Italiens bidrag i fyrverkeritävling i Cannes

Tom Jones i Juan les Pins eller fyrverkeritävling i Cannes? Det var gårdagens stora fråga. Jag har jobbat tämligen intensivt i några dagar, suttit tretton timmar i sträck framför datorn och filat på ett bokmanus. Dagens enda pauser har bestått av att fylla på kaffe i muggen, micra en fläskkotlett och skära upp en tomat till lunch samt springa ner till närmaste bageri efter en baguette till middag. Resten av tiden har jag suttit lätt framåtlutad och stirrat på datorskärmen i djup koncentration. Efter ett par dagar i den stilen är axlarna i höjd med öronen och ögonen går i kors. För att inte tala om att hela världen snurrar runt. Dags för en paus alltså.

För min del spelade det alltså ingen större roll, så länge jag blev bortsläpad från datorn en stund. Tom Jones kl 21 eller fyrverkeri kl 22 – ingen av tiderna förkortar arbetsdagen på något allvarligt sett. Min kompis och chaufför avfärdade sexbomben från Wales och vi styrde kosan mot Cannes.

Vi var inte ensamma om den här idén på något sätt. Längs med redden låg båtarna uppradade, på varje stenbumlig och parkbänk satt folk uppradade och Croisetten var delvis avstängd för trafik, för att istället härbärgera fotgängare.

Fyrverkeriet var inte vilket sketet fyrverkeri som helst, det var italienska firman Morsanis bidrag i “Festival pyrotechnique”. Jag måste säga att det var en häftig show. Musik och fyrverkeri blandades till mäktig upplevelse. Fyrverkerierna sköts upp från tre plattformar och rörde sig i olika nivåer, från låga till höga.

Jag hade 30mm-objektivet på (mitt kakobjektiv) så jag fick fota det som kom med helt enkelt. Vilket var en ganska stor mängd huvuden. För att slippa huvuden höll jag kameran över huvudet en stor del av tiden och det är kanske inte det mest stabila och skakningsfria sättet att fota nattbilder.

Nåväl, tvåhundra bilder hann jag ta innan minneskortet var fullt, bilder jag ska gå igenom lite noggrannare och rensa endera dagen. Jag var riktigt nöjd med kvällen ända tills vi skulle hem. Då skulle ju även alla andra hem och kön var ruskig, alltså ruskig. Då önskade jag att vi hade spenderat kvällen i parken i Juan les Pins och lyssnat på Tom Jones istället, för därifrån hade jag kunnat gå hem.

chefstomaten