California Zephyr – tåg genom västra USA

California Zephyr är ett tåg som korsar sju delstater i USA; passerar genom bördiga slätter, över bergspass och sterila öknar. 1995 åkte jag California Zephyr mellan San Fransisco och Denver inspirerad av följande ord i en guidebok:

Från Chicago avgår varje eftermiddag Amtraks ”flaggskepp”, California Zephyr, Västanvinden, västerut för att ankomma till Oakland strax utanför San Francisco, Kalifornien, efter två dygns resa på nära 4000 km. /…/ Rutten… är den klassiska järnvägsresan och något man ska försöka göra under en vistelse i USA. Det är en unik upplevelse att färdas längs den järnväg som först band samman landet.

Citatet kommer ur en guidebok utgiven av Willma förlag. I helgen skrev jag en lång text om Willma och lovade berätta om mina egna äventyr orsakade av en Willma-guide. Boken i fråga heter kort och gott USA, har ISBN 9186 304 33x och finns inte längre till salu.

Jag var i USA som förkläde till två svenska deltagare i ISEF (International Science and Engineering Fair) som det året ägde rum i Hamilton Canada. Före och efter utställningen reste vi tre runt i någon vecka i USA. Vi besökte New York, hann testa både amerikanska och kanadensiska vårdcentraler (eget kapitel), flög till Las Vegas och bilade till Cran Canyon. Vi reste billigast möjligt, sov på ett golv i ett hus i Hollywood och åkte lokalbuss där andra skulle tagit en taxi.

När mina skyddslingar återvänt till Sverige satte jag mig på tåget. Jag hade förälskat mig i Margareta Lindblad och Willy Westbys beskrivningen av tågresan. Jag visste inte då att Willma hade en tydlig tågprofil vilket kanske färgade deras beskrivning.

Tåg i USA – nästan som flyg

Att resa med tåg i USA är inte som i Europa. För det första låg inte stationen mitt i centrum som jag är van vid utan det var en bussresa ut till Oakland. Väl där checkades bagaget in i en särskilt bagagevagn. Väskan såg jag sedan inte mer av förrän jag var framme i Denver. Det är många år sedan och jag minns inte riktigt hur jag sov. Jag har inget minne av någon kupé eller säng utan har för mig att jag hade en fällbar stol som var måttligt bekväm. Jag föredrog dock att sitta i vagnen med glastak större delen av resan. Det här var långt innan det fanns dubbeldäckare i Sverige eller jag åkt tåg längs franska Rivieran så jag tyckte det var coolt.

Jag satt där medan det mäktiga tåget lunkade fram genom delar av USA som inte går att upplevas med bil. Landskapet var dock inte lika storslaget som jag hade föreställt mig efter att ha läst guidebokens beskrivning. Nu kan det bero på att jag veckorna innan bland annat avverkat Niagarafallen, Grand Canyon och bilat genom Mojaveöknen. Hade jag börjat med tågresan hade jag nog blivit mer imponerad. Dessutom blev vi såpass försenade att vi passerade resans höjdpunkt, Klippiga bergen, under natten. Den förseningen blev senare ödesdiger.

Jag minns resan som väldigt social. Jag väckte nämligen en del uppmärksamhet på tåget eftersom jag reste ensam och betraktades som väldigt ung (själv kände jag mig gammal och världsvan). Något av alla samtal jag var inbegripen i handlade om de usla frukostar som serverats på de billiga motell som vi hade sovit på. Det fanns bara kaffe och wienerbröd (danish pastry). På den tiden drack jag inte kaffe (det är sant!) och förstod mig inte på sötsaker till frukost heller. Jag var ganska fyrkantig och ville ha naturell youghurt med fett och utan sötningsmedel samt müsli med mer fibrer än socker till frukost. Jag kunde sträcka mig till en macka men mer äventyrligt än så var jag inte. Hur som helst så var det någon som tyckte att jag inte kunde lämna USA utan att ha testat en danish pastry till frukost och klev av tåget och handlade mig en på någon station där vi stod stilla en stund. Förutom den frukosten intogs alla måltider i därför avsedd restaurangvagn och dit fick man boka bord. För att alla på tåget skulle ha chans äta var måltiderna indelade i olika sittningar.

Fullbokat i Denver

Vi blev som sagt duktigt försenade och ankom till Denver en bra bit efter tidtabell. Jag minns inte hur jag hade planerat att lösa boendefrågan men jag hade inget bokat utan hade väl antagligen tänkt leta reda på något vandrarhem. Mitt i natten lockade det dock inte att lämna den upplysta tågstationen på måfå. I ett hörn fanns en gratis bokningstelefon och en lista med hotell. Jag sällade mig med en suck till kön och började titta på hotellannonserna. De billigaste hotellen försvann snabbt. Jag hörde hur mannen framför mig ringde runt till flera hotell innan han hittade ett ledigt rum på ett av de dyrare ställena. Jag var på den här tiden student, levde på studielån och hade ett tidigt flyg att passa. Jag övervägde om jag skulle åka direkt till flygplatsen och sätta mig på en stol i väntan på mitt plan men det kändes inte särskilt tryggt.

Istället vände jag mig om till den unge fransman som bakom mig i kön. ”Vad säger du om att dela hotellrum”. Han såg milt sagt lite överrumplad ut men svarade ja. Att han var fransman visste jag så klart inte då, det fick jag reda på senare. Han gillade tennis, reste runt i några månader i USA och var till vardags student precis som jag men betydligt mer solvent. Detta fick jag reda på när han hade återfått målföret vilket var någonstans när jag redan var halvvägs nerbäddad. Eftersom det var min idé och jag på den tiden inte hade förstått att det finns manliga och kvinnliga arbetsuppgifter tog jag tag i projektet; rum, taxi, inskrivning under äkta namn och betalade. Vet inte om han eller hotellportiern var mest chockade över att jag envisades med att bära min väska alldeles själv.

Så värst många timmars sömn hanns inte med innan det var dags för mig att ta mig till flygplatsen. Jag flög med Icelandair med mellanlandning på Keflavik. På Island var det just då (givetvis) busschaufförstrejk. Det är fem mil in till Reykjavik vilket var lite för långt för både taxi och promenad. Lösning, well. Det får kanske bli ett till inlägg ;-)?

Detta var inlägg 23/100 i #blogg100-utmaningen och en fortsättning på inlägget Resa & Skriva – drömyrket?