which was when Raphael Sanzio was born in Urbino. Raphael himself remained a beardless boy until well into his 20s (see his self-portraits, as a teenager: http://bit.ly/aLQmKd and as a 23 year-old: http://bit.ly/aNSgC5), but even he succumbed eventually to hairiness.
Although representing different generations, all three were active as artists and studied one another’s work (and beards), in particular between 1513 and 1516 when they all worked at the same time in Rome. Raphael had certainly admired Leonard’s graying beard before 1513, though, because he portrayed Leonardo as Socrates (the figure pointing up) in the School of Athens fresco from 1511 (http://bit.ly/8AYSNG). He painted his own portrait (now bearded) as Plato in the same picture. (The figure in discussion with Leonard, with his hand stretched out, palm down.)
Leonardo and Michaelangelo had had a chance to size up one another’s beards earlier when they were both commissioned to paint murals in the Hall of Five Hundred in Florence early in the 1500s. There are many stories about how they disliked one another and disagreed with one another’s artistic philosophies. I don’t think anyone has suggested they were also offended by the cut or colour of one another’s beards, but given the animosity in the stories, even that seems possible.
Of the three, Leonardo was certainly the most hirsute (http://bit.ly/9uUk3J) while Michaelangelo surely won the Greyest Greybeard contest as he lived to the ripe old age of 88 (http://bit.ly/bL9UzB). Raphael, though, died in 1520 at the age of 37, so I would guess he wasn’t even beginning to grey.
Hej Chefstomaten !
Thanks for this and all the explanations.
I wanted to share with you my own experience of this ”commercial fair”…..
First : the price : OUaaahhh, very expensive……I thought it might be a GREAT exhibition. …unfortunately, it wasn’t
Second : the quality of the paintings and drawings….to be honest,I was desappointed by the numbers of masterpieces as well as the models from Leonardi Da vinci(made by chalmers students????)
Third : the explanations given ….boring, eller hur?????
To be honest, I am sure that everybody is able to manage such kind of exhibition : get information in Wikipedia, put some well know names in the tittle of the exhibition and then, explain that it is the first time it’s possible to see such an exhibition and ….the success will be here !
I would have prefered to see such an exhibition ”free”, in order to share more culture between people. In that case, the aim was just to make money and ….i really was desappointed but …it is interesting to read what the other visitors thinks about it :-)
Glad påsk et à bientôt :-)
Gregoire, Thanks for your thoughts and comments!
Reading your comments, and agreing on all of them, I had to reflect why I liked the exhibition, despite everyting.
1) I had a brilliant day all in all and was in a positive mood.
2) I enjoy when big events happen in my town and like taking part in them. Even if the event is a commercial fair of dubious value :-).
3) I knew beforehand that the entrance fee would be outrageous and had decided to go anyway.
4) I went there prepared to be very sceptical towards the main painting, instead, I went away feeling it was the best part of the show.
So all in all, I agree that this is a commercial event, the aim of which is making money to the organisers. And I have a long list of things I think they could have done better in the exhibition (the post above is the short version). But, I recently visited one of the museums in town and I (unexpectedly) found myself wishing some of the love of new technology would rubb off from :and there was light. I also enjoyed the setting and size of things in Eriksbergshallen. I got for example impressed by large slab of marble (but I could not understand the point, nor the relevance of the footage). Ok, I’ll stop here before I write a dissertation on the subject…
Glad påsk! Enjoy Italy